av EvaBirgitta

Kapitel 1

Det kändes som om jag var på väg att börja ett nytt liv, trots att jag bara kunde räkna upp 18 vårar. Frihetskänslan fanns dock påtagligt där tillsammans med en nyfikenhet över allt som nu fanns att upptäcka utanför föräldrahemmets trygga värld. Min flytt hade varit en realitet för mig ända sedan jag börjat på gymnasiet och berodde på att den utbildning jag valt koncentrerades till en enda ort det sista skolåret. Min förväntan stegrades successivt samtidigt som mina föräldrar haft god tid på sig att vänja sig vid det faktum att jag skulle, åtminstone under veckorna, bryta upp från hemmet och klara mig själv.

Ju mer jag tänkte på det hela, desto härligare blev känslan där jag satt uppkrupen i hörnet av sängen och småmyste samtidigt som min lilla kassettbandspelare spred härliga toner ut i rummet. Visserligen piskade ett intensivt höstregn mot mitt fönster, men det var inget jag ägnade någon större tanke åt. Tvärtom så tänkte jag mer på allt jag skulle kunna göra och upptäcka i den nya stad jag befann mig i. Man skulle kunna tro att jag tänkte mig stora äventyr och vilda upptåg, men det låg inte för mig. Snarare så var det lugnare sysselsättningar som utforskning av stadens omgivningar och intressanta kulturplatser som mina första tankar gick till. Visst skulle även enklare nöjen som biobesök och danskvällar kännas spännande, men det var inte det jag tänkte på först. Sport var ett annat intresse, men som ung fattig student så räckte inte kassan till allt, allra helst som jag mest av allt drömde om hur mitt största intresse i livet skulle kunna ges möjlighet att utvecklas så här ett antal mil från föräldrahemmet.

Under tidiga uppväxtår hade jag nämligen upptäckt att jag var mycket intresserad av mina storasystrars kläder. Det hade börjat helt oskyldigt med att de låtit mig vara med i olika lekar och gärna klätt mig i flickkläder. Det hände inte speciellt ofta eller ens kändes som något medvetet från deras sida, utan det verkade som om det ”bara blev så”. Om inte dom gjorde någon större affär av det så var det skillnad med mig. Jag fick helt enkelt inte nog av de fåtaliga gånger som det hände, utan började prova deras kläder i smyg. Speciellt härligt var det när jag kunde komma åt deras blanka och åtsittande gördlar samt de lika blanka och åtsittande behåar jag kunde hitta i deras byrålådor. Känslan av välbehag for fram och åter genom kroppen varje gång och gjorde suget efter nya seanser smått outhärdliga att bära på.

Det var där med stor förväntan jag såg fram emot studieåret på annan ort. Jag hade varit mycket noga med mina förberedelser. Rummet jag just nu satt och myste i hade jag valt med omsorg. Flera propåer från några av mina kamrater att dela lägenhet med dom hade avvisats vänligt men bestämt. Istället hade jag sökt efter rum på egen hand och till slut, via en hel del tur, kommit i kontakt med mitt nuvarande värdpar. Huset låg beläget i slutet av en gata och angränsade till ett stort naturområde. Rummet hade egen ingång från sidan av huset och låg helt avskilt från övriga huset. De hade också direkt gjort klart för mig att jag skulle få klara mig själv, på de mycket generösa villkor som de angav, men att golv och andra fria ytor skulle bli städade en dag i veckan av värdparet. De lovade att inte röra omkring bland mina grejor och jag förstod att städningen ändå var en liten slags koll på att rummet och dess invånare höll en viss standard. Jag hade inget att invända mot detta och lovade också att inte hålla fester eller andra ljudliga arrangemang på rummet. Det kändes som om vi skulle trivas med varandra, och redan från början så kändes Greta och Arne som ett andra föräldrapar, då sett ur den mest positiva synvinkeln.

Mina förberedelser hade mest skett inom mig själv och förberedelsernas art och konsekvens var för de flesta helt okänt. En av förberedelserna innebar dock en högst påtaglig förändring som jag haft vissa svårigheter att motivera, och som även fått andra att reagera. Jag hade dock, enligt mitt förmenande, klarat av även den biten och framförallt fått mamma att ta det som en försenad tonårsrevolt.

Saken är nämligen den att jag sedan tidigt i vintras hållit mig undan från allt vad hårklippning hetat och nu var mitt hår ganska så långt och vildvuxet. Jag hade fått en del pikar i form av att jag lite för sent hakat på trenden för killar att ha långt hår etc., och jag gjorde mitt bästa för att ignorera pikarna men ändå inte avslöja den rätta anledningen för mitt medvetna steg. Jag möttes också av en del avundsjuka blickar, framförallt från mina systrar som smått ogillande noterade att mitt hår blev mer och mer självlockigt ju längre det blev till skillnad mot deras spikraka hår.

Även om det var ett mycket medvetet steg jag tog så började ändå mitt långa hår bli till ett problem även för mig. Jag tvättade och skötte det så noga jag kunde, men det blev ändå inte bra. Hela tiden så hade jag en känsla av att det såg ovårdat ut och jag förstod att jag ganska snart måste göra något åt det hela. Att gå till en herrfrisör kändes som ett nederlag och skulle med all säkerhet leda till en totalklippning, trots mina protester, tillbaka till en slags normalklippning för en kille. Då kändes alternativet att gå till en damsalong bättre, men vad skulle jag säga till henne? Hur skulle jag framföra mina funderingar utan att få en frisyr som jag säkerligen längst inom mig skulle vilja ha, men som jag inte på långa vägar skulle kunna tänka mig att ha som kille. Jag ville ju helst av allt ha så liten uppmärksamhet som möjligt mot mitt verkliga skäl, men ändå kunna njuta av frukterna av ett långt hår när jag ville bejaka min kvinnliga sida.

Ett annat problem som jag stött på i takt med att mitt hår blivit längre var att jag inte hade samma känsla för att rätt sköta ett långt hår som mina systrar. De hade både en annan teknik och andra redskap att ta till och som jag gärna i smyg studerade, men som jag aldrig vågat praktisera hemma. Även nu när jag var långt ifrån hemmets argusögon så var jag tveksam till att börja med alltför drastiska metoder som att rulla upp håret på papiljotter och så eftersom jag var rädda att den frisyr jag då skapade skulle bli alltför svår att förklara och motivera. Jag visste heller inte hur länge en frisyr skapad på detta för tjejer så vanliga sätt varade eller om det skulle märkas på något annat sätt. Dessutom så hade jag ju heller inte de rätta redskapen, utan just nu så gick jag omkring och samlade mod för att få kraft att göra ett antal inköp för att underlätta min hårvård. Jag hade redan funderat ut hur jag, så fort det blev en liten kyligare dag, skulle kunna gömma mitt långa hår i en mössa och sedan göra mina inköp på ett eller flera av stadens varuhus. Att gå som jag var med håret fritt var otänkbart. Skälet för mitt inköp skulle då lysa i eldskrift för var och en och det skulle kännas likadant som om jag skulle stått naken framför expediten.

Mina tankar svävade runt ganska fritt där jag satt uppkrupen i hörnet av sängen och jag kunde inte annat än småle åt alla angenäma bekymmer som jag nu försökte hitta lösningar på. Jag hade också för avsikt att snarast möjligt försöka utvidga min alldeles för blygsamma garderob av kvinnliga kläder. Jag hade redan sett en annons om en skomarknad med restpar som skulle finnas en bit ut och jag hade för den sakens skull förhört mig om att kunna låna en cykel av värdparet, och så här långt så skulle det inte bereda några problem. Lite urskuldande hade hon påpekat att hon bara hade en gammal damcykel, men kunde jag tänka mig att färdas på den så stod den till mitt förfogande. Hon hade genast visat mig var cykelnyckeln hängde och berättade samtidigt att hon sällan använde den så jag skulle inte tveka att låna den.

Övriga kläder hade jag mindre aning om hur jag skulle göra för att komma över. Jag var dock ganska säker på att det även där skulle bli något av varuhusen som skulle bli min inköpskälla. Även om kläderna var mycket snyggare och av högre klass i småbutikerna så var jag helt på det klara med att jag inte på långa vägar skulle våga stå öga mot öga med en expedit och be om hjälp. Priserna var också en avgörande fråga, och även där utföll jämförelsen till småaffärernas nackdel. På min önskelista fanns lite underkläder, en blus en kjol och ett nattlinne. Ett ytterplagg var också hett eftertraktat, men där gällde det att se noga till priset. Mina resurser var klart begränsade så det gällde att välja rätt sak att börja med.

Kapitel 2

Veckorna gled iväg och jag började bli mer och mer hemtam både med skola, rummet och mitt värdpar. Dom var verkligen trevliga och absolut inte påträngande. Vi kom bra överens och när jag gjorde mina ärenden ut i köket så hände det ganska ofta att Greta kom och pratade lite med mig. Hon var lättsam att prata med och verkade rättfram på ett härligt och otvunget sätt. Flera gånger så hade jag fått glada gliringar över mitt ostyriga hår när det alltid föll framåt och skymde sikten så fort jag böjde på huvudet. Hennes förslag innefattade det mesta från hårband till diadem för att hålla håret undan, men förslagen gick aldrig över i praktisk handling. Varje gång jag fick någon kommentar så hettade det dock till i ansiktet och jag kände verkligen behovet av att ta tag i saken och göra något.

En lördag mitt i oktober satt jag återigen på mitt rum och funderade över livet. Jag hade valt att vara kvar i stan för att dels kunna uträtta lite av mina speciella ärenden, men även vara kvar för att inte vänja mamma och pappa med att jag alltid kom hem till helgerna. Greta hade noterat min närvaro och när vi möttes vid frukosten så hade hon föreslagit att jag skulle delta i deras middag framemot seneftermiddagen. När jag visat lite tveksamhet så avfärdade hon dom lätt med att det inte skulle vara några besvär alls. Tvärtom så skulle det bara vara kul att få prata lite mer på tu man hand och lära känna varandra bättre. Hennes make Arne skulle dessutom gå på sitt skift kl. 19 så hon tyckte bara det skulle bli skönt med lite sällskap. Jag fann därför ingen större anledning till att hålla fast vid min tvekan, utan tackade ja till inbjudan.

Inbjudan fick även det positiva med sig att jag nu fick ändan ur vagnen och på allvar göra ett försök att genomföra några av mina inköp. Jag tog mig därför en uppfriskande promenad ner till stan och varuhuset Domus som låg som en stor betongkoloss mitt i centrum. Även om vinterkylan inte på långa vägar satt in så var det ändå tillräckligt kyligt för att motivera en yllemössa på huvudet. Jag stoppade därför omsorgsfullt in det mesta av mitt hårsvall inunder mössan och försökte platta till allt så gott det gick så att inte det skulle se ut som om jag gömt en fotboll i mössan. Jag utförde också detta en bit från huset för att inte i onödan dra uppmärksamheten till mig. Det var därför först när jag närmade mig centrum som jag i ett skyltfönster kunde kolla av hur jag såg ut och kunde ge mig själv ett klartecken att jag kunde gå vidare.

Efter att ha strosat runt lite och hittat montern med hårvårdsartiklar tog jag modet till mig och samlade alla inköp i en korg. Jag hade tänkt ut hur jag skulle agera och kommit fram till att detta borde kunna vara en födelsedagspresent till en tonårstjej. Jag hade noga plitat ner allt på en lista så att det även den vägen skulle se ut som om jag handlade på uppdrag av någon. Trots detta så syntes nog det väldigt tydligt i mitt ansikte att jag kände mig obekväm när jag några minuter senare ställde upp alla inköp, inklusive en käck liten påse att ha allt i, på disken framför den unga expediten. Hon log åt mig, och jag blev alldeles röd i ansiktet när hon tilltalade mig med orden:

- Rejält inköp du gjort. Ser ut att vara allting som behövs. Är det en syster eller flickvän som önskat sig allt detta?

Jag blev nästan ställd av frågan och stammade till lite vilket gjorde att hon hann före

- Förlåt mig. Det var inte min mening att göra dig generad. Jag har ingen anledning att fråga ut dig, tyckte det bara var så roligt att se att en kille kan ge sådana här nyttiga och praktiska saker också. Förlåt mig!

- Ingen fara, jag blev bara så överraskad! Det är min syster som fyller 13 och önskade sig lite egna saker, rabblade jag min inövade replik och lyckades klara strupen någorlunda.

- Kul! Vill du att jag skall slå in sakerna åt dig?

- Ja, gärna det, svarade jag och kände hur ansiktsfärgen började återvända.

Lycklig ägare till ett ganska stort paket lämnade jag varuhuset. Jag hade tänkt gå och titta lite på underkläder också, men vågade inte ta risken att ännu en expedit skulle ställa nyfikna frågor. Tänk om dom sedan skulle prata om den där konstiga killen som köpte både det ena och det andra. Även om ingen skulle vare sig känna igen mig eller veta vem jag var så ville jag gärna undvika att en sådan diskussion över huvud taget ägde rum. Jag lämnade därför varuhuset, lite tilltufsad i kanten men ändå vid gott mod, och styrde stegen mot Epa-varuhuset snett över torget.

Jag kände mig genast iakttagen och besvärad när jag kom fram till damunderkläderna, så det blev bara en kortare orienteringstur för att se var de olika sakerna fanns innan jag fann det för gott att dra vidare. För att ändå inte göra besöket helt meningslöst så fortsatte jag mot klädavdelningen och försökte passa på att snappa upp så mycket som möjligt av sortimentet medan jag passerade ställning efter ställning. Under denna snabbgenomgång av avdelningen så var det inget speciellt som mina ögon noterade. Lätt besviken över min oförmåga att bara stanna upp och titta på de kläder jag ville valde jag att svälja förtreten och gå ut på gatan igen. Min sista chans var nu Tempo, men jag kände mig alltför splittrad och stressad för att tycka att det var värt försöket. Jag försökte intala mig själv att jag borde vara nöjd med det jag ändå köpt och att jag skulle ha bättre tur nästa gång.

När jag kom tillbaka till mitt rum och överlämnat den prydligt inslagna paketet till mig själv så gjorde jag en liten pantomim över det hela och under stort allvar öppnade paketet och noga studerade dess innehåll innan alla förpackningar bröts och innehållet samlades i den medföljande plastbagen med färgglatt mönster. Jag funderade på om jag också skulle göra mig besväret att tvätta håret och pröva på redskapen, men med tanke på eftermiddagens program så avstod jag. Lustan att ändå göra något för kvinnan inom mig hade dock återvänt efter stadsbesöket, så jag bestämde mig för att ta cykeln och åka iväg till den där skomarknaden jag sett reklam om.

Jag hade tur och hittade stället direkt, och det var min stora lycka, för det visade sig att de bara hade öppet i en knapp halvtimme till. Det fanns några andra kunder i lokalen, men det var inga mängder av folk där, så jag skulle nog kunna botanisera rätt fritt under den tid som återstod av öppettiden. Efter en snabb genomgång av herravdelningen, liksom för att ordna till alibit avancerade jag raskt till damavdelningen och mot skylten med siffrorna 41 hängande ovanför en monter. Snabbt spanade jag av hyllan och lämnade de smala pumpsen med de höga stilettklackarna åt sitt öde. Visst var de läckra och eftertraktade, men mest av allt behövde jag ett par promenadskor. Jag såg också ett par olika modeller och efter en förhoppningsvis diskret blick runt mig så försökte jag prova ena skon. Mina herrsockor var dock alldeles för kraftiga för att det skulle kännas rätt, och med kraftigt stigande färg i ansiktet av nervositet fick jag av mig skon och var på väg att ställa tillbaka den när min blick föll på lådan med lite klotter på kanten. ”Provstrumpor” stod det att läsa, och nervöst doppade jag ner handen i lådan och fiskade upp ett exemplar av den ljuvliga tingest som kallas damstrumpa.

Efter ytterligare en diskret blick runt omgivningarna, skalade jag av mig min herrstrumpa och försiktigt trädde provstrumpan över foten för att sedan snabbt stoppa ner foten i skon. Nu gick det mycket bättre och jag kände en stor tillfredsställelse både över att ha lyckats, och äntligen haft modet att prova en damsko. Jag prövade tom att gå några steg, men det blev en haltande gång. Min lilla promenad förde mig dock fram emot en spegel och där ställde jag mig och beundrade min ena fot och den vackra fotbeklädnad den var försedd med. Jag hade genast kunnat bestämt mig för ett inköp, men om det var dumdristigt eller vet jag inte, men jag kände ett behov av att i alla fall prova de andra två skoparen också.

Efter en lika haltande promenad tillbaka så fick jag nästa sko på foten och återvände till spegeln. Känslan var även denna gång överväldigande och upplevelsen fanns kvar även vid tredje provningen. Nu kom det svåra att också göra ett val, om jag nu också skulle våga att fullfölja köpet och inte bara vara nöjd med att prova. Precis just då ljöd en högtalare och förkunnade att det var 5 minuter kvar innan stängning och att kunderna ombedes uppsöka kassan. Jag fick därför bråttom med mitt beslut, och även om inte alltid snabba beslut är de bästa, så kanske det ändå var bra i min situation. Jag fick bemöda mig om att fatta ett snabbt beslut och eftersom längtan efter ett par skor var så pass stor så blev beslutet att jag skulle göra ett inköp. Men vilket av paren skulle det bli? Ja, även där finns ett ordspråk att första kärleken varar längst, och jag hade nog instinktivt gjort mitt val redan när jag plockade ut första skon till provning. Jag följde mitt inre och travade iväg mot kassan med min enda sko och funderade över vad jag skulle möta för kommentarer framme vid kassan.

Jag hade nog tur att det var i slutet av dagen. Alla verkade ivriga att avsluta jobbet och få komma hem, så expediten bara tog min sko och rasslade ut på lagret bakom hennes rygg för att finna den andra skon. När hon kom tillbaka så rabblade hon mekaniskt att om inte storleken passade så fick jag byta inom 5 dagar om orginalkartongen var med tillbaka. Jag nickade vänligt och erlade den summa som stått på skon och kostade på mig en önskan om en trevlig helg innan jag släntrade ut genom dörren. Väl framme vid min cykel kom reaktionen. Jag började darra som ett asplöv och blev först lite rädd innan jag förstod att det var spänningen inom mig som släppte och gav den här reaktionen. Jag var tvungen att slå mig ner på en bänk i närheten, trots att det var ganska kyligt och låta kroppen få tillbaks sin normala balans innan jag åkte tillbaka.

Med stor stolthet placerade jag mina nyinköpta promenadskor i hyllan bredvid mina andra skor. Visst stack det ut från mängden med sina relativt sett höga klackar, men ändå så ville jag ha dom där och verkligen känna att dom var mina och att de var redo för användning när som helst. Jag njöt verkligen av scenen och jag kunde säkert ha stått kvar där än idag om inte verkligheten och den kommande middagen gjort sig påmind. Jag valde därför ut några enkla men snygga kläder ur garderoben och blev precis färdig när Greta försiktigt knackade på dörren och meddelade att maten stod på bordet om ungefär 15 minuter. Jag nickade till svar och sa att jag skulle komma direkt.

Jag följde henne i släptåget tillbaka och blev lite överraskad när en kvinna i 25 årsåldern stod jämte Arne och diskuterade. Greta förekom mig dock och sa

- Det här är vår dotter Carolina, Carro kallad, och det här är Kim, vår hyresgäst.

- Hej, svarade Carro, och räckte fram sin hand mot mig

- Hej, svarade jag och besvarade hennes hälsning.

- Carro dök upp för en stund sedan, så jag föreslog att hon också kunde stanna över middagen, kompletterade Greta sin avbrutna presentation med.

Jag bara nickade och konstaterade inom mig att det var nog jättebra att hon var med. Blev det alldeles för tråkigt och stelt så kunde jag ganska snart efter middagen ursäkta mig och återvända till mitt rum utan att för den skull göra Greta sällskapslös för resten av kvällen. Dessutom så såg hon rätt snygg och trevlig ut, så det kanske istället var upp till mig att vara så trevlig att hon inte valde att göra motsvarande direkt efter maten och lämna mig ensam med Greta. En liten utmaning och en situation jag tidigare inte hade ställts inför i mitt unga liv.

Middagen var enkel men utsökt. En riktigt härlig husmanskost ställdes fram på bordet i form av pepparrotskött och potatis. Såsen till köttet luktade pepparrot lång väg, och när jag undrade över det så svarade Greta stolt med att pepparroten kom från den egna trädgården. Jag åt som det anstod en tonårig grabb, och Arne låg inte långt efter. Båda njöt vi av maten och blotta åsynen av oss båda verkade få åtminstone Greta att ständigt ha ett småleende på sina läppar. Efterrätten var också den enkel men obligatorisk så här på helgen och bestod av en egenhändigt tillverkad jordgubbskräm med mjölk som tillbehör. Vi åt och njöt och ägnade mycket liten tid åt att konversera vilket i och för sig var synd, men här fick verkligen maten oss att tysta mun.

Direkt efter maten så ursäktade sig Arne att plikten kallade och att han måste ner till Bruket för att påbörja sitt nattskift. Han bad mig skämtsamt att ta väl hand om damerna och när jag lovade att göra det så svarade Carro med en spelad trumpen min att Arne visst hade missat den jämställdhetsdebatt som blossat upp den senaste tiden och att hon nog kunde klara sig själv och stå på egna ben. Arne blev uppenbarligen lite tagen av Carros snabba replik och valde, lite med svansen mellan bena, att dra sig ur diskussionen och hämta sina saker som skulle medföras till arbetet. Greta följde honom till dörren och lämnade oss ensamma i köket. Carro anslöt genast till replikskiftet nyss

- Tycker du också att kvinnan ständigt måste ha en man vid sin sida som beskydd?

Jag blev lite tagen av frågan och även om jag givetvis var medveten om de diskussioner som rasade i frågan så hade jag inte närmare deltagit i debatten och formulerat min egen ståndpunkt. Mitt svar blev därför lite standardmässigt och föga uppseendeväckande

- Nej, jag tycker nog kvinnan kan klara sig väl själva. Jag har i alla fall inget emot att kvinnan tar sig ett arbete utanför hemmet. Mamma har gjort det i många år så jag har varit van vid att hon inte alltid funnits hemma när jag kommit hem från skolan.

- Bra!, då har du i alla fall inte samma inskränkta syn som pappa att kvinnan skall stå vid spisen och föda barn. Svarade Carro med ett leende som gjorde mig tveksam om hon verkligen menat just det hon sagt eller om det bara var en sådan där standardfras som upprepats ett otaliga gånger i debatten och inte direkt var menad att tas bokstavligen. Jag kände mig just manad till att kommentera hennes inlägg när Greta återvände till oss.

- Såja, då är Arne iväg. Det verkar som om alla är färdiga med maten. Carro, kan inte du hjälpa mig att duka av så går vi alla in i vardagsrummet sedan och pratar lite?

- Visst mamma!, svarade Carro och himlade med ögonen på det där alldeles speciella sättet som visade att hon inte alls gillade kommentaren.

Jag hann säga ett kort tack för maten innan vi reste oss och utan att bli ombedd så tog jag tag i min tallrik och några andra saker och började gå ut i köket med dom. I ögonvrån så såg jag att Greta just var på väg att säga något när Carro förekom henne

- Skölj bara av tallriken och ställ den på diskänken så kan jag packa diskmaskinen.

- Visst, svarade jag och utförde det begärda.

Jag placerade sakerna vid den cylinderformade diskmaskinen som stod i ändan på diskbänken. Vi hade genom pappas jobb fått prova en liknande i några veckor, och visst var det en bra nymodighet, men den var också ganska dyr, klumpig och även bullrig, så vi hade lämnat tillbaka den efter prövotiden. Här hade den uppenbarligen blivit en del av köksinventarierna, och även om jag sett att den stått där så hade jag aldrig använt den. När jag åt min frukost och middag så diskade jag alltid av mitt porslin manuellt och torkade den.

Gemensamt fortsatte vi att duka av och i stort sett så skedde det under tystnad även om jag kunde uppsnappa att Greta lite viskande försökte tillrättavisa Carro för hennes snabba replikskifte med Arne och att hon inte gillade att samma debatt alltid uppstod. Jag hörde inte riktigt Carros svar, men förstod att hon inte gillade pappans sätt att placera sig i familjens högsäte. När jag kom in i köket så tystnade ordväxlingen och vi fortsatte att röja undan spåren efter middagen. När allt var klart så gick vi ut till vardagsrummet och slog oss ner runt soffbordet. Jag hamnade i soffan tillsammans med Carro som omedelbart kröp upp med benen under sig och tog tag i en kudde och kramade den intensivt samtidigt som hon verkade försjunka in i några egna tankar. Greta kände uppenbarligen det dödläge som uppstått och försökte hitta på något att prata om.

- Är det något du vill se på TVn, Kim?

- Nej, jag vet inte ens vad det är för program, svarade jag och fortsatte. För mig är det OK om den får vara avstängd, men vill ni se något så gör inte det mig något.

- Jag sitter hellre och pratar, svarade Carro som uppenbarligen återvänt från sin egen värld. Det är inget skojigt på lördagarna ändå.

- Då så, då får den vara avstängd!, svarade Greta och satte sig mitt emot oss. Kim, kan inte du berätta lite om dig och din familj. Vi har ju inte haft så mycket tid att prata om det under tiden du bott hos oss. Även om det inte angår oss, så tycker jag i alla fall att det är roligt att lära känna sin hyresgäst lite mer. Jag tycker det i alla fall. Du får säga till om du tycker att jag blir för påträngande.

- Det blir du inte alls! Jag berättar gärna, men ni får väl avbryta mig om jag blir för långrandig eller inte berättar det ni vill höra, svarade jag

Utan att vänta på något egentligt svar så började jag berätta om min familj och hur vi bodde. Likheterna var många, men även olikheterna. Vi var tre syskon och bodde i lägenhet, dom bodde i villa och hade ett barn. Däremot var arbetarbakgrunden densamma och det märktes tydligt att den politiska åskådningen var densamma även om Carro representerade en mer radikal falang. Ju mer diskussionen pågick, desto mer tonades hennes agitationsiver ner och jag tyckte hon blev mer naturlig och avspänd i samtalet som pågick. Det kändes mer som om vi hamnat på samma nivå och att det inte fanns några egentliga skäl till den konfrontationspolitik som hon startat med efter middagen, utan att vi kunde diskutera och dela med oss av våra åsikter och erfarenheter på ett mer personligt sätt och respektera att vi bar på olika förutsättningar. Ingen var bättre eller sämre än den andre för det, utan det bara visade att våra olika förutsättningar satt sina spår i vår uppväxt.

Efter en stund reste sig Greta för att gå ut i köket och sätta på kaffet. På vägen ut i köket passerade hon mig och stannade till vid mig samtidigt som hon lätt berörde mitt hår. Jag ryckte till vid beröringen, men jag kände inget obehag vid beröringen utan tyckte endast det kändes angenämt. Det gick kanske bara ett par sekunder, men det kändes som en evighet innan hon, fortfarande med sin ena hand på mitt huvud började prata

- Vad tycker du Carro? Kim skulle väl behöva få sitt hår riktigt genomklippt för att det skall få en riktigt bra och fin framtoning?

- Jag satt just själv och tänkte på det, svarade Carro. Det ser ut att ha goda kvalitéer, men verkar kanske lite vildvuxet. Det var länge sedan du klippte det, eller hur?

- Vadå? Ja! Ja det är länge sedan, svarade jag lite förvånat och inte riktigt beredd på att bli inbjuden i samtalet.

- Jag förstår om det kan kännas som om jag lägger mig i ditt liv, men jag har ju sett och även kommenterat det besvär du haft med ditt långa hår. Givetvis så är det du som bestämmer hur du vill sköta håret, men Carro är ju hårfrisörska så jag tänkte det kunde vara en chans för dig att få ett gott råd.

- Jaha, svarade jag och hoppades på att jag inte lät alltför intresserad.

- Ja, det är jag, svarade Carro. Jag trodde du hade sett min salong. Den är ute i det som tidigare var ett garage på andra sidan huset.

- Nej, svarade jag uppriktigt. Jag har faktiskt aldrig varit runt huset ens, utan jag har bara kommit in via min ingång. Jag har dock sett att många har kommit och gått på den sidan, men inte reflekterat närmare över det.

- Jaså, du visste inte det, fortsatte Greta. Jag trodde verkligen att jag sagt det och att du visste. Inte minst efter alla de gånger jag kommenterat ditt hår.

- Nej, du har inget sagt, i alla fall inte som jag noterat, svarade jag.

- Nåväl, spelar mindre roll. Vad säger du Carro? Har du några förslag?

Carro reste sig och ställde sig bakom mig och började försiktigt dra sina fingrar genom mitt hår. Plötsligt slutade hon och böjde sig fram emot mig

- Ursäkta mig! Här sätter jag igång och rumsterar om i ditt hår utan att fråga dig om lov. Uräkta mig. Du kanske inte alls vill att vi skall ge dig några råd?

- Ingen orsak! Du får mer än gärna ge mig goda råd. Precis som du säger så har det blivit lite vildvuxet med tiden. Jag gillar dock att ha håret långt, men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag vill ha det. Så fortsätt du och ge mig dina synpunkter.

- Tack! Ja, långt hår kan vara väldigt fint och trevligt att ha, men det är minsann inte alltid det lättaste att hållas fint. Behöver mycket uppmärksamhet och en bra genomklippning för att bli så enkelt och fint som det gör på många. Jag förstår om du har problem, för du har inte haft långt hår så länge, eller hur?

- Nej, så här långt har det aldrig varit. Jag har inte klippt håret sedan i julas.

- Ojdå, det är lång tid det. Du hade kort hår innan då?

- Ja, snudd på snagg, svarade jag leende.

- Vad fick dig att börja låta håret växa. Nej, förlåt mig igen. Det är inte min sak att vara nyfiken och fråga ut dig.

- Ingen fara. Fråga på du. Om jag har något riktigt bra svar vet jag heller inte, men jag tänkte att jag ville prova hur det skulle vara med långt hår, och tyckte att det här kunde vara en lämplig tidpunkt att prova. Hemma har dom väl inte precis jublat av glädje, och nu när jag är hemifrån lite längre stunder så kanske det inte blir lika många diskussioner.

- Så det kan bli, skrattade Carro. Jag förstår dig helt och hållet. Mammor och pappor kan vara nog så ifrågasättande, fortsatte hon och slängde ett vänligt ögonkast mot Greta.

- Jaså, dom har haft synpunkter, frågade Greta nyfiket

- Ja, om. Men jag har alltid varit viljefast och stått för det jag trott på, så där har dom inte haft något att hämta.

- Förstår det. Du verkar faktiskt rätt säker på din sak. Bara det inte blir till en ren prestigesak som gör att du inte kan ångra dig och gå tillbaka till kort hår om du finner att långt inte är din stil. Jag menar, det är ju så lätt att du bara för att visa att din vilja är starkare gör saker som du egentligen inte vill fortsätta göra.

- Hörde jag verkligen rätt nu, funderade Greta högt. Sa min dotter verkligen att man inte skulle göra prestige av saker och ting.

- Mamma!

- Förlåt, jag tänkte bara högt, svarade Greta och gav Carro en kram.

Utforskningen av mitt hår fortsatte ytterligare en stund under det att frågor, svar och diverse idéer utbyttes mellan oss tre. Allt skedde i en mycket kamratlig anda och jag kände mig mer och mer delaktig i det som skedde och kände mig mer än nöjd med hur samtalet utvecklades. Mitt i mina funderingar ställde Carro ett förslag till mig

- Jag har en idé och ett förslag. Jag skulle kunna ta mig an ditt hår i morgon, men det är på ett villkor.

- Nej, inte kan jag ta din tid i anspråk på din lediga dag. Så viktigt är det inte, svarade jag lite avvaktande och osäker på vad detta skulle leda till.

- Sakta i backarna, skrattade Carro. Glöm inte att det fanns ett villkor med också. Så här är det nämligen. Jag har anmält mig till SM i hårklippning. Ja, nu fick du reda på det också, mamma, men säg inget till pappa. Inte ännu i alla fall. Jag vill känna efter själv lite först och har bara små aningar om vart det här skall leda och vad som krävs av mig. Jag vet i alla fall att jag måste öva mig och att jag måste ha flera modeller som jag får prova klippningar på. Det är här du kommer in i bilden, Kim. Du skulle kunna få bli min första modell och jag skulle klippa ditt hår utan kostnad för dig. Men det blir inte bara en klippning, utan jag måste kunna göra minst tre olika frisyrer på den klippningen, så är nämligen reglerna. Det kommer därför att kräva en stor del av dagen, med mycket väntan och så, men jag lovar att den frisyr jag lämnar dig med efter att vi testat och provat i det oändliga skall vara en frisyr som du känner att den tillhör dig och din stil och inte en fantasiprodukt av mig. Jag kommer heller inte att klippa ditt hår kortare än vad du kan godkänna, men jag måste vara så ärlig och säga att det behöver klippas igenom ordentligt. Det behöver inte betyda att det blir mycket kortare än det är nu, men det kommer att falla annorlunda och ge ett annat intryck än som det ser ut nu. Hur känns detta för dig?

- Jag vet inte vad jag skall säga, svarade jag försiktigt. Vill du verkligen offra din söndag för att hjälpa mig?

- Tro inte att det är jag som offrar min söndag. Nej, har jag gett mig in i den här leken så är det något som jag måste räkna med och arbeta en hel del söndagar. Så mitt engagemang är helt klart oavsett om ditt hår hade passerat mina händer eller ej. Nej, snarare är det du som måste räkna med att din söndag är förlorad. Ställer du upp så vill jag börja redan runt 9 i morgon bitti och sedan hålla på. Jag skulle bli förvånad om vi är klara före 3 – 4 tiden i morgon.

- Ojdå, svarade jag förvånat, men försökte ändå få det att låta positivt. Det kändes verkligen som om både en dröm skulle gå i uppfyllelse och ett nödvändigt ont. Min tveksamhet nu låg mer på hur jag skulle se ut efter hennes grundliga genomgång.

- Jag kan förstå din tveksamhet, svarade Carro som sett min undrande blick, men jag kan försäkra dig att du inte kommer att se ut som ett missfoster när vi är klara. Under tiden som jag jobbar med mina frisyrer så kommer du att se ut så kvinnlig du bara kan bli, för jag tror att du förstått att det är som damfrisör jag jobbar, men när vi är klara så skall du se precis så grabbig som du bara vill och kan se ut med långt hår. Det lovar jag på heder och samvete.

- Jag tror dig svarade jag. Det kommer bara så plötsligt, men egentligen så har jag inget för mig i morgon, så jag ställer upp. Jag blir dock bara så tveksam hur jag vill se ut. Lova mig att du hjälper mig och ger mig goda råd.

- Ja, det lovar jag, skrattade Carro, och litar du inte på mig så kan vi alltid kalla in expertvittnet Greta som bor i det här huset. Som du redan märkt så säger hon precis det hon tycker och tänker.

- Okej då, svarade jag och sken som en sol mitt på en högsommardag. Då har du en modell för i morgon.

- Kul! Svarade Carro och gav mig en kram. Jag tror inte du kommer att ångra dig.

- Det vet jag att du inte kommer att göra, inflikade Greta och delade även hon ut en kram till mig. Jag Visste att det här skulle passa dig. Jag har känt hela tiden att du är en tuff och modig person. Behövs faktiskt en hel del mod för att göra det du nyss lovat att göra.

- Mamma! Skräm honom inte nu, skrattade Carro, han är redan vettskrämd bortom allt förnuft.

- Nja såå farligt är det inte svarade jag och stämde in i den glada stämning som rådde i rummet.

- Apropå det, mamma. Var inte du på väg att sätta på kaffet för si så där en timme sedan?

- Just det. Det har jag totalt glömt. Skall genast fixa till det, flickor. Fortsätt prata ni bara så fixar jag fikat.

Greta gick iväg mot dörren till köket innan hon tvärstannade och vände sig mot oss och frågade rätt ut i luften

- Vad sa jag egentligen? Sa jag verkligen ”flickor”? Ursäkta mig Kim, det var verkligen inte meningen. Det bara slank ur mig. Förlåt!

- Gör inget, svarade jag medan rodnaden steg upp i ansiktet. Jag tror dig och jag är van hemifrån att bli hopbuntad med mina systrar.

Greta log tacksamt emot mig men när jag mötte Carros blick fanns en antydan till undran som inte funnits där tidigare, men jag var osäker på vad blicken egentligen skulle betyda. Vi gjorde dock som Greta föreslagit och bestämde de närmare detaljerna för morgondagen och hur hon tänkte lägga upp det hela. Jag fick också veta att jag inte behövde bry mig om att tvätta håret. Tvärtom så var det bara bra om hon fick göra allt från första början på sitt sätt. Vi fortsatte att prata om både detta och annat under det att vi hjälpte Greta med att ta fram fikat som vi bestämde kunde ske ute i köket. Ingen av oss hade ändå något intresse av det som eventuellt visades på TVn.

Kapitel 3

Jag hade verkligen svårt att somna på kvällen. Tankarna på allt som hänt under kvällen var för många och betydelsefulla för att bara kunna stoppas undan så där på direkten. Ofta gick också mina tankar till det som skulle ske under morgondagen och hur den skulle komma att te sig. Hur skulle också mitt inhopp som modell för damfrisyrer bli. Skulle jag se ut som ett missfoster eller skulle det gå att locka fram kvinnliga drag som jag hoppades fanns där, men som jag inte hade en aning om hur de skulle kunna te sig. Jag hade verkligen ingen aning, men såg med spänd förväntan fram emot morgondagen.

Precis kl. 9 steg Carro in i köket och välkomnades av en kram från Greta som redan varit i farten en bra stund. Arne hade kommit hem på morgonkulan och för att ge honom den ro han behövde hade hon stigit upp och var i full färd med att baka när jag kom ut för att få i mig lite frukost. Hon hade än en gång sagt hur stolt hon kände sig för min skull att jag verkligen vågat ta detta steg. Hon frågade sedan oss båda om när det skulle passa med lite mat. Hon tänkte nämligen komma över med det till oss någon gång under dagen. Finkänslig som hon var så trodde hon att det skulle kännas bättre för mig att hon kom över med maten än att Arne skulle se mig i en eller annan skepnad under dagen. Jag kunde inte annat än tacka henne för hennes omtänksamhet och höll med henne om att det nog var det bästa. Vi kom överens om att hon i god tid skulle få reda på när det kunde vara lämpligt med en rast. Med det så avslutade jag frukosten och rensade frukostbordet innan jag försvann in till mig för sista morgonritualen. När jag åter anslöt till Carro i köket så gick vi gemensamt ut till hennes salong i huset bredvid.

Lokalen var inte stor, men det fanns i alla fall ett par platser för henne att arbeta vid, och mot bakre väggen fanns en plats där hon kunde tvätta sina kunders hår. Hon visade mig också hur hon hade inrett ett litet pausutrymme för sig själv och var hon förvarade alla saker som behövdes för verksamheten. Jag blev imponerad av att se hur mycket det gick åt för en så här pass enkel verksamhet (tyckte jag), men det verkade som om det var en hel vetenskap att hålla isär alla preparat som fanns på hyllorna. Vi småpratade lite om vad allt användes till innan Carro tyckte att vi skulle börja med dagens arbete. Det gick en rysning av välbehag genom min kropp, och den måste ha varit synlig för Carro då hon log sitt bredaste leende och en ordentlig björnkram innan hon placerade mig i stolen framför sig med orden

- Det här kommer att gå bra. Luta dig bara tillbaka och se fram emot en lång men behaglig dag så skall jag göra resten.

Hon började med att tvätta mitt hår och hennes fingrar masserade hårbotten med en sådan kraft att jag trodde huvudsvålen skulle lossna. Det kändes dock väldigt skönt och jag kände hur hela jag slappnade av. Efter flera sköljningar och olika behandlingar var hon tydligen nöjd och svepte en handduk kring mitt våta hår. Vi förflyttade oss över till en annan stol och medan jag satte mig tillrätta så hämtade hon en vackert rosafärgad cape som hon draperade över min kropp och knäppte fast bakom ryggen på mig. Plötsligt var det inte jag längre som satt där och tittade mot mig i spegeln, utan en ganska neutral och intetsägande individ med en turban som hårprydnad. Carro frotterade mitt hår lite ytterligare innan handduken togs bort och hon började att kamma ut mitt våta hår. Med kraftiga och intensiva tag så hängde snart mitt hår rakt ner från huvudet i en ganska så symmetrisk form runt hela huvudet och jag fick plira mellan hårtestarna för att se något genom den ridå som nu tornade upp sig framför mig. När allt var klart så tog hon tag i en rejäl bit av håret framtill och lyfte upp den och fäste hela hårslingan med ett spänne.

- Du skall väl åtminstone kunna se vad jag gör, skrattade hon och log mot mig i spegeln

Det som sedan hände under den följande timmen var ändå i princip osynligt för mig. Jag kunde se hur hon lyfte och fäste hårslinga efter hårslinga för att sedan klippa och kamma en del, innan nästa omgång hår fästes upp och andra delar klipptes. Under hela proceduren så pratade hon intensivt med mig och jag hade stora svårigheter att dels lyssna och besvara hennes frågor dels nyfiket försöka skapa mig en uppfattning om vad som hände där bak i nacken på mig. Förhållandet blev lite lättare när hon flyttade över på sidan av mig och jag såg nu en skillnad mellan den klippta och den oklippta sidan. Redan nu kunde jag se hur håret liksom växte utåt på ett sätt jag inte sett tidigare. Ansiktet började få en helt annan form, mycket rundare, än den jag var van att se på.

När hon slutligen kom fram till pannan tittade hon mig djup in i ögonen och sa

- Här måste jag göra ett undantag och klippa riktigt ordentligt. Jag behöver korta håret åtminstone till hälften, men jag lovar att det kommer att se bra ut på dig ändå.

- Du gör det du behöver göra, svarade jag lakoniskt. Jag sitter bara här och gör som du sa. Jag iakttar och njuter av det som händer framför mina ögon.

- Jag tror dig, svarade hon. Jag har nog sett hur du fallit in i dina egna tankar lite då och då. Något speciellt du drömt om?

Jag blev så häpen av frågan och hennes skickliga iakttagelseförmåga att jag helt kom av mig. Hon hade verkligen träffat mitt i prick och mina tankar hade försvunnit långt iväg och funderat hur min kvinnliga gestalt skulle kunna se ut om jag skulle ha modet att ha kvar någon av de frisyrer som snart skulle formas på mitt huvud. Men jag var inte redo att närmare gå in på dessa mina innersta tankar, utan jag bara skakade lite lätt på huvudet och svarade

- Inget särskilt faktiskt. Bara beundrade ditt handlag i största allmänhet.

- Tack för det, svarade Carro, men jag såg på hennes min att hon inte trodde på min förklaring ens för en kort sekund.

Slutligen så var klippningen klar och jag började verkligen undra om hon varit sanningsenlig i sitt yttrande att jag skulle kunna visa upp mig som kille efter att hon gjort sitt jobb färdigt. Framför mig tonade sig nämligen en bild fram på en alldaglig kvinna, ganska snarlik en av mina systrar. Det var väl ingen fantastisk skönhet som satt framför mig, men jag skulle aldrig ha tvekat att sätta hennes kön till kvinna om jag blivit tillfrågad. Carro såg min lite fundersamma blick, men för en gång skull så misstolkade hon den något när hon kommenterade

- Vänta du bara, det här var bara grundläggningen. Innan jag är klar med dig så kommer du inte att känna igen dig alls.

Det var nu dags för ännu en förflyttning tillbaka till tvättavdelningen, även om inte denna omgång var lika långvarig och omfattande som den förra. Nu skulle bara håret sköljas igenom och bli av med alla klipprester innan första frisyren skulle modelleras fram. Jag hade nu svårt att hålla tillbaka min längtan att äntligen få mitt hår ompysslat så som det anstod en kvinna. Även Carro märkte min iver och log vänligt mot mig via spegeln

- Du ser förväntansfull ut. Kul, att du tar det på det viset. Det kommer att göra mitt arbete så mycket enklare och dessutom roligare för dig än att bara sitta av tiden så att säga. Säg gärna vad du tycker också om det jag gör och fråga gärna om det är något. Ställ alla de ”dumma” frågor du vill och jag skall försöka ge svar. Jag förstår att det jag gör är som en helt ny värld för dig, trots att du har två systrar, eller hur?

- Ja, det här är något jag aldrig upplevt tidigare, svarade jag sanningsenligt och fortsatte. När jag började låta håret växa, så hade jag ingen aning om vad som skulle komma att krävas av mig för att sköta det. Nu inser jag hur naiv jag var.

- Ångrar du dig alltså att du lät håret växa?

- Nej, tolka det inte så. Nej, jag visste bara inte hur mycket jobb och omtanke som ett långt hår kräver. Jag har väl ännu inte riktigt vant mig heller att se mig i långt hår så jag är liksom inte riktigt säker på vilken sorts frisyr som passar mig. Kanske kan du hjälpa mig att komma fram till något som är bra för mig.

- Det var liksom min grundtanke när jag fick den här idén. Jag kan förstå att du känner dig osäker. Där sitter du i samma båt som många andra killar som låtit håret växa, och ni har alla gjort den erfarenheten att håret inte sköter sig självt. Även om du säger att du inte riktigt insåg vad du gjorde, så tycker jag dock att du gjorde rätt som vågade låta det växa. Varför skall inte killar kunna ha längre hår? Jag tycker inte att det i första hand hänger på längden utan huruvida man passar i det eller ej. Av det jag hittills sett av dig, så tycker jag att det ser lovande ut. Vi skall, nästan lika säkert som amen i kyrkan, hitta en frisyr som du kommer att trivas i.

- Bara ”nästan” lika säkert, svarade jag med en frågande men ändå glad min.

- Ja, bara ”nästan”, svarade Carro först tveksamt sedan glatt leende när hon såg min egen min. Tyvärr är det ju så att det inte hunnit komma fram så många bra frisyrer för killar med långt hår, utan det blir, förlåt uttrycket, en utslätad variant av någon tjejfrisyr. Men ju fler killar som börjar ställa krav och har egna åsikter om hur de vill se ut, desto snabbare kommer det att dyka upp beskrivningar på klippningar etc. som tillfredställer ert behov av ett manligt uttryckssätt men med långt hår. Jag kan gott erkänna att du är min första kille med långt hår. Jag har hjälpt några mammor med deras yngre söner och klippt dom, men ingen i din ålder, så det här är lika spännande för mig faktiskt. Därav mitt ”nästan”.

- Jag förstår, svarade jag och fortsatte lika brett leende. Alltid min roll att få vara försökskanin.

- Ja, idag så är du verkligen försökskanin och gissa om du skall grillas, vändas och stekas, skrattade Carro.

- Jag börjar ana den rätta sanningen, nickade jag instämmande

- Ja, men kul skall vi ha. Jag börjar känna mig lite säkrare på var jag har dig också och tror inte att du kommer att flippa ur fullständigt när jag snart sätter igång på allvar. Lova mig bara en sak. Jag kommer nämligen att försöka bortse från att du är en kille och göra de frisyrer jag fantiserat fram inne i mitt huvud. Riktigt hur det kommer att se ut är jag lite osäker på eftersom du faktiskt är en kille, men lova mig att du också försöker se varje frisyr som om de satt på, ja Tex. din flickvän, och inte på ditt huvud. Ge mig dina synpunkter så fritt du kan, och där är ju dina synpunkter lika mycket värda fast du är kille. Det är ju ändå för männen vi gör oss vackra, eller hur? Lovar du mig, även fast det säkert känns konstigt, att du försöker låtsas vara kvinna nu och för några timmar framöver?

Lite osäker blev jag på vad Carro egentligen sagt och menat, men några svårigheter att efterfölja hennes uppmaning hade jag inte utan jag harklade mig lätt innan jag tittade henne rakt in i ögonen och svarade

- Jag lovar att göra så gott jag kan. Säg gärna till om jag ”gör fel”. Jag vet ju faktiskt inte riktigt vad som krävs av mig i den här situationen heller, utan måste förlita mig på att du guidar mig rätt.

- Ja, lovar du det, så skall väl det inte vara några större svårigheter för mig att guida dig rätt i hur du skall uppföra dig som kvinna i en frisörstol, skrattade Carro. Nej, bästa fröken. Nu är det väl bäst att vi sätter fart om det skall bli något resultat av det här.

Utan att vänta på mitt svar så drog Carro fram ett litet rullbord med massor av papiljotter i olika korgar. Med vana händer satte hon så igång och började rulla upp mitt hår och det kändes verkligen konstigt när hon rullade upp hårslinga efter hårslinga och sträckte på varje hårstrå innan hon fäste spolen mot min hårbotten. Bit efter bit av huvudet täcktes så av spolarna och tyngden av spolarna började nu verkligen kännas. När hon sedan förklarade att hon var klar med första läggningen så var det nog inte ett enda hårstrå som inte var upprullat utan hela huvudet var som ett organiserat myller av olikfärgade papiljotter. Medan jag noga studerade hur jag såg ut i spegeln och vände och vred på huvudet försvann Carro iväg en stund och kom tillbaka med en polaroidkamera. Efter att ha letat en stund hittade hon även en pall och så ställde hon sig på den och tittade ner på mig lite grann från ovan.

- Titta rakt fram men luta huvudet lite bakåt så får jag med allt. Bra så! Sitt stilla. Fint, instruerade hon mig samtidigt som det blixtrade till ett kort togs.

Hon tog ytterligare ett kort rakt bakifrån och ett från sidan innan hon konstaterade

- Nu så har jag bevis! Alltid bra att ta ett kort på hur spolarna ligger. Visst har jag det i huvudet, men om jag vill ändra något eller förbättra en detalj, så är dom här korten ovärderliga. Jag skall sedan ta några på den färdiga frisyren också, men det blir senare det. Jo, jag lovar att korten bara är för mitt behov. De kommer inte att visas eller användas i något annat syfte än att påminna mig hur jag gjorde den eller den frisyren. Nu så skall håret få torka, så nu blir du sittande under torkhuven en bra stund. Jag skall hämta lite tidningar så du har något att göra. Att prata är ingen idé, du kommer varken att höra mig eller vad du själv säger. Somnar du så gör inte det heller något. Jag håller koll på dig med jämna mellanrum. Ha det bra!

Under tiden hon instruerat mig så hade hon fäst ett hårnät runt hela skapelsen och drog sedan ner en torkhuv från taket och passade in den över mitt huvud. När hon sett att den var rätt placerad tryckte hon på en knapp och en fläkt började genast att surra och fullständigt överröstade mina försök att göra någon kommentar. Jag höjde dock min hand och visade ”tummen upp” att jag förstått och fick leende samma gest tillbaka. Minuten senare låg ett gäng kolorerade damtidningar i mitt knä, och jag började långsamt att bläddra genom det översta exemplaret.

Kapitel 4

Jag visste inte vad som var ”viktigast” egentligen. Med stor iver så insöp jag all den kvinnlighet som strömmade emot mig från tidningsbunten, samtidigt som jag inte kunde se mig mätt på den utsikt som fanns framför mina ögon. Jag kunde inte tro att det var sant att det var just jag som satt där under torkhuven och att jag dessutom snart skulle få se hur jag kan se ut i en alldeles vanlig och normal kvinnofrisyr. Jag kunde inte fatta hur väl allt detta föll på plats med min önskan att få utforska min kvinnliga sida. Visst hade jag drömt om att kunna få göra just detta, men aldrig någonsin så hade jag väl bedömt chanserna som speciellt realistiska att det någon gång skulle inträffa. Visst insåg jag att någon form av klippning skulle bli nödvändig, förmodligen långt tidigare än nu blivit fallet, men att det skulle ske på de här villkoren och med den här möjligheten att se mig i olika frisyrer var något jag inte ens skulle ha kunnat skapa fram ens med min livligaste fantasi.

Men nu satt jag här och jag ville inte ens nypa mig i armen för att kunna konstatera att drömmen var verklighet. Tänk om det skulle visa sig vara en dröm…..

Jag satt så i mina egna tankar att jag inte ens märkte hur Carro kommit fram till mig och nu stängde av torkhuven. Jag ryckte till och när huven fördes bort från mitt huvud och hörseln började återvända så smått hörde jag en leende mun säga

- Har det gått bra? Du har suttit under huven i 45 minuter, så nu skall håret vara klart för utkamning. Under tiden du suttit här har jag varit inne hos mamma och pratat lite. Hon har lunchen klar så hon undrade om vi ville komma och äta? Jo, just ja! Du behöver inte oroa dig för pappa. Han kunde inte sova så länge, för en kompis till honom ringde och lockade med honom på en fisketur. Han blir nog borta resten av dagen. Tiden försvinner bara när han sitter där ute på sjön och håller i ett spö. Har vi tur så kan det bli Gös till middag.

Det var inte utan att det kändes skönt att sträcka på benen, och det kurrade till i magen på ett sätt som fick mig att inse hur lång tid det egentligen gått sedan frukosten. Jag accepterade därför mer än villigt Gretas inbjudan, men undrade samtidigt hur jag skulle kunna återgälda denna gästfrihet. Det var ju inte precis för ”helpension” jag betalade rummet, men det fick jag väl fundera ut något vad det led. Precis som vi var på väg ut från salongen kom jag på hur jag såg ut och med ett förskräckt, nästan skräckslagen, kommenterade jag rätt ut i luften

- Men så här kan jag väl inte gå…

- Visst kan du det! Mamma har sett folk i papiljotter innan så det här är inget ovanligt inne hos oss. Och sannolikheten att någon skall komma förbi medan du går de 5 metrarna fram till dörren är obefintliga, så kom nu. Jag är hungrig.

Med skräckslagen blick följde jag efter Carro och förväntade att marken skulle rämna under mina fötter vilken sekund som helst. Inte ens när jag välbehållen steg in i Gretas kök trodde jag att faran var över utan fortsatte att oroligt se mig omkring. Inte förrän både Greta och Carro försäkrade att världen inte gått under kunde jag börja andas igen och min puls började återvända mot en mer normal frekvens. Jag trodde också att Greta skulle ställa sig och gapskratta åt min uppenbarelse, men hon kastade bara en flyktig blick på mig och frågade stillsamt

- Nå, hur känns det där då?

Först så förstod jag inte riktigt vad hon menade, men sedan tändes ett ljus inom mig och jag kunde suckande svara

- Tungt! Trodde väl aldrig att det skulle vara så här tungt. Känns som om halsen kommer att gå av om jag inte håller huvudet helt rakt utan lutar det åt något håll Sedan så gjorde det nästan ont när hårstråna sträcktes, men nu så känns det konstigt nog ingenting.

- Du kommer att vänja dig, svarade Greta fortfarande lika lugnt. Skall bli spännande att se hur det ser ut när spolarna tas bort. Gör det något om jag kommer med ut och ser förvandlingen?

- Nej, absolut inte. I alla fall inte för mig, vill säga. Om det är OK för Carro så…

- Visst, inga problem. Mamma frågade mig innan och jag trodde eventuellt att du skulle ha invändningar, men du är nog mycket säkrare i dig själv än jag först trodde. Strongt gjort av dig att vara så öppen

- Äsch!, svarade jag och försökte låta världsvan. Ni ställer ju upp så mycket på mig, så lite får väl jag bjuda på också.

- Ja, du säger det, men jag tror i alla fall inte att många killar skulle ställt upp på det du gör och klara av det så bra som du gör. Jag känner en stolthet inför dig, svarade Greta och gav mig en kram.

Greta hade gräddat våfflor, och vi njöt av såväl dom som den hemlagade lingonsylten. Vi hade kunnat sitta där hur länge som helst, men plikten kallade och vi städade noggrant undan resterna innan vi i samlad tropp gick över till salongen. Den här gången kändes inte promenaden lika äventyrlig, och inte heller den här gången öppnades någon avgrund under mina fötter. Carro spillde ingen tid när vi väl kommit in utan föste mig på plats i stolen och började lossa på alla spolar. Strax var mitt hår ett enda stort virrvarr av lockar, och jag undrade med spänd förväntan på hur allt detta skulle kunna bli en frisyr. Carro verkade dock inte det minsta tveksam, utan började kamma och borsta håret med lugna och kraftiga tag.

Framför mig i spegeln så växte bilden av en ung kvinna fram. Hennes lite avlånga ansikte fick plötsligt en rundhet som inte funnits tidigare och håret böljade sig med vackra lockar lite diagonalt över pannan. Öronen skymtade fram under sidohåret som nu verkligen fått volym men ändå behållit längden som jag så hett eftertraktat. Jag betraktade häpet resultatet och fick verkligen söka efter likheter med den person som steg in genom dörren för ett par timmar sedan. Både Greta och Carro verkade lika överraskade de, för de stod tysta och studerade både mig och spegelbilden med intresserade ögon. Carros händer var dock kontinuerligt sysselsatta med att rätta till något enstaka hårstrå som inte följde givna anvisningar. Till slut bröt ändå Carro tystnaden

- Otroligt! Även om jag anade att resultatet kunde bli detta, så är jag ändå häpen. Förlåt mig om jag uttrycker mig fel, men jag tycker du blev väldigt vacker. Ditt ansikte kommer fram mer och du ser väldigt …. ja, väldigt…. Äsch du lovade ju att jag skulle få säga vad jag tyckte, och jag tycker att du ser väldigt vacker och kvinnlig ut i den här frisyren.

- Det tycker jag med, svarade Greta. Verkligen skillnad. Visserligen så har vi egentligen inget att jämföra med, eftersom ditt gamla hår var så vildvuxet, men att du skulle passa i den här frisyren om du varit kvinna är ställd utom allt tvivel. Verkligen ett bra val Carro.

- Tack!. Men nu kan vi inte hålla på och beundra det här för länge. Jag skall bara ta några bilder så sätter vi fart med nästa.

Bilderna togs och under tiden som Carro förberedde för nästa frisyr så fick jag också möjlighet att närmare betrakta min skepnad. Greta som troget stod vid min sida frågade mig om hur jag uppfattade mitt nuvarande utseende och jag kunde sanningsenligt säga att även jag var mycket överraskad och förvånad över resultatet. Att jag också kände en stor sorg att resultatet snart skulle vara ett minne blott nämnde jag inte, men hade jag fått bestämma helt själv och inte behöva ta hänsyn till andras åsikter och tänkande så skulle jag för evigt vilja ha haft kvar frisyren. Istället så sa jag några neutrala ord att Carro verkligen kunde sitt jobb och att jag tyckte frisyren var fin. Så mycket mer hann jag inte säga innan jag fick luta mig bakåt och känna det ljumma vattnet spola bort de sista resterna av det vackert lagda håret.

Strax så var jag på plats i den andra stolen för en upprepning av proceduren med att rulla upp håret. Expert eller ej, men jag kunde faktiskt se att Carro rullade på ett annat sätt nu och om det berodde på detta eller att jag numer inte var lika spänd och ovetandes om rutinerna låter jag vara osagt, men jag tyckte att det gick oerhört fort innan Carro tog fram kameran och förevigade även det här mönstret. Med en ny trave tidningar i knäet och torkhuven på plats så försjönk jag in i mig själv och försökte sortera ut mina tankar. Minnesbilden av kvinnan i spegeln hade etsat sig fast på näthinnan, och när jag, mer förstrött denna gång, bläddrade i tidningarna så fick kvinnan i spegeln liksom liv och tog gestalt i många av de som porträtterades i olika reportage.

Plötsligt slutade torkhuvens fläkt att surra utan att Carro stängt av den, och när jag tittade efter henne så upptäckte jag att Greta satt under torkhuven intill med håret upprullat på spolar. Förundrat tittade jag på henne och på något magiskt sätt så verkade hon bli medveten om mina blickar, för hon vände direkt på huvudet och log mot mig samtidigt som hon vinkade lätt med handen. I samma stund kom Carro ut från sitt lilla utrymme och befriade mig från torkhuven. Hon såg min undrande blick mot Greta och förklarade vänligt

- Mamma ville ha sitt hår lagt, så jag tyckte det kunde passa. Jag hade ändå inget särskilt att göra när håret torkade på dig. Du såg ut att ha de så bra också. Vågar man fråga vad du drömde om?

- Våga har du redan gjort, svarade jag underfundigt, men svaret vet jag inte ens själv något om. Jag bara drömde mig bort.

- Ja, det märktes minsann. Kan bli så ibland. Man drömmer intensivt, men har sedan ingen aning om vad. Både skönt och lite obehagligt tycker jag. Nåväl. Nu får vi se hur det här tar sig ut.

Även denna frisyr gav mitt ansikte ett klart kvinnligt utseende, men den kändes inte alls lika väl anpassad till mig som den förra frisyren. Håret var fortfarande lika lockigt, men lockarna svängde nu utåt och gjorde att den där volymen över öronen saknades vilket fick mitt avlånga ansikte att kännas än mer avlångt. Men som frisyr betraktat var den fin, men gav inte den där känslan av ”ståpäls” som förra frisyren givit. Carro gjorde ungefär liknande kommentarer, men fotograferade ändå av den. Eftersom Greta satt kvar under torkhuven så reste jag på mig och gick fram till henne så att hon fick beskåda frisyren lite närmare, och att döma av hennes gester så var hon enig med oss att den inte passade mig. Vi gjorde därför inget större väsen av den här, utan jag placerade mig självmant i tvättstolen till Carros förtjusning och hon grep sig an förberedelserna för dagens tredje frisyr.

Den här gången var det svårare att se skillnaden på systemet att rulla upp håret för det började bli svårt att hålla isär de olika läggningarna, men jag tyckte ändå mig se att det mer liknade den första frisyrens läggning. När jag frågade Carro om saken så svarade hon att jag var mycket uppmärksam och hade helt rätt. Det var nästan likadant, men hon tänkte ändra lite grann och sedan även kamma ut frisyren lite annorlunda för att se effekten. Jag kände mig väldigt nöjd med hennes kommentar och vi fortsatte sedan att diskutera hur min slutliga frisyr skulle se ut.

- Jag skulle helst vilja rulla upp ditt hår ytterligare en gång efter den här frisyren, men jag ville först prata med dig om det och även höra hur du tänkt dig det hela. Genom att rulla upp håret så får det bättre volym och ser luftigare ut. Det har du ju själv kunnat konstatera under dagen. Detta betyder dock att skillnaden för din omgivning kommer att bli ganska stor. Från den, ursäkta att jag säger det, obefintliga frisyr du hade innan till en genomklippt och formad frisyr. Skillnaden kommer i vilket fall som helst att synas, men frågan är hur mycket du både du och omgivningen ”tål” utan att frågorna börjar bli för många?

- Ja, på ett eller annat sätt så kommer ju folk att reagera, det förstår jag. Jag förstår också din tanke att jag på något sätt ändå inte skall se för välklippt och friserad ut, utan lite av det bohemiska intrycket skall få vara kvar.

- Just exakt. Du tog orden ifrån mig. Bra att vi förstår varandra. Om du skall sköta ditt hår rätt från och med nu så borde du med jämna mellanrum rulla upp ditt hår på spolar. Även om tanken känns främmande för dig som kille så vill jag ändå nämna det. Jag tycker därför att du skall gå och köpa dig ett antal vanliga spolar, ungefär sådana jag använt, fast de du kan köpa är mycket enklare och billigare. Om du vill så kan jag köpa en uppsättning åt dig.

Jag undrade lite snabbt hur jag skulle svara på hennes erbjudande, men jag fann inget annat sätt att svara än att göra det ärligt, så jag fortsatte, dock med blicken lite undanglidande

- Jag har faktiskt redan köpt en del. Gjorde det faktiskt igår, innan jag kom på middagen hos er.

- Gjorde du! Strålande, Jättebra, då vet jag hur vi skall göra sen, svarade Carro glatt

- Hurdå?, frågade jag undrande

- Jo, när vi är klara med den här frisyren så gör vi ytterligare en sköljning och jag visar hur du skall kamma ut och forma frisyren utan spolar. När håret torkar så kommer ditt hår att vara ganska slätstruket och lite smått intetsägande men ändå genomklippt. Du själv och alla andra kommer att kunna se skillnaden mot ditt gamla jag och du behöver inte förklara allt för mycket utan de flesta kommer bara att tycka att det var på tiden att du gjorde något åt håret. Visst kan du sedan fortsätta att ha håret så, men jag tycker du har ett alldeles för fint hårsvall för att slarva bort det på det sättet. Jag tänkte därför visa dig hur du lägger en enkel och okomplicerad frisyr som jag med all säkerhet tror att du kommer att både kunna bära och känna dig stolt över som kille. Självklart är du fri att ta det här steget direkt här och nu, men jag tycker att jag fått rätt bra kläm på vad du egentligen känner och därför så tycker jag att den här stegvisa förändringen nog passar dig rätt bra.

- Håller med dig. Jag har försökt att se mig i någon av dom här frisyrerna i skolan i morgon, och det steget är alldeles för stort, så jag är glad att få ta det i etapper

- Ja, jag skulle nog också ha reagerat om du kom med någon av dom här frisyrerna. Den jag tänkte visa dig är mycket enklare än någon av dessa tre, men väl så snygg ändå. Vi gör den här färdig nu, så får du hämta dina spolar sedan.

Frisyren som kammades fram efter ännu en fotografering och vistelse under torkhuven var av delvis annat slag än den första. Den hade samma volym runt öronen och hade samma böljande hårsvall. Skillnaden var att allt hår i pannan kammades bakåt och lämnade min höga panna bar. Den tekniken gjorde att ansiktet inte fick den här runda vänliga formen, utan behöll sitt avlånga utseende. Det såg inte ”fel” ut, men kändes inte lika bra som den första. Men korten togs i vederbörlig ordning innan jag sprang iväg för att hämta mina egna spolar. Jag tänkte mig inte ens för när jag sprang iväg, men så hade redan mörkret börjat lägra sig fast klockan inte var mer än tre på eftermiddagen. Lite andfådd efter den snabba förflyttningen satte jag mig tillrätta i tvättstolen och väntade på betjäningen.

Carro tvättade håret än en gång och visade mig sedan hur jag bara skulle forma de yttersta topparna med en hårborste och gärna blåsa lite med en hårtork samtidigt som jag drog lite lätt i håret för få håret att ligga så tätt mot huvudet det gick. På det sättet så räknade vi med att det skulle bli minst skillnad från hur det sett ut innan. När den instruktionen var avklarad så fuktade hon håret lite grann och satte mig i den andra stolen. Istället för att själv göra jobbet, så bad hon mig följa hennes anvisningar. Plötsligt så sattes min förmåga att både ta emot instruktioner samtidigt som handgreppen också skulle utföras och koordineras på ett helt nytt sätt för mig. Det var dessutom ovant att se rörelserna i spegeln och se hur korrigeringarna gick precis åt fel håll eftersom jag såg mig själv spegelvänt. Jag upptäckte snart att spegeln fick bli en referens för att resultatet blev det rätta, men att åtgärderna fick utgå ifrån den känslan som satt i ryggmärgen åt vilket håll saker och ting skulle rullas eller vridas. Vi fick oss dock många skratt under mina många gånger valhänta försök att få spolarna på rätt plats.

Samma prydliga och raka mönster som när Carro rullat de tre tidigare gångerna blev det givetvis inte, men hon tog ändå fram kameran och dokumenterade resultatet. Bilderna överräckte hon sedan till mig med orden att hon trodde jag skulle vilja minnas första gången jag själv rullade upp mitt hår. Uppenbarligen så trodde hon inte det skulle bli den sista, vilket jag noterade under avdelningen outredda frågor. Jag fick också en av bilderna på mig i den första frisyren, vilket jag tacksamt tog emot och tänkte vårda ömt.

Vi upptäckte sedan gemensamt att jag glömt att inhandla ett hårnät, så Carro skyndade in i det andra rummet och hämtade fram ett alldeles nytt rosa hårnät som hon överräckte till mig och gav instruktioner hur jag skulle fästa det. Efter lite besvär så satt även det på plats och jag kunde stolt betrakta mitt eget verk.

- Det där gick ju riktigt bra, berömde Carro. Bry dig inte om att det inte blev perfekt. Det tar faktiskt tid att lära sig alla handgrepp. Du lärde dig snabbt att lita mer på dina sinnen än vad spegelbilden visade, såg jag, och det är bra. Genom att man jobbar mycket bakom huvudet så är känslan viktigare än det man ser. Hur känns det förresten i armarna?

- Jobbigt! Dom känns blytunga just nu, svarade jag suckande.

- Även det kommer att bli bättre med mer träning. Det är en mycket ovan arbetsställning för dig att hålla på så här, men jag tycker du klarade det bra. Nu har du sett hur jag tycker att du skall sköta ditt hår, och istället för att bara ta ur spolarna och fördärva din första läggning så tycker jag att du behåller spolarna i och låter håret självtorka. Sedan kan du plocka ur dom och borsta ut håret så som jag lärde dig. Pröva fritt och känn dig för. Jag tror säkert att Greta kan bistå dig i kväll med råd också. Själv måste jag tyvärr dra hem snart.

- Visst, jag hjälper dig gärna, svarade Greta utan att egentligen avbryta Carro som fortsatte

- Om du tror att du kan gå till skolan i morgon med någon av de frisyrer du provat fram så är det bra, annars så tvättar du håret igen och gör så som jag gjorde nyss och introducerar lite nya grepp på sikt. Oavsett hur du gör så har du i alla fall nytta av träningen idag.

Under ”föreläsningen” satt jag bara tyst och sög i mig av all den information som delgavs mig och försökte lägga allt på minnet. Det var så mycket nytt, både när det gällde begrepp och handgrepp, som jag skulle försöka komma ihåg så jag kände mig nästan som en fullproppad falukorv när hon nu verkade komma till slutet

- Hoppas att du haft det så trevligt som jag sa att du skulle få det. Jag har i alla fall haft det, och jag måste säga att du varit en tålmodig modell. Du har dessutom ett väldigt behagligt hår att arbeta med så jag är mycket nöjd med den här dagen.

- Ja, det är jag med, svarade jag neutralt. Ibland så har jag inte riktigt förstått hur och vad du gjort, men jag har i alla fall försökt att låta dig jobba i fred. Verkligen spännande också att se hur mitt ansikte förändrades med de olika frisyrerna. Det var en annorlunda upplevelse.

- Kul att du ser det så. Jo det var några spännande ögonblick och du vågade se dig själv med nya ögon. Fortsätt att vara på det sättet och du kommer att mötas av respekt från andra för den du är. Känner du dig rädd och obekväm så blir du ett lättare offer för de som gärna vill retas.

Mer blev inte sagt, utan vi tittade på varandra under tystnad en stund innan jag och Greta gick över till huset. Carro skulle vara kvar en liten stund och innan vi skildes åt så fick jag en stor björnkram av henne. Jag var inte sen att besvara kramen och mycket nöjd och med en liten tår av lycka i ögonvrån vinkade jag hej till henne. När vi kom in i huset så hörde vi hur Arne höll på i källaren, så med tanke på mitt utseende så skickade Greta snabbt iväg mig till mitt rum samtidigt som hon viskandes sade till mig

- Jag kommer in till dig senare i kväll

Väl tillbaka inne på mitt lilla men mysiga rum började mina tankar snurra. Vad hade egentlig hänt under dagen? Var det verkligen mig jag såg där i spegeln med huvudet täckt av papiljotter? Frågorna bara staplades på varandra och jag blev mer och mer övertygad om att allt bara var en enda stor dröm. Sakta men säkert började jag inse att allt hade hänt och att jag verkligen haft den största lycka i världen som fått denna chans att exploatera kvinnan inom mig. Just detta fick mig att fundera på nästa bit. Hur hade egentligen Greta och Carro uppfattat mig? Hade de läst mig som en öppen bok, eller var inte mitt intresse så uppenbart ändå. Skulle jag våga ta ett nästa steg och be om hjälp med att ytterligare utveckla kvinnan inom mig? Tänk om jag bara missuppfattat allt och Carro inte såg mig på annat sätt än en lämplig modell att testa lite hårvarianter på. Visserligen hade hon sagt ett antal gånger att jag sett kvinnlig ut, men betydde det att hon också kunde tänka sig att hjälpa mig fortsättningsvis?

Ja, frågorna var många och jag fann inga egentliga svar på dom, men jag började inse att väldigt mycket berodde på min egen inställning. Jag måste vara beredd på att få reaktioner på olika sätt, och hur jag svarade upp när reaktionerna kom skulle i mångt och mycket avgöra hur allt sedan skulle löpa vidare. Allt kunde jag inte kontrollera, men var inte jag säker på var jag stod så hur skulle omgivningen kunna agera säkrare i sitt förhållande till mig.

Jag fortsatte med mitt filosoferande ett tag till, men när jag började tjata om samma frågor för tredje gången så försökte jag koncentrera mina tankar på något mer konkret. Jag började fingra på mitt hår för att känna om det blivit torrt och när jag konstaterade att så var fallet började jag försiktigt ta ut spolarna. Just då knackade det försiktigt på dörren och jag hörde Gretas röst som undrade om hon kunde komma in. Jag svarade att det var OK, och in kom hon med en bricka fullastad med smörgåsar och annat.

- Tänkte att du måste vara hungrig, och eftersom du kanske ville vara för dig själv så gjorde jag i ordning den här brickan.

- Tack, det var snällt, svarade jag och log mot henne

- Ser att du börjat ta ur spolarna. Vill du göra det själv eller skall jag hjälpa dig?

- Jag gör det gärna själv, så jag lär mig, men du får gärna vara kvar om du vill.

Hon nickade och satte sig på sängkanten och tittade på hur jag avlägsnade spole efter spole. När jag sedan började kamma ut håret så tyckte hon uppenbarligen att jag tog för klena tag, för hon bad att få borsten och ställde sig bakom mig.

- Du skall ta kraftiga tag och borsta igenom håret helt. Då kommer det att falla fint och få fin lyster

Jag nickade, men visste inte om det var jag som medvetet nickade eller om det var hennes kraftiga tag som fick mitt huvud att åka fram och tillbaka som en nickedocka. Det såg ganska lustigt ut, så vi skrattade gemensamt åt synen. Under fortsatt glada miner så hjälpte hon mig att forma det som kanske skulle bli min nya skepnad, och när det hela var klart så granskade vi bägge kritiskt det vi såg.

- Nu är jag nog inte rätt person att avgöra detta, men jag tycker att det ser bra ut och borde kunna fungera fint för dig. Visst ser det lite friserat ut, men bara det att du klippt håret gör ju att det får ett annat utseende. Jag tycker dock inte att det ser för feminint ut.

- Nej, lite svårt att se med neutrala ögon, det medger jag. Visst är det annorlunda än hur det såg ut i morse, men konstigt vore det väl annars. Jag håller med dig om att det fortfarande är mig själv jag ser. Jag tycker inte att jag blivit någon annans avbild.

- Nej, det är du. Kanske en liten mjukare bild av dig än som man fått tidigare, men det kan ju aldrig bli ”fel” eller hur?

- Nej, tycker inte jag i alla fall. Sedan är ju det viktigaste att jag själv trivs med min frisyr. Det här är mitt hår och det sitter på mig. Jag skall ju inte behöva tänka på vad andra tycker och tänker.

- Helt rätt, och får jag vara lite ärlig, så hade säkert många åsikter om hur ditt hår såg ut så sent som i morse, men inte sagt något. Jag vet vad jag tyckte, och när du nu har gjort något åt det, så tror jag att du kommer att möta mer positiva reaktioner på att du gjort något åt det än vilken frisyr du har. I värsta fall får du väl skylla på din hyrestant och säga att det är hennes verk.

Än en gång fick vi skratta tillsammans och det kändes underbart med hennes stöd och goda råd. Även om högg till lite vid hennes kommentar om mitt tidigare hår så uppskattade jag att hon sagt sin ärliga mening på ett så fint sätt och att vi ändå vågade vara ärliga mot varandra. Det bådade gott för framtiden.

Kapitel 5

Jag kände mig visserligen väldigt styrkt av samtalet med Greta när jag gick i väg till skolan på morgonen, men ändå så fanns det fjärilar i magen av oro för vad klasskamrater och andra skulle säga. Jag hann heller inte mer än in på i klassrummet förrän första kommentaren hängde där i luften

- Kolla, Kim har klippt sig!

Blickarna vändes givetvis mot mig, men när jag inte reagerade på avsett sätt utan direkt kontrade med

- Visst, du kan få adressen!

Jag kunde riktigt se hur han kippade efter luft och sökte ett dräpande svar, men jag hade snabbt fått skrattet med mig. Någon mer kommentar skedde inte då, men jag såg att flera blickar sändes mot mig och tänkte att kommentarerna inte var slut i och med detta.

Mycket riktigt så gick det bara till nästa rast innan några av tjejerna i klassen passade på när jag stod och stuvade ner böckerna i väskan efter lektionen och gjorde sig en lov i närheten av mig.

- Snyggt! Jag tar gärna adressen till din frisör.

- Tack, svarade jag och blev för första gången lite förlägen över berömmet.

- Varsågod, svarade en annan tjej och lämnade rummet med de övriga.

Under resterande delen av förmiddagen så kom det lite kommentarer här och där, även från lärarna, men den stora katastrofen lyste helt med sin frånvaro. Inte heller under lunchrasten dök det upp några småpåvar som skulle profilera sig, utan jag kunde i lugn och ro äta maten och sedan invänta eftermiddagens lektioner tillsammans med några kamrater. När jag sedan gick hem så kändes det nästan lite avslaget och jag var nästan lite besviken på att jag inte fått fler kommentarer än de jag fått.

Hela veckan förflöt utan direkta kommentarer, och jag började nu ställa in mig för nästa elddop när argusögonen hemma skulle granska mitt nya yttre. Mamma blev givetvis häpen, men vad jag kunde förstå på hennes kommentarer så var det närmast en lättnad att jag äntligen gjort något åt saken och inte lät håret bli än mer vildvuxet. Hon hade väl innerst inne hoppats på att jag skulle ha tröttnat på långt hår och återgått till normal herrfrisyr, så det var egentligen med blandade känslor som hon såg mig. Nu förstod hon att min vilja, åtminstone ett tag framöver, att ha långt hår slutgiltigt hade stadfästs och att jag inte var mottaglig för andra idéer. Med det konstaterandet i ryggen så fogade hon sig ändå till faktum och gav min nya frisyr sitt godkännande. Pappas verbala kommentarer var väl ännu färre, men även i hans ögon kunde jag utläsa en viss resignation.

Mina systrar däremot ville veta det mesta om vem som gjort jobbet och hur jag kommit fram till just denna frisyr. Utan att undanhålla fakta så försökte jag dock hålla tillbaka så mycket som möjligt av allt som hänt och konstaterade bara att det var hyresvärdinnans dotter, som råkade vara frisör, som grep sig an verket och klippte mig. Mina systrar har alltid varit oblyga och tagit sig friheter så de gav sig handgripligt på min frisyr och riktigt kände sig fram och klämde minst två gånger på varje hårstrå. Det var mamma som fick dom att lugna ner sig och uppföra sig normalt. Jag hade i och för sig inget emot deras uppmärksamhet, för den visade ändå att dom accepterat min frisyr, men jag var ändå tacksam för mammas inhopp, för jag kände att de började närma sig frågeställningar och idéer som jag helst av allt inte ville skulle diskuteras.

Fredagskvällen blev annars rätt lugn och mina systrar for iväg för att träffa kompisar medan jag blev kvar hemma framför TVn med mamma och pappa. Även lördagen såg ut att följa sina normala uppkörda spår med lite shopping på dan och sedan middag med en eller flera släktingar. Jag anade därför inga som helst ugglor i mossen när mamma, efter shoppingturen, berättade att vi blivit bortbjudna till mina kusiner Stig och Lisa med föräldrar. Om jag hade tänkt duscha så var det bäst nu så att det inte skulle bli stockning i badrummet senare. Jag tyckte förslaget lät bra och följde uppmaningen. Jag visste så innerligt väl hur stressigt det skulle bli om en stund när mina två systrar tänkte ockupera badrummet för evinnerliga tider och inte släppa fram någon annan. Just nu så var de uppenbarligen fullt sysselsatta med att spisa skivor inne hos sig jag borde kunna få ha badrummet för mig själv en stund.

Riktigt så enkelt blev det nu inte. När jag duschat klart och precis torkat mig och draperat handduken runt mina höfter för att sedan i lugn och ro göra något åt mitt hår så bankade det på dörren och äldsta systern ville in. Bråttom lät det som, och som den vänliga själ jag är så öppnade jag för att lämna plats åt henne. Hon var dock inte det minsta intresserad av att gå in, utan istället tog tag i mig och ledde mig in till hennes rum. Där stod yngsta systern redo med en kam och runt henne fanns allehanda redskap för hårskötsel. Jag blev ombedd att sätta mig ner och i mun på varandra så förklarade de att om jag nu bestämt mig för att ha långt hår och dessutom hålla det välskött så skulle jag nu få lektion nr 1 i den konsten. Jag försökte protestera, men både insåg det lönlösa och även tyckte det var spännande att jämföra deras heminlärda skicklighet med Carros.

Nog var mina systrar skickliga allt. De arbetade snabbt och effektivt. Hade jag inte haft mina erfarenheter med Carro med mig, så skulle jag inte alls ha hängt med i det tempo som de jobbade i, men nu var jag rätt så klar över hur de gjorde och kunde även till viss del förutspå resultatet när jag såg hur spolarna rullades. Jag försökte dock inte verka för initierad, utan höll mig avvaktande inför det som skedde. Halvvägs in i upprullningen så försvann åter min äldsta syster, så jag fick överta langningen av hårrullar allt eftersom de fästes mot mitt huvud. När allt var klart så fick jag en liten annan typ av hårnät fästad runt hela härligheten, och jag blev precis klar när storasyster min kom in nyduschad och med håret insvept i en turban och en handduk käckt svept runt kroppen. Utan att behöva be om det så reste jag på mig och lät henne ta plats i stolen. Jag blev lite vilsen och obeslutsam om jag skulle vara kvar där eller om min ”seans” nu var över och min närvaro fortsättningsvis var mindre önskvärd, men jag han inte fullfölja tankarna innan Anita, min yngsta syster, tog till orda

- Jag börjar med Ullas hår nu, men du skall strax få ta över och rulla upp resten. Titta hur jag gör så går det hur bra som helst sedan.

Jag nickade och ställde mig så att jag kunde se hur hon gjorde. Ulla kommenterade också hur hon ville ha det och information av typ ”grekiska” studsade mellan mina systrar innan Anita tog tag i första hårslingan och rullade upp den. Hon gjorde väl en fyra fem spolar till innan hon räckte över kammen till mig

- Nu är det din tur!

Jag tog emot kammen och skulle precis få mina första instruktioner när Ulla höjde sin stämma igen

- Jag har tittat en stund på dig, och det ser så konstigt ut med papiljotter på ditt huvud och handduken runt dina höfter. Antingen så sätter du handduken som jag har den eller så lånar du en behå av mig. Så där kan du i alla fall inte se ut!

- Nej, det har du rätt i, svarade Anita. Jag tyckte det var något som kändes fel, men kunde inte komma på vad. Nå behå, eller knyta om handduken?, skrattade hon vänligt

- Jag tar nog handduken, svarade jag och lyckades efter lite besvär få den på plats samtidigt som jag kände hur blodet steg i ansiktet på mig.

För att snabbt avleda deras uppmärksamhet så satte jag igång med att ta tag i den hårslinga som stod på tur och när Anita räckte mig hårspolen, så fick jag sträcka ordentligt på händerna för att fästa den i toppen av Anitas långa hår. Rörelsen fick min överkropp att sträckas ut som i sin tur medförde att min handduk helt förlorade sina fästpunkter och rasade rakt ner i golvet. Där blev jag ståendes med mina händer sträckta rakt framför mig, hållandes en hårspole och en hårslinga i händerna utan möjlighet att skyla min numer helt nakna kropp. Mina systrar uppfattade tydligen inte situationen först, men när sanningen uppenbarade sig så började de fnittra hejdlöst. Först blev jag både arg, irriterad och även en hel del förlägen, men strax så kunde jag inte heller se något annat än det lustiga i situationen och började fnittra med. Ulla var den första att komma till sans

- Anita! Kan inte du hämta ett par trosor åt vårt stackars nakna syskon. Stackarn vet tydligen inte hur man förbereder sig rätt när man går till duschen.

- Skall bli, svarade Anita och hade sekunden senare ett par trosor i handen för mig att sätta på mig.

De var av enkelt snitt och i bomull, men de hade ändå omisskännligt kvinnligt snitt och hade dessutom diskreta spetsar längs benöppningarna. Med blossande kinder tog jag dock emot dom och drog på mig trosorna så snabbt jag kunde. Jag såg i ögonvrån att mina systrar diskret tittade bort, och Anita gjorde sig beredd att knyta om handduken åt mig. Hon var mindre blyg än jag när jag knutit den, och det kändes som om den skulle knäcka alla mina revben på en gång när den väl var på plats. Efter några små provrörelser så kunde vi konstatera att den höll sig på plats och vi kunde återuppta arbetet med Ullas hår. Jag lyckades få första spolen på plats utan att vare sig slita håret av Ullas huvud eller snitta upp hennes skalp med hårpinnen, och fick därför förnyat förtroende att även ta nästa spole. Strax nickade Anita sitt godkännande åt mig att även fortsätta med resten och hon försvann iväg mot badrummet.

För mig tog det längre tid att bli klar, så Anita han komma tillbaka och se hur allt tog sig ut och även hjälpa mig med hårnätet innan det blev ett platsbyte igen. Nu trodde jag att jag skulle bli entledigad från posten som ställföreträdande hårfrisörska, men jag blev snabbt inkallad till tjänst igen och uppmanad att även se till att Anita fick sitt hår upplagt. På samma sätt som Ulla instruerat Anita om sina önskemål så strömmade nu samma ström av ”grekiska” emot mig, men Ulla var vänlig nog att översätta allt till begriplig svenska åt mig. När jag nickat att jag uppfattat instruktionerna så fick jag ensamt förtroendet att utföra uppdraget. Visserligen hade jag ett par argusögon riktade emot mig från innehavarinnan av håret, så vilka konstigheter som helst hade nog inte godkänts. Det kändes dock som om de redan litade på mina färdigheter och att ett nytt kapitel i vårt förhållande som syskon var på väg att skrivas.

Under mitt arbete med Anita så höll Ulla på bakom ryggen på mig och valde bland sina kläder. Lite då och då så kom hon fram och höll upp någon kreation för att få synpunkter. Anita svarade oftast med en lätt huvudskakning och Ulla återvände till garderoben för nästa val. Efter ytterligare någon huvudskakning så gjorde jag mig synlig och gav henne mina synpunkter. Jag tror därefter att hon medvetet valde ut fullständigt tokiga kombinationer för att höra min åsikt, men hur det än var med det så hade vi en trevlig och gemytlig stund som tom fick mamma att titta in i rummet och se hur det gick för oss. Hon verkade inte minsta förvånad att se mig så som jag var, så jag förstod att hela den här situationen var skapad av alla tre tillsammans. Riktigt att den skulle utvecklas till den här trivsamma föreställningen kanske inte riktigt funnits med i kalkylen, men vad gjorde det. Lite skall väl slumpen också få vara med och styra.

Mamma skrattade gott åt situationen och deltog en stund i munterheterna. Jag började allt mer slappna av och känna mig som en av dom, när jag hörde hur ytterdörren öppnades och pappa klev in i lägenheten. Jag riktigt kände hur situationen plötsligt förändrades för mig och när jag förstod att även han lockades fram till oss av våra glada röster så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Bästa sättet att ”försvinna” jag kom på var att bara fortsätta med det jag gjorde och inte göra något väsen av mig. Jag var nog den enda av oss fyra som reagerade på detta sätt, för ingen annan gjorde någon min av att plötsligt komma på andra tankar. Sekunden senare dök pappas huvud upp i dörröppningen och hälsade med ett glatt leende och en kram från Ulla som stod närmast. Hon verkade fullständigt oberörd av att hon var klädd som hon var och pappa verkade heller inte ha något att erinra. När sedan hans blick fortsatte in mot platsen där jag och Anita var så stelnade jag i mina rörelser och väntade på katastrofen.

Våra blickar möttes och efter att först lite fundersamt tittat på mig och sedan på resten av den skapelse som påstods vara hans son återvände blicken för att nu fast fokusera min stirrande blick. Jag kunde inte se det minsta ogillande i blicken, utan snarare en konstaterande blick som ungefär sade ”rätt åt dig”. Jag förstod att hans tankar gick något i stilen att hade jag gett mig in i det här frivilligt genom att vara så envis med att ha långt hår så fick jag själv ta konsekvenserna av det. Han tänkte inte hjälpa mig ur situationen. Han skulle säkert ha blivit än mer bekymrad om han skulle ha insett hela vidden av den scen han nu var åsyna vittne till och förstått att jag inte var det minsta intresserad av att bli hjälpt ut ur situationen. Så när som på pappas ankomst så var det här något av det härligaste jag upplevt och ville verkligen inte att det skulle ta slut.

Pappa dröjde sig kvar i dörrhålet tills Ulla lite diskret harklade sig och pappa ursäktade sig och gick därifrån i sällskap med mamma. Ulla återgick till att botanisera i garderoben, och om det var vår oförmåga att ge henne bra svar eller ej skall jag låta vara osagt, men ut kom hon i alla fall med en kjol och en blus som hon hängde på en stolsrygg. I spegeln såg jag sedan hur hon helt ogenerat lät handduken falla och med ett brett leende riktat direkt mot mig plockade fram en behå ur sin byrålåda och satte den på sin plats. För andra gången på en kort stund stod jag som förstenad inför det som hände, och det behövdes en harkling från Anita för att återföra mig till verkligheten. Även om jag nu ägnade min uppmärksamhet åt Anitas hår så kunde jag inte undgå att se hur Ulla sedan fortsatte med att åla sig i en gördel och sedan direkt börja med att trä på sig strumporna hon också tagit fram.

En underkjol skylde sedan hennes undre kroppshalva innan hon fortsatte med den vida kjolen. Sist satte hon på sig blusen och jag såg då att den var knäppt i ryggen och leendes kom hon fram mot mig och vände sin rygg mot mig.

- Som betalning så får du vara så snäll och knäppa åt mig

- Betalning?, frågade jag undrande

- För blickarna du gav mig nyss, så klart. Men var inte orolig, du lär dig snart att vi i det här rummet inte har några hemligheter för varandra, så jag tar inte illa upp. Tvärtom är det bara bra att du lär dig så vi kan ha lite nytta av dig också och inte bara får se till att du och pappa trivs. Så välkommen i gänget av tjänstefolk, svarade Ulla lite ironiskt samtidigt som jag blev klar med knäppningen av hennes blus och fick en puss på kinden som tack.

Jag återgick till uppläggningen av Anitas hår som hindrats ett flertal gånger den senaste kvarten. Under Ullas överinseende så skyndade jag mig att avsluta det hela och fick en klapp på axeln för väl avslutat värv.

- Duktigt! Du har känsla för det här, uppenbarligen, och jag tycker att du var riktigt duktig på att kommentera klädvalen. Har du lust att välja ut det jag skall ha på mig?, frågade Anita

- Visst, svarade jag lite förläget och undrade om jag visat mig för intresserad.

Samtidigt med att jag öppnade hennes garderob så plockade hon fram sina underkläder och lite mer i skymundan så satte hon på sig dom. När jag valt färdigt och gav henne mitt val, en enklare klänning så var hon redan klädd i sina underkläder och väntade på mitt val. Med en gillande blick tog hon emot klänningen och tvekade inte en sekund att dra den över sitt huvud. Blixtlåset i ryggen fick jag dra upp.

Plötsligt så visste jag varken ut eller in. Mina systrar var i stort sett färdigklädda, och väntade nu bara på att håret skulle torka. Själv så var jag allt annat än klädd, och det naturliga var att jag skulle ha gett mig in till mitt rum för att klä på mig. Men vad var naturligt i den här situationen? Jag blev därför rådvillt stående i deras rum, och det kändes att även dom kände att något mer borde göras. Efter ett snabbt ögonkast dem emellan började så Ulla att prata lite lågmält

- Tack för hjälpen, kära syskon. Du har verkligen gjort ett strålande bra jobb. Egentligen så skulle väl vi nu ha hjälpt dig med kläderna, för du ser verkligen ut som om du gärna skulle vilja det, men eftersom vi skall bort så tror jag inte det riktigt är läge för det idag. Pappa har väl också fått mer än nog av detta, så det är väl inte värt att spänna bågen för hårt, eller hur?

Jag visste inte vilket av påståendena hon menade med sitt ”eller hur”, så jag bara nickade tyst och kände hur strupen genast blev alldeles torr. Anita fortsatte

- En sak kan vi dock göra, om du vill förstås. Du kan få prova på att ha en gördel och strumpor. Det kommer inte att synas under dina vanliga kläder.

Fortfarande helt stum nickade jag bara och tog emot de utsträckta kläderna och lät handduken falla för att sedan börja åla mig i den trånga gördeln. Jag försökte visa mig mindre kunnig i den tekniken än vad jag var, men jag tror nog att mina systrar redan insett att det här inte var första gången för mig. De log uppskattat åt mig och gav mig sedan en av strumporna. Försiktigt samlade jag ihop strumpan på det sätt jag sett dom göra och trädde den på min fot och lät den så akta glida upp längs mitt ben. Med foten så där förföriskt sträckt och med rätt vridning hakade jag på strumpebandet. Lite nervös var jag, så det strulade en del för mig, vilket faktiskt gjorde det hela mer nybörjaraktigt. Andra strumpan gick bättre och jag kunde stolt titta mig i spegeln. Mina systrar slöt upp bakom mig och Ulla betraktade mig länge innan hon fortsatte

- Om du väljer att ha den där pullovern som du brukar ha så tror jag faktiskt att du skulle kunna ha en behå under. Den kommer inte att synas. Vänta här så går jag efter dina kläder.

Häpen tittade jag på Ulla, men hon var redan iväg mot mitt rum. Strax kom hon tillbaka med både byxor, skjorta och pullovern hon tänkt på. Hon överräckte plaggen och kommenterade samtidigt

- Du har aldrig tänkt på att man kan använda fler galgar än en i garderoben?

Jag rodnade lite och lovade mig själv att jag nog skulle ägna mina kläder större omsorg fortsättningsvis även om de kändes tråkiga och trista i jämförelse med mina systrars. Hon hade visserligen överdrivit när hon påstod att jag hade bara en galge i garderoben, men delvis hade hon rätt. Kläderna hängde gärna i lager på lager och jag brydde mig föga om ett antal ramlade ner och lade sig i en hög på golvet. Jag nickade skuldmedvetet mot henne och tog samtidigt emot den behå som Anita letat upp och räckte mig. Jag såg genast att den hade samma mönster som gördeln jag hade på mig, och att den tillhörde en av mina absoluta favoriter de gånger jag haft tillfälle att botanisera bland deras kläder.

Utan att tänka mig för så knäppte jag behån framför mig och snodde runt den och trädde armarna i sina hålor. Jag hann precis se upp för att hinna se de ”vad-var-det-jag-sa”-blickarna som hastigt utbytts dem emellan. Gjort var emellertid gjort, så jag försökte så obesvärat som möjligt sätta på mig skjortan och dra på mig byxorna. Det var en annan känsla än normalt när byxbenen gled längs de nu strumpförsedda störarna och det gick en lätt ilning genom min kropp. Jag lät mig dock inte bli alltför exalterad utan fortsatte direkt med pullovern. Inte utan visst besvär fick jag pullovern över papiljotterna. Kritiskt började jag sedan granska min överkropp, och hur jag än tittade på mig, så tyckte jag inte att behån syntes. Kändes gjorde den dock och jag var mycket nöjd med Ullas initiativ. De bägge hade också studerat mig noga och gav nu klarsignal att det inte heller kunde se några spår av behån genom mina kläder. Vanliga strumpor hade dock Ulla glömt när hon hämtade alla de andra, så än så länge fick jag gå omkring och njuta av mina ”bara” fötter.

Jag blev också kvar i deras rum då Anita direkt började känna om mitt hår inte började bli torrt. Hon konstaterade att så var fallet, och började lossa på alla spolar. Visst kändes frisyren som hon kammade fram ganska så feminin, men den var inte superkvinnlig. Den lät mitt långa hår falla fritt men ändå välfriserat, och jag kände mig ganska så nöjd med hur den såg ut. Jag fick sedan hjälpa till med att frisera mina systrar innan mamma ropade att vi måste göra oss i ordning för att gå. Jag gav mina systrar ett par vänliga kramar som tack för all hjälp och tassade sedan försiktigt över till mitt rum för att få på mig strumpor utanpå dessa ljuvligheter. Med ett djupt andetag för att kunna möta nya argusögon gick jag sedan ut till mamma och pappa som väntade i hallen. Mamma var den som först reagerade

- Så bra det blev. Blev ju riktigt fint!

Pappa tittade lite avvaktande på mig och svarade sedan lite avmätt

- Blev i alla fall bättre än som det var innan

- Visst är det så, svarade mamma diplomatiskt, men nu har han ju fått lära sig hur man sköter ett långt hår, så nu kommer det nog att se annorlunda ut framöver, eller hur Kim?

- Jo visst, svarade jag utan att egentligen notera vad jag svarade på.

Samvaron med mina kusiner blev lika lättsam som vanligt. De är några år yngre än mig, och vi har alltid haft kul tillsammans. I början så var jag själv lite avvaktande och trodde inte att jag skulle kunna hålla på som jag brukade, men när jag kände att kläderna trots sina restriktiva tendenser lät min kropp göra både det ena och det andra så slappnade jag av och spelade med i deras upptåg. Jag märkte heller aldrig att någon tittade konstigt på mig eller reagerade på något annat sätt. Inte ens när moster min kramade om mig hjärtligt och synade mitt hår ingående kändes det konstigt. Hon hade från början visat sig välvilligt inställd till mitt hårsamlande, säkert en hel del beroende på att hennes son sedan tidigare hade väl så långt hår som mitt. Hans var emellertid mycket tunnare och dessutom helt rakt, så han hade det alltid uppsatt i en hästsvans. Nu betraktade hon intresserat min frisyr och gav mig några menande blickar som jag tydde till att hon förstod hur den trollats fram. Hon sade dock inget högt, utan klappade mig glatt på kinden som uppskattning.

Resten av kvällen förflöt utan speciella händelser, och vi återvände både mätta och belåtna hem fram på sena kvällskvisten. Det var bara att gå och lägga sig, och med saknad så skalade jag av mig kläderna och lade dom på stolen bredvid min säng. För att inte hur tydligt som helst demonstrera deras närvaro lade jag skjortan ovanpå, men jag kunde när som helst sträcka ut handen och känna de silkeslena strumporna och den styva, men ändå så följsamma gördel jag haft på mig under kvällen. Behån ville jag inte skiljas från riktigt lika enkelt, så med den under min pyjamas somnade jag snart in.

Kapitel 6

Jag vaknade av att det knackade försynt på dörren och Anita smög in på mitt rum. När jag efter lite fumlande lyckades tända min sänglampa så såg jag häpet på henne där hon stod mitt i rummet i ett praktiskt taget genomskinligt nattlinne. Hon verkade dock inte bry sig om mina blickar, utan tassade fram till min stol bredvid sängen och lade en liten hög kläder där. Jag hade ännu inte riktigt hunnit gnugga gruset ur ögonen, så jag såg inte riktigt vad hon lade på stolen, men jag hörde i alla fall hennes ord

- Lägger lite kläder här så du har något att byta till. Fortsätt sova en stund till du, jag ville bara lämna över det här innan det var dags för dig att stiga upp.

Jag kunde bara nicka till svar och lade mig ner för att somna om, vilket jag också gjorde på direkten. När jag senare vaknade upp så molade en tanke att jag drömt något vackert under natten, men jag fick inte riktigt grepp om drömmen. När jag så sträckte på mig och började fundera på dagen så fick jag syn på klädhögen på stolen. Genast for det genom mitt huvud att drömmen inte varit någon dröm, utan en härlig verklighet. Jag började genast syna klädhögen, och den bestod av tre-fyra par trosor, ett nytt set med behå och gördel, strumpor och ett enkelt men mycket feminint linne. Rodnande insåg jag att mina systrar gärna såg att jag hade dessa kläder på mig även idag. Jag ville också väldigt gärna göra det de önskade, men fick ändå en fundering om jag gjorde ”rätt”. Ett användande av kläderna skulle på ett helt annat sätt än igår bekräfta att jag hade en dragning till det kvinnliga, och även om det var dagens sanning så visste jag inte om jag själv var beredd att acceptera denna verklighet och på detta sätt ”offentliggöra” den. Jag velade fram och tillbaka mellan de olika ståndpunkterna, men dragningskraften från kläderna var alltför stor.

Efter att morgontoaletten var avklarad och jag återvänt till mitt rum så fanns det inte längre något val, utan jag valde ut ett par av trosorna och satte på mig både behå och gördel. Strumporna var lite grövre än de jag använt igår, och jag insåg att jag knappast skulle behöva några långkalsonger när jag gick ut med de här på mig under byxorna. Jag tvekade en stund med linnet, för det var verkligen feminint, men efter en stunds övervägande så insåg jag att allt det övriga jag också hade på mig om något var feminint, så varför tveka för just detta plagg. Jag skyndade mig dock att få på mig såväl skjorta som byxor innan jag letade fram en lämplig tröja att ha på mig. Jag plockade sedan ihop underkläderna från igår och funderade lite hur jag skulle göra med dom. När jag hörde att mina systrar uppenbarligen var vakna tog jag högen med kläder och gick över mot deras rum. Efter en lätt knackning och ett ”kom in” steg jag in och blev stående på tröskeln. Båda mina systrar var uppe och i full färd med att klä på sig, eller rättare klä av sig. Bägge stod med nattlinnena i händerna och trots min närvaro så gjorde de ingen min av att skyla sig. Tvärtom fortsatte de med sina bestyr och Ulla som såg min förvånande min kommenterade

- Som jag sa igår så har vi inga hemligheter för varandra i det här rummet. Kom in du så skall jag hjälpa dig med att borsta ut ditt hår. Det måste du tänka på att göra varje morgon och gärna på kvällen också. Ville du något annat förresten?

- Jo, stammade jag fram, jag ville bara tacka för lånet och lämna tillbaka det här.

- Varsågod. Kändes det bra att ha dom?

- Jo, svarade jag försiktigt

- Nå, passade något av det du fick av mig i morse då, frågade Anita

- Ja, allt passade fint. Jag har dom på mig också, svarade jag lite mer kavat.

- Misstänkte det, svarade Anita och log mot mig innan hon fortsatte

- Du kan behålla allt det du fick av mig och även det du har i handen. Det var sådant jag ändå aldrig använder, så det är inga problem. Däremot så skall jag visa dig hur du tar hand om kläderna. Lika bra att du får lära dig direkt att tvätta upp dina underkläder efter användning så håller dom längre och dessutom håller sig fina. Låt Ulla borsta ditt hår så hinner jag klä på mig.

Ulla satte bara på sig en behå och bytte sina trosor innan hon gav sig i kast med mitt hår. Jag kände verkligen hur håret först protesterade mot behandlingen men sedan mer och mer välvilligt svarade på hennes kraftiga borstning. Jag kunde också se hur blankt och följsamt håret blev och insåg hur värdefullt denna behandling var. När hon var nöjd så bytte vi plats och jag fick praktisera på hennes hår och jag fick flera gånger tillsägelse att jag var för försiktig och måste ta i med kraftigare tag. Anita hade under tiden gjort sig i ordning, och med varsin hög, inkluderat Ullas kläder från igår, tågade vi ut i badrummet och gjorde i ordning en tvättbalja. Anita visade mig först, och sedan fick jag prova. Plagg efter plagg tvättades, och det kändes inte ett dugg konstigt att stå där och tvätta de intimaste av alla kvinnoplagg och dessutom nu veta att några av dom numer ägdes av mig själv. Klädstrecket över badkaret var snart fullt med alla läckra underkläder, och vi gjorde rent efter oss innan vi återvände till våra rum. Mamma och pappa började också röra på sig, och gemensamt så dukade vi fram frukost och intog den tillsammans under det att radion stod på i hörnet och spelade lättsam musik innan svensktoppen skulle presenteras.

Resten av söndagen försvann bara iväg, och när det blev dags för mig att ta mig till stationen för att åka tillbaka till skolan så blev uppbrottet mycket mer intensivt än någon gång tidigare. Mina systrar hade sett till att de fick en stund själva med mig, och jag fick många goda råd om både det ena och det andra och även lyckönskningar. De hade också nogsamt sett till att alla kläder jag fått åkt ner i min väska och jag hade också sett att några saker jag inte känt igen också stuvats ner i väskan. Mamma och pappa hade varit mer som vanligt, men pappa verkade lite smått fundersam när han följde mig till tåget och vinkade av mig med orden

- Sköt om dig! Hoppas veckan blir bra. Du skall veta att både mamma och jag tänker på dig och vi vet att du gör bra ifrån dig däruppe. Glöm bara inte bort att koppla av ibland och ta tillfället i akt att lära känna dina kamrater däruppe. Studier är bara den ena biten av livet, man måste också lära känna sig själv och andra för att klara sig bra längre fram. Du vet att vi står bakom dig och gärna hjälper dig när du behöver vårt stöd.

Jag noterade förvånat det pappa sagt. Visserligen var det egentligen inget konstigt det han sade, för även om orden sällan sades så kändes verkligen hans ord såsom sanna. Förvåningen berodde mer på att de sades och det efter denna helg med allt vad den innehållit. Jag kunde inte annat än utläsa av orden att pappa fortfarande var undrande inför det som hänt och inte riktigt visste vad som var på gång (vem som det visste), men att han ändå ville markera sin lojalitet med mig. Jag tog tacksamt emot orden och lovade att jag skulle göra så gott jag kunde. Innan vi steg på tåget så gav jag honom en riktig kram, och först så blev han lite överraskad, sedan kände jag hur han besvarade kramen och verkade riktigt rörd när jag slutligen måste hoppa på tåget och stänga dörren.

Kapitel 7

Hösten gled sakta över mot vinter och min första termin på denna nya ort var nu snart tillända. Jag kunde se tillbaka på en termin som inneburit en hel del förändringar för mig. Det som bara för någon månad sedan kändes helt främmande och fjärran från den verklighet jag levde i var nu ”vardagsmat” för mig. Jag skötte mitt långa hår exemplariskt och mötte inget annat än stor respons, trots att det åtminstone för tjejerna i klassen måste ha framstått som fullständigt klart hur jag skötte min frisyr och vilka redskap jag använde. Säkert berodde en hel del på att jag själv inte gjorde någon min av att vara det minsta osäker, utan kunde ta fram en borste och borsta igenom håret så fort det kändes som om det blivit ett ”råttbo”.

Jag använde också ofta de underkläder jag fått av mina systrar, och praktiskt alla dagar som vi inte hade gymnastik på så hade jag dessa under mina vanliga kläder. Jag hade tom skaffat ett par rejäla vinterstrumpor, och de värmde mig nu skönt under byxorna. Jag tyckte jag hade gjort en klar vinst i bytet till dessa från de förhatliga långkalsongerna. Det kändes också så fritt och skönt att komma hem och dra av mig herrsockorna och bara gå omkring i strumplästen och kunna se tårna genom strumporna. Praktiskt taget varje natt så använde jag också det nattlinne som Anita smugglat med ner i min väska. Jag hade sedan fått små diskreta frågor från dom om jag använt nattlinnet, men jag bara log och lät dom tolka det hela på sitt sätt. Eftersom de inte frågade mer och jag fortfarande villigt deltog i deras gemensamma hårövningar på lördagarna så antog jag att de listat ut hur det var, men jag tyckte att jag inte behövde berätta precis allt för dom.

En kväll när jag satt och gjorde mina läxor knackade det på dörren och Carro oväntat steg in. Jag hade bara flyktigt stött på henne någon gång och det hade aldrig blivit några längre samtal. Hon hade i alla fall sett nöjd ut och även berömt mig för hur jag uppenbarligen skötte mitt hår. Jag hade i lika berömmande ordalag tackat för hennes insats och även om jag inte sade det direkt, så fanns det underförstått att jag inte skulle ha något emot ytterligare sittningar. Jag blev därför inte precis förvånad när hon bad att få slå sig ner och om hon fick fråga mig ett par saker. Jag bara nickade till svar och samtidigt som hon slog sig ner i fåtöljen snurrade jag runt i kontorsstolen så att jag skulle vara vänd mot henne. Jag märkte genast att något var ”fel” och att Carro också hade uppmärksammat det hela. Hon sade emellertid inget direkt, utan satte sig tillrätta i fåtöljen med ett lätt leende på läpparna

- Det här kommer nog att bli lättare än vad jag trodde, inledde Carro och nickade lätt mot mina fötter som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av.

Nej, bli inte generad, du får väl ha vilka strumpor du vill för mig, men just genom att du har den sortens strumpor på dig så kanske jag inte behöver övertyga dig lika mycket som om du inte hade haft dom.

- Övertyga om vadå?, frågade jag nyfiket

- Jo, jag har tänkt mer på det som vi gjorde senast, och jag trivdes bra med dig som modell. Du var inte bara bra som modell, utan dessutom har du ett bra hår att arbeta med. Gudarna skall veta att det är skillnad från person till person, men ditt hår är jättetacksamt att arbeta med. Inte helt enkelt, det kräver sin man, men ändå ganska fogligt. Jag skulle därför vilja göra ytterligare en omgång med dig, men det måste ske på ett litet annat sätt den här gången, annars så kan jag inte få de svar jag vill ha inför min fortsatta träning. Jag kan inte heller nu ge dig någon ersättning, annat än att jag kommer att ge dig en gratis klippning igen, men som en liten erkänsla så tänkte jag ändå erbjuda dig ett par biobiljetter som ersättning.

- Inte behöver du ge mig någon ersättning…..började jag men Carro viftade avvärjande

- Vänta bara tills du hört vad jag vill av dig så kanske du inte nöjer dig med några biljetter, skrattade Carro och fortsatte

Eftersom jag så gärna vill se frisyren som en del av den människa som bär den så skulle jag göra orätt mot mig själv om jag inte nu när jag tränar ser till helheten. Jag skulle därför vilja få klä dig som tjej också. Jag förstår att du kanske har svårt att bestämma det direkt, men jag tror att du både känner och förstår att jag tänker göra det med samma diskretion som förra gången. Nå vad säger du?

Jag blev tyst en stund och funderade lite för mig själv hur jag skulle formulera svaret. Jag hade verkligen blivit överraskad över hennes förslag, och inte minst hennes rättframma och enkla sätt att presentera det på. Jag borde kunna göra mitt svar lika enkelt och opretentiöst. Jag tittade därför ånyo mot henne och gjorde inte längre några försök att dölja mina fötter när jag svarade

- OK, du har fått en modell den här gången också. När hade du tänkt dig detta?

Carro sken upp som en sol och gav mig en hastig kram innan hon åter sjönk ner i fåtöljen

- Jag var faktiskt riktigt osäker på att du skulle ställa upp men jag tyckte att vi hade haft så kul och trevligt tillsammans senast att jag i alla fall tyckte att jag kunde ställa frågan till dig. Du skall tro att jag blev lättad när jag såg att du hade nylonstrumpor på dig. Då förstod jag att du skulle svara ja. Hoppas du ursäktar min rättframhet, men du gillar tanken, eller hur?

- Ja, jag gillar den, svarade jag tveklöst, men jag har ändå ingen aning om vad det kommer att innebära eller vad du tänker göra med mig. Där svävar jag i fullständig okunnighet.

- Det skall du inte behöva göra längre. Snart kommer du att få veta hur du kan se ut som tjej. Spännande tanke, eller hur?

- Ja, mycket.

- Jag måste vara ofin att fråga några saker bara. Jag hade förresten tänkt mig redan på lördag om det är OK för dig. Jag vet att jag är sen så fungerar det inte så anpassar jag mig till ditt schema.

- Lördag är utmärkt för mig. Tänkte ändå vara kvar den här helgen, och har inget inplanerat.

- Fint! Det är några saker som jag behöver veta. Visserligen lite färre nu än innan jag kom in hit, men några oklarheter har jag fortfarande.

- Som vadå?

- Först som sist, har du någon aning om vilken storlek du har när det gäller tjejkläder?

- Nej, inte så där helt säkert. Mina systrar drar 38-40 och dom brukar jag kunna ha, svarade jag och insåg snabbt vad jag sagt och rodnade djupt.

- Du behöver inte bli inte generad, jag började misstänka hur allt stod till under tiden vi höll på förra gången, men jag kunde inte veta säkert. Eftersom jag visste att du hade två systrar så trodde jag nog att du visst hade hum om din storlek. Ser ut att stämma med mitt antagande också. Med din tillåtelse så ordnar jag fram lämpliga kläder till på lördag. Hur har du det med underkläder, har du behå, underkjolar och sånt?

- Behå har jag, svarade jag fortfarande blossande röd. Det var uppenbarligen svårt att sitta så här avspänt och prata om något så intimt som detta. Underkjolar har jag inga, men trosor och gördel har jag.

- Bra, då vet jag. Vi kan väl höras framåt fredag. Kan jag förresten lägga in kläderna jag vill att du skall ha på dig här på rummet även om du inte är hemma?

- Visst, det går bra, svarade jag

- Härligt! Då skall jag inte störa dig längre, utan vi ses snart igen. Jo, jag tänkte vi kunde starta redan lördag morgon om det är OK.

- Lördag morgon blir bra.

Carro reste på sig och jag följde henne de få stegen till dörren. Väl där vände hon sig om och gav mig en stor kram och lämnade mig sedan stående på tröskeln medan hon försvann in mot köket.

Jag var som i ett lyckorus resten av veckan. Jag ville berätta för alla vad jag skulle vara med om, men insåg samtidigt att det skulle vara helt omöjligt. Min räddningsplanka blev Greta som tydligen hört av Carro om den förestående övningen. En kväll kom hon bara in till mig och satte sig för att prata. Vi pratade om allt möjligt och det kändes befriande att bara prata med någon. Spänningen inom mig släppte och när Greta plötsligt frågade mig om jag tyckte att det skulle bli jobbigt att klä mig som kvinna, så var det som att vrida om en strömbrytare, eller hellre, öppna en dammlucka.

Plötsligt släppte alla fördämningar inom mig och allt jag burit inom mig av outredda frågor och funderingar kom nu upp till ytan. Jag har ingen aning om Greta anat något eller om hon på annat sätt var förberedd på det som skedde under de närmaste timmarna, men hon lyssnade tålmodigt och lät i stort sett mig tala till punkt. De gånger hon bröt in i min monolog var när jag blev alltför otydlig och virrig i min beskrivning.

När hela jag kändes som en hopknölad Tetrapak, tömd och förbrukad på sitt innehåll, satte hon sig bredvid mig på sängkanten och kramade om mig. Vi satt nog tysta i ett par minuter innan hon tog till orda.

- Tänk så mycket man inte vet om andra. Jag är både fascinerad och imponerad av din berättelse. Hur har du kunnat bära på allt detta utan att spricka?

Utan att vänta, eller ens förvänta sig ett svar, fortsatte hon

- Jag hoppas att du inte känner dig pressad av mig eller Carro att gå fortare fram än du själv önskar. Även om jag inte vet något om just det du berättat så har jag ändå så stor livserfarenhet att jag förstår att man i sin iver att både göra sig själv och andra till viljes så är det lätt att man förivrar sig och tar ett steg för mycket. Om det är så tycker jag att du skall säga till och sätta punkt här.

Hon gjorde en liten konstpaus för att själv hämta andan och låta mig ta chansen att ta ett steg tillbaka, men jag skakade bara på huvudet och lät henne fortsätta.

- Gott. Jag trodde heller inte att du tänkte backa. Du verkar alldeles för övertygad om att det du gör är rätt fast jag förstått att du egentligen inte har den minsta aning om vad det är som väntar dig. Måste vara en stark drivkraft som finns där inom dig och som leder dig mot ett okänt mål och ändå är du så målmedveten. Fascinerande!

Det uppstod en stunds tystnad och vi satt bara där och höll om varandra. Egentligen behövde inte fler ord sägas utan det mesta var sagt. Greta var dock en praktiskt lagd kvinna och ville uppenbarligen hjälpa till, så efter en stunds tystnad började hon försiktigt.

- Carro nämnde att du inte hade några annat än underkläder och att hon måste skaffa fram åtminstone ett par uppsättningar kläder för dig att ha. I källaren så finns alla Carros kläder som hon hade innan hon flyttade hemifrån, dom borde kunna passa dig ganska bra om mitt ögonmått inte sviker mig helt. Vad säger du? Skall vi göra en inventering i morgon och se vad vi hittar?

- Gärna!, svarade jag och sken upp som en sol.

- Då säger vi det! Nu måste vi båda ta och sova en stund och låta allt det här smälta. Tack för ett trevligt samtal

- Tack själv, svarade jag och gav Greta en vänlig godnattkram.

Även om jag var ordentligt trött och kände mig slak i största allmänhet dagen därpå, så var det med stora förväntningar jag såg fram emot kvällens genomgång av Carros garderob. När jag kom hem så tog jag mig också en dusch och satte på mig rena underkläder. Jag funderade länge på vad för kläder jag skulle ha på mig, men kom fram till att ett par enkla byxor och en tröja fick duga. Jag brydde mig dock inte om att skyla mina fötter med några extra sockor, utan mina nylonstrumpor var fullt synliga. Greta hade som hastigast stuckit in sitt huvud och meddelat att hon bara skulle få iväg Arne till Bruket, sedan skulle hon och jag ha en helkväll och botanisera bland alla kläder som fanns i källaren.

Med spänd förväntan i blicken blev det äntligen dags för mig och Greta att ta oss ner i källaren och provningen. Jag hade förväntat mig en traditionell källare, men möttes istället av en trevligt inredd lya i något som tydligen varit tänkt som en gillestuga. Greta berättade att Carro drivit igenom förändringen och lämnat sitt flickrum i bostadsplanet för att få lite mer frihetskänsla här nere. Här kunde hon vara mer ostörd med sina tjejkompisar och även ha lite större svängrum. I ett angränsande rum, som varit ett vedförråd, hade ställts i ordning som garderob och det var som att komma in i en mindre klädaffär. Lite urskuldande förklarade Greta att Carro alltid varit en modemedveten tjej, och som enda barnet så hade hon haft lätt att få sin vilja igenom.

Vi slösade inte mer tid på att diskutera, utan började i var sin ända av den långa klädstången och letade upp lämpliga kläder att prova. Riktigt vilken sorts kläder Carro haft i åtanke för mig hade inte framgått så där speciellt tydligt, men Greta tyckte att vi skulle titta igenom kläderna i största allmänhet och se vad som passade mig. Praktisk som Greta är så hade hon snart en enkel blus och en kjol i handen som hon tyckte jag skulle börja med. ”Bara så att jag fick känna mig så där lagom kvinnlig och komma ifrån mina killkläder” som hon uttryckte det. Jag hade absolut inget att invända och hade strax kläderna på min kropp. Jag fick gillande blickar från Greta, tills hon upptäckte hur formlöst blusen hängde runt min obefintliga byst. Hon bad mig genast att ta knäppa upp blusen, samtidigt som hon dök ner i en byrålåda och började leta efter något. Med en triumferande blick återkom hon med två skumgummibitar som var formade som bröst. Dom hade Carro själv tillverkat en gång i tiden när hennes egna behag varit alltför små. Hon hade lyckats få tag i skumgummi som hade en ganska så passande färg, och hade tom gjort tydligt markerade bröstvårtor på dom.

Utan minsta tvekan stoppade jag dom innanför behåkuporna och kände riktigt hur tyget plötsligt fick en funktion att fylla och inte bara vara en sladdrig accessoar till min klädedräkt. Det var också en helt annan känsla när jag ånyo knäppte blusen och kände hur den formade sig runt mina nya behag. Jag kände mig mycket tillfreds med mitt nya utseende och det var ytterst stimulerande att fortsätta letandet efter kläder nu när jag ”exteriört” kände mig lika mycket kvinna som ”interiört”.

Letandet upphörde dock strax för mig. Istället blev det provdockans roll jag fick ta på mig och jag bar tålmodigt på den bördan det innebar att behöva prova det ena fantastiska plagget efter det andra. Inte ett spår av klagomål letade sin väg ut från mina läppar eller kunde utläsas av mitt kroppsspråk trots att det var otaliga kreationer och kombinationer som skulle testas. Om Greta skulle ha fått avlämna ett omdöme om min tid som provdocka så skulle hon närmast beskrivit det som att jag befann mig i himmelriket och verkade flyga runt likt en ängel på små moln, men såå rätt kan hon väl inte ha. Eller……?

Kläder for fram och tillbaka mellan rummet och klädkammaren, men obevekligt växte en hög på Carros forna säng som berättade att det var kläder som skulle få utstå en förnyad prövning. När hela klädlagret var genomgånget och vi borde ta itu med de lyckligt utvalda så föreslog Greta att vi skulle ta en paus och försöka få i oss lite stärkande i magen. Jag höll med om detta och utan minsta tvekan så följde jag Greta i släptåget upp för trapporna trots att jag var klädd i blus och kjol. Med gemensamma ansträngningar ordnade vi fram ett gediget bord fyllt med närande saker. Det kändes helt nödvändigt med ett avbrott och skönt att sitta ner och prata om annat än bara kläder, hur kul detta än var. Jag kunde dock inte låta bli att notera hur avslappnad och bekväm jag kände mig i kläderna jag hade på mig, och uppenbarligen hade även Greta gjort den noteringen för när jag återkom efter ha gjort en vända till kylskåpet och noga rättat till kjolen innan jag satte mig tittade hon på mig och sa

- Du känns så naturlig: Jag har tittat på dig en lång stund för att försöka hitta något som visar att du inte gillar eller känner dig obekväm så som du är klädd nu, men jag kan inte hitta något. Tvärtom så verkar du hur hemtam som helst i kläderna. Har du verkligen inte hållit på så här tidigare?

- Tack! Nej, som jag sa så visst har jag provat mina systrars kläder, men jag har aldrig haft dom på mig i den meningen att jag därmed skulle ha fått någon större vana. Visst har det säkert betydelse att jag sett och studerat hur dom bär upp plaggen, men jag tycker själv att det inte känns mer ovant.

- Verkligen! Du bär kläderna och för dig som en äkta kvinna skulle ha gjort. Mycket intressant!

- Allt blir så enkelt i ditt sällskap också. Lika med Carro. Ni hjälper och stöttar mig på ett sätt som gör mig alldeles till mig av glädje.

- Det är ömsesidigt i så fall kan jag lova. Carro och jag har, kan jag nu avslöja för dig, diskuterat dig ganska ingående sedan den där dagen. Jag kan försäkra dig att det inte varit några hårda ord som sagts, tvärtom har vi varit mycket imponerade av dig, men ändå lite undrande hur mycket vi skulle våga prata med dig om saker och ting. Jag kan också lova dig att före den dagen hade vi ingen aning om din vilja att bära kvinnokläder. Att vi diskuterat olika möjligheter att på något sätt kunna sätta saxen i ditt hår medger jag gärna, men att detta skulle bli resultatet hade vi ingen som helst aning om. Jag vet inte riktigt vad Carro sagt, men hon blev uppriktigt imponerad av din vilja att vara modell och helt lyrisk över ditt hår, så våra diskussioner efter den dagen har mest gått ut på om vi skulle kunna ”lura” dig till ytterligare en sittning som modell. Som du vet så är ju Carro verkligen en kvinna med järnvilja och med tydliga mål så hon ville ju inte bara ha dig som modell på samma sätt som förra gången utan mer se hur hennes frisyrer skulle se ut i sin helhet. Hur vi skulle få dig till att acceptera att, än för bara några timmar, klä dig i kvinnokläder var vårt stora problem. Ett problem som snart visade sig vara ditt också, men lite åt andra hållet så att säga.

- Ja, tvärsemot kan man väl säga, svarade jag skrattande. Tala om lycklig slump. Eller är det verkligen slumpen?

- Jag blir alltid också tveksam när jag tror att ”slumpen” varit i farten. Ibland känns saker och ting alltför ”välorganiserade” för att slumpen skall ha ordnat till det. Då börjar man gärna tro på att det trots allt finns högre makter som för samman människor eller på annat sätt hjälper till att styra saker och ting på ett visst sätt.

Frågeställningarna förblev obesvarade därför att verkligheten kändes mer konkret att ta sig an så resterna efter vårat inmundigande av maten plockades undan och vi drog oss åter ner i källaren. Nu var det inte bara att prova och ”rata” eller ”godkänna” som gällde, utan nu tittade vi lite mer på passform och kombinerbarhet. Högen minskade något, och Greta gjorde en egen liten avdelning inne i klädkammaren där hon samlade allt det som vi trots allt sett passade på mig

- Jag hänger dom här lite vid sidan om. Känn dig fri att använda kläderna när du så önskar

- Tack, svarade jag, men vad tycker Carro om det?

- Hon tycker likadant. Det sade hon till mig när jag pratade med henne om mitt förslag.

- Ni får mig nästan att gråta. Ni är alldeles för snälla och vänliga mot mig, svarade jag lätt snyftande

- Gråt gärna ut, flicka lilla. Det känns alltid bra att få ge utlopp för sina känslor. Du behöver dock inte känna dig skyldig oss något. Vi har inte gjort mer för dig än vi skulle ha gjort åt någon annan, och kläderna har vi pratat om många gånger att bara skicka iväg ändå, så den delen behöver du inte ha några samvetskval för. Däremot blir jag glad att du visar din uppskattning. Det är betalning nog, och jag har väl sällan sett så mycket entusiasm och haft så roligt som de senaste timmarna. Men nog pratat nu. Vi hinner inte igenom hela högen om både du och jag skall stå här och böla.

Slutligen så kände vi oss ganska så nöjda med vår genomgång och hade hängt undan ett par tre olika kombinationer som Carro skulle få skärskåda när hon kom. Vi visste ju inte riktigt vad hon tänkt sig för typ, men det vi valt skulle täcka in nästan allt från ”snäll skolflicka” till ”kvinna på fest”. Trötta men nöjda stängde vi ”butiken” och gick var och en till sitt.

Fredagen blev nog den längsta skoldagen någonsin. Schemat var inte något annorlunda den här fredagen än någon annan, utan det var mina tankar och förväntningar som gjorde den så outhärdligt lång. Jag satt hela tiden och skruvade på mig, och hade mer än gärna flyttat fram visarna på klockan både 2 och 3 varv. Min förväntan tog sig nog också uttryck att jag blev irriterad på småsaker och det höjdes på mer än ett ögonbryn i skolsalen när jag allt som oftast kommenterade saker och ting på ett säkert rätt otrivsamt sätt. Givetvis hade inte mina ”utbrott” någon som helst inverkan på den hastighet varmed klockan segade sig runt urtavlan, utan snarare blev ytterligare en belastning för mig rent psykiskt. Det var nog tur både för mig och mina klasskamrater att klockan så småningom ringde och vi släpptes ut i det fria för en skön helgs vila och avkoppling.

Kapitel 8

Jag skyndade hemåt, men hann inte så långt innan jag hörde någon bakom mig säga

- Vänta! Ha inte så bråttom

I ögonvrån så såg jag hur Eva, en klasskamrat försökte komma ikapp mig och jag saktade ner på stegen. Lite smått flämtande kom hon ikapp och frågade mig

- Har det hänt något? Mår du inte bra? Jag känner inte igen dig så som du var idag. Vill du berätta?

- Nej, inget särskilt har hänt. I alla fall inget att berätta om.

- Men något måste det vara. Hade det varit någon annan än du som hållit på så där så hade du blivit utslängd. Nu förstod nog alla att du inte riktigt var dig själv, men det blir ju inte bättre om du fortsätter att hålla det inom dig.

- Det är inget särskilt, fortsatte jag att hävda och började känna av ett riktigt dåligt samvete för hur jag varit under dagen.

- Hela din kropp säger något annat, men det är ju du som måste avgöra själv vad du vill berätta. Jag erbjuder bara dig mitt stöd om du vill prata om saken.

- Tack, det är snällt av dig. Verkligen!, svarade jag och log vänligt mot henne och fick ännu mer dåligt samvete för mitt opolerade uppförande under dagen. Jag vet bara inte hur du skulle kunna hjälpa mig. Du har rätt att det är något, men jag vet faktiskt inte hur du skall kunna hjälpa mig, i alla fall inte just nu. Det konstiga är att det egentligen inte är något ”allvarligt” i den meningen, så jag förstår egentligen inte att jag reagerat så konstigt idag.

- Stress kallas det med ett annat ord, svarade Eva lakoniskt och klappade mig lätt på armen. Det behöver inte bara vara något ”hemskt” som gör att vi reagerar konstigt. Även saker som egentligen är mycket positiva kan få oss att klättra på väggarna, och det var väl ungefär vad du gjort hela dagen. Det kändes som om klassrummet var alldeles för trångt för dig idag.

- Bra beskrivning. Ungefär så kände jag mig också.

- Jag skall inte pressa dig till att berätta om du inte vill, men jag tycker det känns bra att veta att det inte inträffat något allvarligt. Det känns som om du är mer avslappnad nu. Mer som du brukar.

- Jo, jag känner mig nog rätt OK nu. Borde väl egentligen be både dig och andra om ursäkt för vad jag gjort.

- Det kan du säkert göra på ett eller annat sätt, men det kändes inte som det mest viktiga för mig. Jag var rädd att något hänt hemma eller så och att du inte hade någon att berätta det för.

- Nejdå, allt är bra hemma. Vad jag vet i alla fall, tillade jag och log lite skevt.

- Skönt att höra. Nå jag lovade att jag inte skulle pressa dig, men är det så att du ändå ångrar dig och vill prata av dig så får du kontakta mig. Lova mig att du verkligen gör det också och inte att du hittar på en massa saker som gjorde att du inte kunde slå mig en signal.

- Jag lovar, svarade jag, smekte henne lätt på kinden och log vänligt.

Precis samtidigt med att jag smekte hennes kind så kom jag på vad jag egentligen höll på med. Rörelsen hade skett automatiskt och mest föranledd av hennes vänliga och förstående sätt som jag på något sätt ville visa min uppskattning för. Visst tyckte jag att hon var en snäll och trevlig tjej, men några direkta känslor för henne hade jag inte. Samtidigt som jag kände hur rodnaden steg upp i ansiktet så undrade jag hur hon skulle tolka min känsloyttring och vilka konsekvenser hennes tolkning skulle få. Jag hann inte tänka mina tankar klart innan hon snabbt fångade upp min hand och höll den kvar i sin.

- Du är snäll du. Alldeles för snäll. Oavsett vad det är som trycker dig så önskar jag att allt går bra. Hör gärna av dig. Jag kommer att lyssna på vad du har att säga, oavsett vad det handlar om.

Fortfarande med min hand i sina så tittade hon mig in i ögonen. Höll blicken stilla för en kort sekund innan hon snabbt planterade en kyss på min kind, vände på klacken för att några steg senare vända sig om och glatt vinkandes skickade några hälsningsord till mig

- Hejdå, ha det så bra och…. Ja, du vet!

Jag vinkade glatt tillbaka och med lätta steg svängde jag in på min gata och fram till huset. Jag hade redan handlingsplanen klar för dagen. Först mat, sedan dusch och ombyte till någon av de kreationer som sedan igår kväll hängt i min garderob. Jag var också nyfiken på om Carro lämnat något besked vad hon önskade se mig i. Greta hade tagit det som sin uppgift att både rapportera och diskutera klädvalet med henne. Visserligen var det inte förrän i morgon jag skulle vara modell, men jag tänkte inte försitta någon tid och missa det här gyllene tillfället att få klä mig som kvinna.

Det fanns ingen lapp, men när jag gick ut i köket för att laga till min mat så dök Greta upp och efter lite sedvanligt småprat så berättade hon kortfattat för mig vad Carro sagt. Hon ville att jag skulle vara lite ”vardagsfin” som hon uttryckte det och Greta beskrev det hon tänkt på. Jag visste precis vilken klänning hon menade och nickade mitt gillande. Jag berättade sedan för Greta hur jag tänkte planera min kväll och hon instämde fullt ut i min önskan att klä mig kvinnligt. Hon föreslog att jag mer än gärna fick komma in och göra henne sällskap under kvällen.

Jag följde mina planer helt enligt uppgjort schema och eftersom jag tyckte Greta var ett trevligt sällskap så tänkte jag ta henne på orden och göra henne sällskap. Efter att ha gjort mig så fin jag kunde och även ha använt mig lite av det smink som jag inhandlat lite här och där så tyckte jag att jag var redo för entré. Greta välkomnade mig och tittade med förtjusning i blicken på det jag satt på mig. Jag hade valt en annan klänning än den jag skulle ha på mig i morgon, men de var bägge av samma modell. Det var en randig klänning i knäkort modell. Strax under bysten så fanns ett band som knöts i en rosett mitt fram. Kragen var av modell ståkrage och kantad med en fin spets. Klänningen hade också korta ärmar och hade en liten puff. Ärmsluten var kantade med samma spets som kragen. Greta nickade gillande och jag kände mig verkligen söt och fin när jag slog mig ner i soffan.

Vi fick en trevlig kväll tillsammans. Faktiskt så diskuterade vi, eller ens nämnde, min klädsel för resten av kvällen, Vi bara umgicks och såg förstrött på TVn och dess fredagsunderhållning. Kanske ändå min klädsel och mitt sätt att sitta uppkrupen i soffhörnet med mitt ena ben under mig hade en mental påverkan på samtalets inriktning, för jag tyckte mig märka att samtalsämnena och tonen hade en klart kvinnlig inriktning. Det var mer känslor och tyckningar i vårt samtal än rent sakliga ordvändningar. Jag kände mig väldigt avslappnad och tillfreds med situationen och ville att kvällen aldrig skulle ta slut. Men när myrornas krig utbröt på skärmen och Greta visade tydliga tecken på att sängen hägrade så fann jag det för gott att dra mig mot mitt krypin.

På väg dit fick jag dock en vild tanke i mitt huvud och gick ner till Carros rum i källaren. Jag hittade omedelbart det jag sökte, en kappa jag sett där men som vi hoppat över under provningen. Jag provade den och även om den satt lite trångt så var den helt OK. Jag återvände sedan till rummet och drog på mig mina promenadskor som jag hittills bara provat innanför husets väggar. Med darrande knän gled dom på min fot och efter en snabb blick i hallspegeln öppnade jag dörren och klev ut i den klara men kalla vinternatten. Det var mitt första besök utanför dörren omklädd, och med lätt skakiga ben gick jag iväg en sväng. Nogsamt undvek jag befolkade gator och såg jag några andra kvällsvandrare komma så slank jag in på andra gator innan vi skulle ha mötts. Det var dock en härlig känsla att gå där och jag var mer än nöjd med min utflykt när jag återvände till huset för att så småningom få lite sömn jag också.

Lördagen inledde jag med att ta en dusch. Jag har aldrig varit begåvad med riklig hårväxt på kroppen, men lite strån växte här och där längs mina armar och ben. Jag tog därför min rakhyvel och tänkte göra processen kort med de strån som fanns där. Skulle jag förvandlas till kvinna idag, så var det väl lika bra att göra det fullständigt. Så var i alla fall min tanke och nu var jag väldigt fokuserad på att göra mig så kvinnlig det bara gick. I farten så försvann också hårbuskarna under armarna, och jag försökte även ansa håret runt mitt kön en del. Visserligen så räknade jag inte med att visa mig naken för någon, men känslan, bara känslan var nog för att jag skulle ge mig den tid det tog för att göra arbetet grundligt. När jag sedan smörjt in mig med den hudkräm jag köpt så kändes verkligen min kropp len och fin. Utseendemässigt blev det nog ingen större skillnad, men när jag drog på mig nylonstrumporna så tyckte jag nog att de gled på ovanligt snällt. Jag höll precis på att dra på mig klänningen, när Carro knackade på dörren och klev in. Efter en sedvanlig dos av artigheter och småprat så synade hon mig noga och även såg till att dragkedjan i ryggen drogs upp och slöt mig inom det vackra skal som klänningen utgjorde.

Carro uttryckte sin belåtenhet med det hon såg och menade på att det här skulle bli en trivsam upplevelse för oss båda att vara delaktiga i den förvandling som hon planerat för. Jag kunde bara hoppas att hon menade vad hon sa, för mina egna förväntningar var numer klart ovanför kokpunkten, och jag hade haft betydligt mer jobb att skruva ner mina förväntningar än jag kände ängslan inför att se mig som kvinna. Carro verkade än en gång läsa mina tankar och sade

- Var inte det minsta orolig för att du kommer att se ut som ett spektakel. Hur vacker och söt du kommer att bli har jag inte riktigt klart för mig, men tänk på att skönheten sitter lika mycket inuti dig som den faktiska skönhet du besitter. Det handlar alltså mycket om hur du själv hanterar dig som kvinna. Släpp loss alla invanda konventioner och bli den kvinna jag skall hjälpa dig att forma till så skall du också finna att omgivningen kommer att se dig som en både vacker och söt tjej.

- Jag vill gärna tro dig, men så ser jag plötsligt mannen inom mig krypa fram ur någon vrå och då blir jag så osäker.

- Ja, jag kan ju egentligen inte förstå det du säger för jag har ju aldrig varit något annat än kvinna, men samtidigt så låter det du säger trovärdigt. Jag kan väl egentligen bara ge dig det rådet att vara dig själv. Från min sida sett så känns du så naturlig så som du ser ut nu. Visst kan jag se en och annan kantighet som kan avslöja dig, men hur många ger sig den tiden att studera en annan människa. Ju mindre du tänker på att försöka dölja vissa saker desto naturligare känns du. Skall vi fortsätta diskussionen när vi väl ser resultatet?

- Ja, det gör vi, svarade jag och följde efter henne ut till salongen.

Jag var nu helt på det klara med hur programmet skulle se ut och satte mig omedelbart tillrätta i stolen framme vid tvätthon. Den här gången så var det också lättare att bara ge sig hän åt Carros arbete och fullkomligt njuta av hennes sköna massage av håret samtidigt som det blev tvättat. Vi förflyttade oss sedan till klippstolen där hon genast tog fram saxen för att fixa till håret som redan hunnit bli rätt så mycket längre sedan förra gången. Carro berättade att hon tänkte klippa det lite annorlunda den här gången. Istället för att klippa det ganska rakt så hade hon sett hur en kvinna haft sitt långa hår klippt i etapper och sakta blivit smalare och smalare bakåt. Hennes hår hade också sett ut som det var självlockigt och fallet bakåt hade blivit väldigt snyggt med den klippningen. Hon tyckte att frisyren kunde sägas vara lite mer ”vild” än den som hon valt förra gången, och borde passa en ung kvinna i farten.

Hennes flinka arbete med saxen visade sig sakta men säkert på mitt huvud och jag kunde riktigt se skillnaden mellan den oklippta sidan och den som var färdig. I vanlig ordning så gick vi sedan tillbaka till tvätthon för att skölja ur alla klipprester. Jag tyckte emellertid att hon ändrat lite sedan sist, för plötsligt så kände jag en lätt doft jag inte lagt märke till tidigare. Carro märkte min reaktion och kommenterade

- Jag använder lite läggningsvätska idag, för jag vill se hur ditt hår fungerar med det. Så fort vi tvättar håret igen så försvinner det. Kan lukta lite, men det är inte samma sak som om jag skulle ha permanentat ditt hår. Det kan vi göra vid ett senare tillfälle om du har lust.

Jag kommenterade inte detta, utan nickade bara lätt till svar.

Själva upprullningen av håret var numera rutin för mig, så jag satt och halvsov lite och koncentrerade mig mer på konversationen med Carro än att se vad hon gjorde. Jag blev därför inte så lite förvånad när jag upptäckte att hon redan höll på att knyta hårnätet runt mitt huvud. Innan hon drog ner torkhuven över mig så fortsatte hon

- Vill du vara snäll och ta av dig dina strumpor först så kan jag ge dig lite manikyr och pedikyr medan håret ditt torkar.

Jag följde hennes uppmaning och knäppte loss strumporna från gördeln och skalade av mig dom. Det här var inget jag visste om, men jag tyckte enbart att det här skulle bli skojigt att få följa. Jag hade aldrig tidigare vågat mig på att måla naglarna, så det här skulle bli ”världspremiär” för mig. När jag sedan satt mig tillrätta under torkhuven så placerade hon mina fötter i en balja med någon lösning i. Det kändes varmt och behagligt och fötterna verkade uppskatta behandlingen. Carro gav sig genast i kast med mina fingrar, och jag blev först lite ängslig vad hon skulle säga om mina långa naglar men insåg strax att det varit bra att jag trotsat alla gliringar och låtit dom vara långa. Att dom kanske inte var dom bäst välvårdade naglarna hon sett trodde jag inte hade sin betydelse. Dom var i alla fall hela och rena.

Eftersom det var omöjligt att föra någon slags samtal där jag satt under huven så koncentrerade jag mig på att studera det hon gjorde. Lite då och då fick vi ögonkontakt, och kunde jag tolka hennes blickar rätt så var det att det fanns mycket att rätta till men att resultatet också skulle bli fint eftersom naglarna var så långa som dom var. När ena handen var tillklippt och filade ett oändligt antal gånger så studerade jag min fingrar noga medan Carro fick slita med andra handen. Fingrarna kändes längre och slankare nu och hade alla fått en vackert rundad topp längst ut. Jag bara längtade tills hon skulle vara helt klar och börja lägga på lack på fingrarna. Hon hade visserligen inte sagt något, men jag tog det som givet med ledning av vad hon sagt.

Naglarna blev mycket riktigt målade också och medan mina fötter fick sig sin behandling så försökte jag njuta så mycket som möjligt av synen där jag satt och spretade med händerna för att undvika att något störde torkningsprocessen. Mina naglar hade fått en djupt rosa kulör som jag tyckte kändes passande för en ung kvinna. Visst var djupaste rött en härlig färg, men den här kändes mer passande för mig. Jag försökte se vad Carro höll på med nere vid mina fötter, men hindrades effektivt av torkhuven. Skönt kändes det i alla fall och jag lät saken bero med det. Tids nog skulle jag få beskåda resultatet.

Plötsligt tystnade torkhuven och det skulle bli dags att låta täckelsen falla med mitt hår, trodde jag, men Carro drog bara undan huven och lutade sig över mig och synade mitt ansikte

- Innan jag tar ut spolarna så tänkte jag sminka dig. Jag ser emellertid en sak som jag måste göra allra först, men det måste du vara med och få tycka till om

- Jaha, vadå, svarade jag nyfiket

- Jo, dina ögonbryn behöver åtgärdas. Helst vill jag plocka dom, som det heter på vårt fikonspråk, och som innebär att jag tar bort hår som växer utanför en tänkt skulpterad båge. Det betyder mycket för slutresultatet, men jag måste ju medge att det är få killar som plockar sina ögonbryn. Det kan därför upplevas som en ganska drastisk förändring. Givetvis hur mycket jag tar. Du måste själv få bestämma.

Jag behövde inte lång tid på mig att bestämma mig, utan mitt ja kom nästan omgående. Det kom så snabbt att Carro försäkrade sig om att jag förstått saken rätt och när jag så vidhöll mitt ja så log hon glatt och bad mig luta mig bakåt i stolen.

De närmaste minuterarna blev mer plågsamma än jag kunde ana. Med små snabba ryck med en pincett så försvann hårstrå efter hårstrå iväg från mina ögonbryn. Så som hon höll på, den lilla sadisten, så verkade det som om det inte skulle finnas ett enda strå kvar längs mina ögonbryn. När jag uttryckte dessa mina tvivelsmål till henne så skrattade hon bara och verkade gå än mer in för uppgiften att göra ett kalhygge av mina ögonbryn

- Du får många lektioner här hur det är att vara kvinna. Vi brukar säga att vill man vara fin så får man lida pin. Du kanske vill att vi avbryter och låter dig bli kille igen?

- Nej, svarade jag med samma skämtsamma ton. Gör det som behövs. Jag står ut.

- Ja, du är faktiskt rätt tålmodig. Tom många tjejer klagar djupt över denna behandling men låter mig ändå fortsätta. Bra underligt vad vi hittar på för att göra oss vackra.

Carro lät mig inte beskåda resultatet, utan snurrade direkt på stolen och påbörjade sin sminkning av mig. Här skulle jag gärna ha önskat att jag kunde ha fått se på hur hon arbetade, för nu var jag inne på i stort sett okänd mark. Jag respekterade dock hennes önskan att inte låta mig se resultatet innan det var helt klart, och det gjorde också att min egen förväntan stegrades. Av hennes allt mer återkommande avstämningar på distans förstod jag att hon snart var klar, och uppenbarligen hade jag rätt, för hon nickade gillande och började sedan direkt att ta ut spolarna. Med samma härligt kraftiga tag borstade hon sedan ut håret och ställde sig ånyo på håll för att beskåda resultatet.

- Snart skall du få säga vad du tycker, men först så tycker jag att du skall sätta på dig strumporna så att helheten finns där. Lova att du inte sneglar i spegeln!

Jag lovade heligt och dyrt att inte göra det och fick strumporna av henne. Först nu kunde jag se mina tår och de hade samma fina nyans och lyster som mina andra naglar. Det märktes också att både manikyr och pedikyr gjort sitt för både händer och fötter kändes så silkeslena och ingenting som ständigt ville fastna i de tunna strumporna och riskera att en maska gick. Med visst besvär så lyckades jag fästa strumporna vid gördeln, det var verkligen ingen lätt uppgift att göra det sittandes i stolen, men det gick. Carro rättade så till något hårstrå som halkat fel under rörelserna och verkade redo att visa mig resultatet. Hon tog dock ett steg bakåt och tittade på mig från håll och lade huvudet på sned ett antal gånger innan hon sa

- Ser bra ut. Verkligen. Det enda som saknas nu så är det egentligen bara ett par snygga pärlor i öronen, men att göra hål i dina öron är nog att gå för långt.

- Skulle det bli snyggt om jag hade hål i öronen, frågade jag undrande

- Visst, tycker inte du det, svarade Carro och visade upp sina pärlörhängen

- Jo, det var inte så jag menade. Jag tycker det är jättesnyggt, men skulle det passa på mig?

- Tror jag säkert, men det är ju också en sak som kommer att märkas.

- Allt märks väl, svarade jag lakoniskt. Tycker du att det skulle bli snyggt så är jag med på saken.

- Menar du verkligen det?, svarade Carro med entusiasm i rösten

- Lika säkert som jag sitter här.

- Sitt då stilla en sekund så skall jag hämta grejor så ordnar vi det med en gång. Jag har bara enkla örhängen med en guldkula här i salongen, men ett par sådana skall jag skicka med dig. Eftersom jag sa att pärlörhängen skulle vara fint så får jag stå för det och låta dig låna mina. Jag skall bara gå och göra rent dom så skall det här snart vara klart.

Det tog inte lång stund innan hon var tillbaka, nu utan örhängen. De låg istället på en lite bricka med diverse andra redskap för att göra hål i öronen med. Hon gjorde först rent öronen med en spritlösning innan hon tittade noga och markerade vart hålet skulle göras. Innan hon så tog fram redskapet så frågade hon än en gång.

- Du ångrar dig inte?

- Nej, kör på svarade jag allvarligt.

- Om du ändå skulle ångra dig senare så är det bara att inte ha några örhängen i hålen så växer dom snabbt igen, så det här är inte helt utan återvändo.

Samtidigt så stack det till och ett hål hade gjorts i mitt ena öra. Utan vidare diskussioner så flyttade hon sig till det andra örat och samma hastiga stick kändes innan hon lade ifrån sig verktyget och tog upp örhängena och placerade dom i respektive hål.

- Nu skall jag inte hålla dig på sträckbänken längre. Varsågod, damen, och avgör själv hur resultatet blev!

Jag var inte lite nervös när Carro sakta svängde på stolen och jag började se mig själv dyka upp i spegeln. Mig själv förresten. Var det verkligen min avbild som reflekterade sig där i spegeln? För mig såg det mer ut som en ung vacker kvinna som just varit hos sin frisörska och blivit ompysslad. Detta var ju i och för sig också sanningen, men fortfarande så kändes det inte som om det var jag som satt där i stolen. Carro såg min undrande blick och förstod sammanhanget

- Det är du! Visst blev det bra?

- Verkligen svarade jag och vågade knappt röra mig av rädsla att bilden bara skulle försvinna.

- Stig upp och rör på dig så att du får se helheten. Jag hämtar kameran.

Jag gjorde som hon bad mig, men höll på att halka av stolen då jag var mer koncentrerad på spegelbilden än vad jag själv gjorde. I sista stund återfick jag balansen och kunde låta klänningen falla fritt och svaja lite fint när jag sakta vände mig fram och åter. Fortfarande lätt paralyserad så märkte jag knappt hur Carro stod där med kameran och plötsligt hade fått sällskap av Greta som sken i kapp med fotoblixtarna som snudd på bombarderade mig. Jag började nu inse att det var jag som såg ut så som spegeln visade och började le mitt bredaste leende mot kameran, vilket fick till följd att blixtrandet blev än intensivare. Jag strosade runt en stund inne i den lilla salongen och försökte se mig ur så många vinklar det över huvud taget var möjligt. Till slut så insåg jag att jag inte kunde se mig ur fler vinklar och vände mig mot Carro

- Underbart, verkligen underbart. Jag tror inte det är sant

- Så sant som jag står här, sa Carro

- Jag har svårt att tro dig, men jag får väl ge mig för sakkunskapen.

- Bäst så, kom det från Greta som fortfarande sken som en sol.

- Ja, jag förstår att du vill fortsätta med nästa frisyr, men jag tycker det känns så fel att förstöra den här fina frisyren.

- Vänta du bara, du vet inte hur dom andra kommer att se ut på dig. Du kanske kommer att tycka att den här gjorde dig till rena skräcködlan i jämförelse med de andra.

- Tror jag inte, svarade jag skrattande, men jag förstår din poäng

- Men jag måste bara få säga något innan ni ger er på nästa, inflikade Greta. Vilken fin klippning du gjort, Carro. Den där har jag inte sett förut.

- Nej, den är helt ny. Jag såg något liknande på en tjej, och försökte återskapa den på Kim, men det blev inte så som hon såg ut. Jag tycker faktiskt den blev bättre än vad jag kommer ihåg från henne.

- Verkligen fint, kommenterade Greta och rörde mitt hår lätt med fingrarna.

Vi fortsatte att diskutera hårklippningen lite till innan vi bestämde oss för att fortsätta med nästa. De båda andra frisyrerna som Carro provade gick mycket fortare att skapa och efter en av dom så försåg oss Greta med lite ätbart. Carro lekte också lite med mitt hår och visade att frisyrerna tålde lite olika behandling utan ny hårläggning och visade hur hon både kunde fästa upp mitt hår till en riktig festfrisyr och hur det även gick att göra en vacker svinrygg av mitt hår. Jag lovade mig själv att prova lite olika sätt på egen hand så fort jag fick möjlighet.

När alla tre frisyrerna var dokumenterade så satte vi oss ner och med hjälp av fotografierna resonerade om för- och nackdelar med hur de så ut på mig. Vi var nog ganska ense om att den första frisyren var den bästa och jag måste ha sett lite smått längtansfullt på bilderna av den för Carro svarade

- Var inte orolig, jag lägger gärna ditt hår en gång till så att du blir lika fin som på bilden igen.

- Men, började jag….

- Du menar varför jag skulle göra det nu när jag provat och sett resultatet av alla tre? Jo, nu skall jag vara riktigt ärlig mot dig. Jag har funderat mycket på detta men jag skulle vilja att du blir den modell som följer med mig till Örebro och SM-finalen där i påsk. Jag förstår om du känner dig omtumlad och osäker vad det innebär, men jag står fast vid att jag vill ha dig som modell och att du också klarar av att genomföra det.

- Men, det är väl en tävling för tjejer…..

- Rättare sagt, för tjejfrisyrer. Jag har lusläst både inbjudan och regler, och allt som står är att modellen skall ha si och så långt hår och att man skall kunna göra minst tre olika frisyrer, varav minst en håruppsättning av materialet. Ingenstans står det att modellen behöver vara tjej. Säkert är det så att man menar det underförstått, men står det inte direkt, så kan man inte neka dig att vara modell. Så resonerar jag.

- Men, fortsatte jag för tredje gången, även om mitt hår duger och uppfyller kraven så blir ju inte jag mer tjej för det.

- Nej, det stämmer, i princip i alla fall. Det var lite därför som jag ville göra allt så grundligt idag. Verkligen förvandla dig från topp till tå. Faktiskt i bokstavlig mening också, skrattade Carro och nickade mot mina tår som lyste så vackert rosa genom strumporna innan hon fortsatte

- Om du bara litar på mig lika mycket som du gjort hittills så skall jag bevisa för dig att du klarar av även den delen. Ja, inte vara kvinna rent fysiskt alltså, men ändå vara och upplevas som kvinna. Du kan ju, om du är ärlig mot dig själv bara titta i spegeln och berätta för mig vad du ser.

- Jo, det förstås, svarade jag och rodnade, men om jag skall vara tjej så gäller det inte bara att se ut som en. Jag måste vara tjej också.

- Nu är vi inne på samma spår, svarade Carro glatt. Och det är nu jag tänker göra några förslag till dig som skall bevisa för dig att du klarar av att vara tjej också. Först så lägger jag håret på dig igen och piffar till din makeup lite sedan så går vi in till mamma och äter en bit mat. Det blir din första test, för pappa kommer att vara med då, och jag tänkte inte presentera dig på annat sätt än att du är min modell inför tävlingen, och vi har haft träning idag. Allt är som du hör dagens sanning. Om du inte själv ger honom anledning att tvivla, så skall du se att han kommer att uppfatta dig som kvinna helt oh hållet. Det var första testen.

- Första!, svarade jag häpet

- Ja, första. Den andra kommer senare i kväll. Vi är ett tjejgäng som brukar träffas då och då för att snacka och skvallra i största allmänhet. Ikväll skall vi träffas hos Gunilla och jag har berättat att jag tänkte ta med dig. Dom vet precis samma sak om dig som pappa skall få veta så det blir bara en upprepning av det du snart kommer att vara med om. Tro heller inte att det är konstigt att jag plötsligt tar med dig. Det händer nästan jämt att någon har med en kamrat till våra träffar.

- Det verkar som du planerat det här noga, svarade jag fortfarande lite chockad men ändå klart stimulerad av hennes förslag. Tror du verkligen att jag klarar av detta?

- Jag skulle för allt i världen inte ljuga för dig i den här situationen. Även om jag inte helt och hållet kan föreställa mig dina känslor och behov, så är jag ändå så klar över att du både kan och vill lära känna kvinnan inom dig. Du är väldigt målmedveten, ta bara det här med örhängena, och du känns mer och mer som kvinna för mig. Jag är därför övertygad att det skall gå bra.

- Men rösten då?

- Vadå rösten! Din röst är det inget fel på. Visst är den lite mörk, men alla flickor pratar inte i falsett. Du skall kanske tänka på att inte höja rösten och försöka överrösta alla, men annars så tror jag inte att det blir något större problem.

- Ja, har jag egentligen något att förlora, frågade jag utan att egentligen rikta mig till någon annan än mig själv. Som du säger så vill jag verkligen prova hur det känns att vara kvinna. Bara att få vara här har känts helt underbart och nu så kommer du med än fler förslag. Jag tror jag skulle ångra mig djupt om jag inte låter leken gå vidare, men du skall veta att jag börjar bli riktigt nervös.

- Tror jag det. Tycker det känns som en sund reaktion att du blir nervös. Den reaktionen skall du inte vara rädd för, för den visar att du också ser allvarligt på det hela och vill göra ditt bästa. Jag skall också göra mitt bästa för att din upplevelse av kvällen skall bli så bra som den kan bli, men jag tänker inte vara ”barnvakt” åt dig. Du kan så väl ta hand om dig själv, men jag kommer att finnas där som stöd och hjälp åt dig om så skulle behövas. Men vi kan väl fortsätta prata medan jag återställer din frisyr. Vi måste bestämma några saker också. Du har ju ett bra namn, Kim passar ju både tjejer och killar, men inför pappa så duger inte det. Där måste du ha ett annat namn, annars så kommer han att reagera direkt. Har du själv något förslag?

- Elin hette min farmor och det namnet har jag alltid gillat. Duger det?

- Duger utmärkt, vill du heta Elin även senare i kväll?

- Vet inte. Känns ärligare om jag heter Kim, och även lättare för jag slipper tänka på namnet ständigt. Vi kör med Elin här och sedan så får det bli Kim.

Kapitel 9

Under tiden som Carro på nytt lade mitt hår så att det skulle kunna bli som första frisyren så bestämde vi lite om vad jag skulle svar på Arnes nyfikna frågor. Carro visste mycket väl att hennes pappa gärna ville veta mer om de kamrater som allt som oftast drogs hem och deltog i olika familjeaktiviteter, så min närvaro som sådan skulle absolut inte väcka någon som helst misstänksamhet. Ju mer vi pratade om saken desto lugnare blev jag och självförtroendet att jag skulle kunna klara av de utmaningar som låg framför mig ökade markant. Nervositeten ersattes mer av spänd förväntan och när Carro till slut lade de sista hårstråna till rätta var jag redo för att i alla fall möta Arne. Jag hade ju i och för sig inte mött honom så ofta, men jag hade ändå förstått att det var en man som stod med fötterna på jorden och med stor portion humor i sig. Skulle jag helt flippa ur så trodde jag att vi på något sätt skulle rädda situationen ändå och få det till något slags skämt.

Med en sista koll och en varm och vänlig kram från Carro så tog hon mig i handen och släppte inte den under de fåtaliga metrarna över till huset. Greta mötte oss i dörren och först så fick jag en tyst och vänlig klapp på kinden innan hon i lite mer vanlig samtalston fortsatte

- Välkomna in. Maten står på bordet så fortsätt in i vardagsrummet ni. Jag skall bara säga till Arne

Vi följde Gretas anvisningar och log åt hennes skådespelartalanger. När Carro passerade henne så sa hon tyst att vi bestämt oss för att jag hette Elin idag. Greta nickade gillande och försvann åt sitt håll. Vi möttes av ett fint dukat bord när vi kom in, och vi stod och beundrade Gretas jobb när hon och Arne gjorde sin entré. Arne hälsade först glatt på sin dotter innan Carro vände sig mot mig och gjorde en kort presentation för Arne

- Det här är Elin som skall vara min modell i SM. Vi har jobbat hela dan och kanske blir den frisyr hon har nu den som jag skall tävla med.

- Jaha, svarade Arne och sträckte fram sin hand samtidigt som han tittade nyfiket på mig innan han fortsatte. Välkommen hit, låter som en annorlunda sysselsättning att var modell. Det kan väl i alla fall inte vara din huvudsakliga sysselsättning. Ojdå, det blev visst lite oavsiktligt humorisktiskt det där, men du förstår nog vad jag menar.

- Jo, jag förstår vad du menar, svarade jag leende och neg lätt samtidigt som jag mötte hans framsträckta hand. Det här med att vara hårmodell är något helt nytt för mig. Jag läser annars på gymnasiet här.

- På gymnasiet, svarade Arne och höjde ögonbrynet på ett sätt som gjorde mig rädd att han redan var på väg att avslöja mig. Då är du mycket yngre än jag trodde. Jag trodde minst att du var jämngammal med Carro.

Jag rodnade vid dom orden och kände mig oerhört stolt att han uppenbarligen både accepterat mig som kvinna och dessutom som en äldre och därmed mer mogen kvinna. Uppenbarligen misstolkade Arne min rodnad och fortsatte i ursäktande ton

- Har jag redan trampat i klaveret. Jag vet så väl att det här med kvinnors åldrar är något heligt som aldrig bör nämnas, men jag lär mig aldrig att hålla tyst

- Ingen fara. Jag tog det närmast som en komplimang, svarade jag och vek sedesamt undan min blick.

- Skönt. Nej nu är jag hungrig. Greta, kan vi sätta oss till bords nu?

- Visst det har varit klart en stund. Sätt er ni två så kan Carro hjälpa mig med maten.

Arne och jag satte oss till bords och vi fortsatte att småprata med varandra. Inte på något sätt kunde jag märka att han avslöjat mig utan verkade uppriktigt intresserad av mig i egenskap av kamrat till Carro. Jag kunde dock inte låta bli att småle vid tanken på att han faktiskt redan både frågat mig och fått reda på mer än han gjort under de tillfällen som jag träffat honom som kille under hela hösten. Åtminstone ett tillfälle hade varit jämförbart med detta, men han hade varit betydligt mer tystlåten då. Jag försökte emellertid inte dra några alltför långtgående slutsatser av det konstaterandet, utan nöjde mig med att han uppenbarligen gillade mitt sällskap i min nuvarande skepnad.

Maten kom på bordet, och det kändes nästan som om jag var huvudrätten, för nästan all konversation anknöt till mig på något sätt. Varje försök från Carro och Gretas sida att avlasta mig ledde ofelbart till att jag fick ge min syn på det nya spörsmålet. Till slut verkade även dom inse faktum och lät samtalet flöda fritt, då jag uppenbarligen lyckades hantera frågor och svar på ett tillfredsställande sätt. Jag tyckte heller det inte var svårt att svara, utan höll mig till sanningen i allt utom just vad mitt rätta kön var. Vissa händelser eller situationer fick också modifieras en smula, men i stort sett så var det mig, mina erfarenheter och åsikter som lyftes fram under samtalet.

När maten skulle dukas ut så ville jag dock inte utsätta mig för ett nytt korsförhör i ensamhet med Arne, så oombedd deltog jag i avdukningen. Väl ute i köket så fick jag mig diskreta kramar från både Carro och Greta och uppskattande blickar som sade att jag klarat av allt galant. Lite mer i vanlig samtalston konstaterade Carro att vi tyvärr måste avvika om hon skulle hinna göra sig redo för kvällen. Greta såg överraskad ut och Carro fick då förklara vad som skulle hända. En lätt krökning på Gretas ögonbryn kunde skönjas, men Carro försäkrade att jag var med på saken och att hon skulle ta hand om mig. Med det lät sig Greta nöjas och önskade mig speciellt lycka till. Vi gick ut till Arne för att säga hej, medan Greta diskret gick iväg för att hämta den kappa jag tidigare använt. Med sig hade hon också ett par handskar, en scarves och en handväska. Ett tillbehör som vi totalt glömt bort i sammanhanget. När hon räckte över väskan till mig så viskade hon i mitt öra.

- Jag ville inte gå in till dig och rota bland dina saker, men jag har lagt i några saker som en kvinna behöver. Jag la även ner en portmonnä med några sedlar i. Du kan inte gå ut alldeles utan pengar. Vi kan reglera det senare.

- Tack, svarade jag. Det var omtänksamt av dig.

- Ha det så kul och sköt om er båda, svarade Greta i normal ton och kramade om oss båda.

Arne anslöt sig till oss vid dörren och vi försvann båda iväg i den klara vinternatten.

På vägen till Carros lya så fullkomligt exploderade vi båda av fnitter och diverse lösryckta kommentarer kring det som inträffat. Även Carro hade noterat faderns frågvishet, men kunde berätta att han var likadan mot alla kompisar hon släpade hem. Vi konstaterade att han gillade kvinnligt sällskap betydligt mer än killar och Carro kunde berätta att de få gånger hon haft med sig någon kavaljer så hade det nästan blivit pinsamt tyst vid matbordet. Efteråt så hade hon någon gång ställt saken på sin spets och frågat varför pappan ogillat killen, men fått det överraskande svaret att han visst inte ogillat honom, tvärtom. Varför han varit så tystlåten hade han inget svar på, mer än att han tyckte det var svårt att hitta bra samtalsämnen. Vi konstaterade att det problemet uppenbarligen inte fanns när det var nya kvinnor runt bordet. Kanske kände han sig mindre osäker då och lät sina medärvda kavaljersinstinkter ta över och inte behövde försöka inta en viss hållning till sin svärson in spe.

Carros lägenhet låg inte speciellt långt bort och det var en uppfriskande och välgörande promenad efter allt stillasittande och ätande under dagen. Hennes lya låg i ett flervåningshus och bestod bara av ett stort rum, en liten sovalkov och ett kök. Den kändes större än den var och säkert berodde det på att den var så smakfullt inredd. Jag blev riktigt avundsjuk på hur fint och mysigt hon hade. Carro hade dock inte tid att diskutera alla detaljer med mig, utan började genast att skala av sig sina kläder, för hon ville ta en snabb dusch och känna sig lite fräschare när hon gick bort. Lite förvånat såg jag hur hon fortsatte att oblygt ta av sig alla sina kläder och mina försök att diskret titta åt annat håll stoppades av att Carro samtidigt pratade direkt till mig och det skulle ha varit oartigt att inte se på henne då.

- Medan jag hoppar i duschen så kan väl du prova om det är några av mina inneskor som passar dig. Du kan inte springa omkring i strumplästen hela tiden, och att ha promenadskorna på dig är heller inte så bra.

- OK svarade jag en smula osäkert och försökte att inte stirra på hennes vackra kropp som successivt avtäcktes framför mina ögon

- Jo, titta på mitt sminkbord också om du hittar någon parfym som du gillar. Kom på att vi glömt det också. Vilken tur att mamma kom fixade det där med handväskan så bra. Det hade inte sett bra ut om du gått iväg utan den. Det hade pappa noterat. Ser du förresten något arm- och halsband som passar till klänningen så låna det också.

- Men du då?

- Jag hittar alltid något, så välj du först. Jag har ett pärlhalsband liggande där som jag tror blir jättefint ihop med både klänning och örhängen. Kim!, snurra förresten lite på örhängena. Det har ju gått några timmar sedan hålen gjordes och läkningsprocessen är i full gång nu. Du måste göra detta lite då och då så att inte dom växer fast i hålet. Känns dom bra förresten. Det hettar inte eller så?

- Nej det känns bra.

- Jag kan titta på dom också

En helt naken Carro kom emot mig och ställde sig mitt framför mig på mindre än en decimeters avstånd. Hennes nakna bröst mötte min överkropp och frotterade sig lätt mot min klänning medan Carro lyfte undan lite hår för att närmare kunna studera mina örsnibbar. Uppenbarligen nöjd med besiktningen vände hon om och gick mot badrummet

- Känn dig fri att utnyttja det som finns på sminkbordet. Lägg gärna på ett nytt lager läppstift. Det skadar aldrig.

Hon väntade inte på något svar utan försvann in i badrummet. Fortfarande lätt chockad över hennes frigjordhet förblev jag stående som fastnitad mitt på golvet och hade svårt att ta mig för något. Jag bestämde mig dock för att börja med skorna och öppnade hennes garderob. Ett antal skor stod och trängdes på hyllan, och efter en närmare besiktning och urval så valde jag ut ett par tre som kunde vara tänkbara kandidater. Ett par pumps var alldeles för trånga och ett annat par hade alldeles för höga klackar. Kvar var ett par skor av slingbacktyp och med öppen tå som läckert visade upp mina målade tår. Klacken var rätt så hög, men fördelen var att klacken också var bred vilket gjorde det lättare att hålla balansen. Jag stod och vred på mig för att känna hur dom kändes och såg ut när Carro kom ut ur badrummet. Hon behövde bara kasta en hastig blick på mig för att konstatera

- Dom där blir jättebra. Känns dom bra

- Ja, lite ovant med klacken bara, svarade jag

- Du vänjer dig, svarade Carro lite forcerat och gick omedelbart fram till sin byrå och rotade fram rena underkläder.

Allt gick sedan i ett svindlande tempo. Med både fart och elegans fick hon på sig sina kläder och hur hon dessutom både hann sminka sig och forma till håret blev jag aldrig klar över. I en av stickreplikerna jag fick så svarade hon att det var en av fördelarna med att ha permanentat håret och jag nickade instämmande utan att veta vad hon menade så där jättesäkert. Jag fick sedan bistå henne med lite hjälp att välja klänning och även se till att fodralet slöts runt hennes kropp när dragkedjan drogs upp i ryggen. Med en sista koll på sig själv och även en hastig genomgång av hur jag såg ut stoppade hon ner inneskorna vi valt i varsin kasse och gjorde oss i ordning för ännu en tur ut i vintermörkret.

Carros kamrat bodde in en villa en bit därifrån, men promenaden gick fort då Carro berättade vilka jag skulle möta. Det var Camilla och Christina, Kerstin och Sara hann jag uppfatta innan alla namnen bara började surra i mitt huvud. Jag försökte ändå registrera lite av vad Carro berättade om dom och hoppades att jag inte skulle ha glömt bort allt när vi väl var framme. Mottagandet blev både kärt och vänligt. Uppenbarligen ”visste” alla ”allt” om mig, och jag fick minst lika många kramar och pussar på kinden samt uppskattande ord om både frisyr och klädsel. Det verkade som en del faktiskt verkade lite avundsjuka på att jag kommit på sådan god fot med Carro och fick en sådan professionell hjälp alldeles gratis. Deras inställning fick faktiskt mig att känna lite dåligt samvete och att jag på något sätt måste visa Carro min uppskattning för hennes arbete.

Deras avundsjuka var dock inte allvarligare än att jag fick berätta ingående och detaljerat allt vad Carro gjort och hon satt tyst i bakgrunden och uppenbarligen fick en del positiva känslor av min beskrivning för hon log varm och tacksamt mot mig var gång våra blickar möttes. När ämnet ”Kim” började bli uttjatat så gled uppmärksamheten över till andra ämnen, och vi avverkade i snabb takt allt från den dumme chefen på jobbet till den stiliga klänningen i Ekblads damekipering som alla tydligen suktade efter. Jag deltog inte så aktivt i diskussionerna utan valde att hålla en låg profil och istället lära mig så mycket som möjligt om hur ett gäng kvinnor i min egen ålder diskuterade och levde.

Värdinnan hade dukat fram ett bord med olika små rätter som vi under kvällens gång gick och smååt av och vinet som också fanns med på bordet gjorde säkert sitt till att några slappnade av lite extra och blev rätt fnittriga med tiden. Själv höll jag mig till Cocacolan, men hade inga besvär med att fnittra tillsammans med de övriga ändå. Klockan hade snurrat några varv och det kändes nästan som om kvällen började ta slut när Camilla plötsligt satte sig käpprakt upp i soffan och utbrast

- Tjejer, ni vet väl att Streaplers spelar i parken i kväll!

- Streaplers!, utropade några förtjust. Skall vi inte ta och gå dit?

- Ja, det gör vi. Säkert massor av killar där i kväll!

- Men då är det väl bara för oss att gå dit. Låt allt stå så sticker vi, svarade Gunilla, vår värdinna. Jag tar hand om det i morgon.

- Så bråttom har vi väl ändå inte, inflikade Carro och tittade på mig. Vi hjälps åt och dukar av och röjer undan.

Alla nickade instämmande och började bära undan allt med stor entusiasm och under både fnitter och stoj. Carro och jag hjälpte också till, men vid första bästa tillfälle så drog Carro mig åt sidan

- Tro mig, det här hade jag ingen aning om. Jag förstår om du backar ur nu och vill gå hem. Jag följer dig. Kan alltid skylla på att det varit en jobbig dag.

- Det behöver du inte göra för min skull. Jag hittar hem själv, svarade jag lite tveksamt

- Du låter tveksam, hakade genast Carro på. Skulle du vilja följa med?

- En del inom mig vill det, den andra säger att jag är en idiot om jag gör det.

- Förstår dig. Det är så mycket som hänt för dig på kort tid. Jag kan faktiskt vare sig ge dig något råd eller bestämma åt dig, men jag kan i alla fall lova att vad du än beslutar dig för så gör jag som du. Sedan får dom andra tjata hur mycket som helst. Om du bestämmer dig för att hänga med och det inte fungerar så går du och jag bara utan att göra så mycket väsen av det.

Jag var precis på väg att formulera mitt svar när Christina kom förbi och bad oss skynda oss ut på toan och göra oss i ordning. De flesta hade redan bättrat på sitt yttre och uträttat andra behov. Nu väntade dom på oss. Mer behövdes inte, utan jag nickade diskret till Carro och glatt följdes vi åt mot badrummet.

Det var nog en lättare överdrift att alla redan var klara och endast väntade på oss, för vi kom knappt in i det ändå ganska rymliga badrummet. Tre stod och trängdes vid spegeln och en satt på toan och stördes inte det minsta av att vi övertog platserna vid spegeln när de andra gav sig själva sitt godkännande. När toan blev ledig så gled nästa ner och under stor gemenskap och trivsel genomfördes alla renoveringar och behovsuträttningar innan vi faktiskt kunde samlas vid dörren för att genomföra nästa etapp i min, dom ovetandes, kvinnliga odyssé.

Redan på håll kunde vi höra hur bastonerna från musiken tränga ut från byggnaden. Vi välkomnades av personalen i kassan och befriades från några sedlar innan vi fortsatte in i lokalen och fram till garderoben. Efter att även där fått lätta på plånbokens innehåll och gjort det obligatoriska skobytet och en sista nödvändig slutbesiktning i de stora speglar som omgärdade garderoben gick vi i samlad tropp mot musiken. Själva danssalongen var rund i formen och på olika ställen fanns öppningar mot ett café och en del andra allmänna ytor samt givetvis den stora scenen varifrån Streaplers spelade en av sina välkända låtar. Dansgolvet var fyllt av dansande och vi blev därför stående i dörröppningen och insöp atmosfären samtidigt som jag såg att mina kamrater ivrigt började spana över dansgolvet och lyckades tydligen även fokusera sig på en och annan av de dansande.

Musiken upphörde, och de dansande tömde snabbt golvet för att formera sig inför nästa dans. Där vi befann oss lev det plötsligt ett stort vakuum då tjejerna drog sig mot vänstra sidan av scenen och herrarna bort mot ingången till caféet. Mitt sällskap insåg plötsligt situationen och rörde sig bort mot tjejernas, och det var tur att Carro tog tag i mig och drog mig åt ”rätt” håll, annars hade jag säkert av gammal vana rört mig över mot killarnas sida. Det här var nämligen inget nytt för mig, skådespelet och proceduren att vardera sidan radade upp sig på detta sätt inträffade varje kväll jag varit här under hösten och jag hade med stort nöje sett hur de bägge fronterna sedan sakta rört sig mot varandra så fort man insett att nästa låt var i antågande och efter en ”våldsam” kollision mitt på golvet hade par om par börjat snurra runt till orkesterns välljud. Successivt hade plats skapats för nästa led att hitta sin partner och slutligen så strövade några obeslutsamma herrar runt bland överblivna damer och försökt hitta en partner. Ofta blev det så att killarna återvände mot caféet för att slicka sina sår att den sötaste flickan redan var uppbjuden när de lyckades komma fram och damerna hämtade tillbaka sin handväska ur det berg av väskor som snabbt travats upp i kanten av scenen och vidhöll för sig själv att hade inte ”Stina” stått precis framför henne så hade den där tjusige killen bjudit upp henne istället.

Plötsligt så var jag i situationen att inte vara den som valde ut min nästa danspartner utan var en av dom som skall väljas ut och få privilegiet att få dansa med någon. Jag insåg plötsligt att situationen förändrats på ett annat sätt också. Skulle jag, mot förmodan, bli uppbjuden så var det min ”skyldighet” att också dansa. Jag kunde själv känna hur hårt det kändes då man bjöd upp någon tjej och bli nobbad, trots att man var både nykter och proper. Det verkade som om det mest berodde på att man inte var ”den rätte” och den stilen gillade inte jag. Skillnad säkert om killen ragglade fram och luktade ”apa”, för då förstod jag vitsen med att kvinnan alltid hade sista ordet när det gällde att godkänna sin danspartner. Jag insåg fullständigt klart att jag genom att överhuvudtaget komma hit indirekt godkänt spelets regler, och inte minst genom att jag fogligt följt med gruppen ut bland övriga aspiranter för att få en danspartner till nästa dans nu också var utsatt för prövande blickar från den grå massa som herrarna utgjorde i andra ändan av lokalen.

Jag kunde bara inte glida ur denna situation, men försökte så obemärkt som möjligt att söka mig bakom mina kamrater. Tyvärr så var de tydligen väldigt danslystna, för med alla medel försökte de hålla sig kvar i frontlinjen, och när orkestermedlemmarna höjde sina instrument för att blåsa ”klart till drabbning” stod jag visserligen inte i första ledet, men väl i det andra. Signalen för ”strid” ljöd och mina försök att om möjligt stå kvar och bli förbisprungen av andra omöjliggjordes av de täta led bakom oss som tryckte på för att få vara med och visa upp sig för den anfallande gråa massan som snabbt närmade sig oss. Det skydd som frontlinjen utgjort för mig försvann helt i och med att de blev enleverade av mötande kavaljerer och plötsligt befann jag mig öga mot öga med en ung kille i min ålder. Han sträckte ut sin hand, och även om det var fullständigt omöjligt att kunna uppfatta vad han sa, så kunde jag läsa på hans läppar ”får jag lov”. Då han definitivt höll sig inom de ramar jag själv vinnlade mig att hålla mig inom när jag gick ut för att dansa som kille, och det var lika omöjligt att verbalt svara honom neg jag lätt och gled ett steg närmare honom.

Direkt uppstod en konflikt. Av gammal vana höjde jag mina händer som för att greppa tag i honom som om det var jag som var killen, och det var tur att vi plötsligt fick varsin knuff av nästa led så att mitt misstag aldrig hann bli ett misstag. Han ursäktade dock sig som om det varit han som strulat till det och ledde mig bort från stridslinjen och erövrade en fri yta för oss att inleda dansen på. Nu lät jag honom ta kommandot och jag upprepade ständigt inom mig att det var hans sak att föra och min sak att följa. Nu var det lättare sagt än gjort, men en bit in i första låten så började jag få lite bättre koordination mellan hjärna, ben och högklackade sko och det började gå riktigt skapligt. Kanske skulle mina misstag i början överskylas av det faktum att det varit riktigt trångt innan alla hittat sin partner och dansandet fått en sån där riktigt bra ordning i snurrandet.

Jag behövde dock koncentrera mig mycket noga på hur stegen togs, så hans fåtaliga försök att inleda en konversation besvarades från min sida med korta svar. Han verkade dock inte störd av detta, utan förde mig runt dansgolvet i vida cirklar och gjorde det bästa för att sätta min klart bristfälliga skicklighet att följa honom på prov. Det var därför med viss lättnad som musiken ebbade ut och vi blev ståendes mitt på golvet. Genast fångade han min hand och då jag inte fann någon rimlig anledning att inte låta honom göra detta så blev vi ståendes hand i hand. Jag undvek att fånga hans blick, utan lät den istället spela över dansgolvet och lyckades fånga Carros blick en bit bort. Hon vinkade lite diskret mot mig och log uppskattande och jag försökte besvara blicken med att jag var OK men att det kändes lite ovant. Mer hann vi inte utväxla innan musiken började på nytt och vi båda försvann för varandra i dansens virvlar.

Jag blev vederbörligen avlevererad efter dansen och lite glatt förvånad hur smidigt det ändå gått inväntade jag de andra som strax samlades kring mig. Kommentarerna kring diverse kavaljerer började cirkulera i gruppen, men vi hann inte säga så mycket innan frontlinjen åter började formeras inför nästa omgång mitt på dansgolvet. Den här gången så var jag lite mindre blyg och hade en viss nyfiken förväntan hur min kavaljer skulle se ut. Det blev därför lite av en förvåning för mig när jag till slut insåg att jag inte valts ut av någon och lite slokörat drog mig tillbaka till hörnan för de ratade. När första besvikelsen lagt sig och jag började ställa in mig på att lyssna till musiken i två låtar så kände jag en lätt klapp på axeln och en kille artigt undrade om han fick lov till en dans. Givetvis så fick han det och vi svängde ut med frimodiga steg mitt ibland de dansande.

Min kavaljer var en mycket duktig dansare, vad jag kunde förstå, och jag hade inga som helst problem att underkasta mig hans vilja och låta honom styra. Jag märkte skillnaden mot min förre danspartner som nog själv var lite osäker och som därför lockade mig att ta kommandot. När så andra dansen blev än snabbare än den första så lockade han mig tom att snurra runt och göra diverse rörelser som jag sett andra dansande gjort och som jag tyckte såg så härligt ut men aldrig kunnat utföra. Egentligen så kunde jag väl inte rörelserna nu heller, men under hans sakkunniga ledning och lite koll på andra så lyckades jag över förväntan. När han så i slutstrofen av dansen fick mig att snurra in mot honom så ville det sig inte bättre än att han fick mig att snurra in i sin öppna famn och jag hamnade halvt om halvt låst tätt intill honom. Han utnyttjade situationen snabbt och gav mig en snabb kyss på kinden och tackade sedan för dansen samtidigt som han löste upp ”knuten” som höll oss samman. Lätt rodnande neg jag och accepterade lite tveksamt hans hand medan han förde oss tillbaka till mitt läger.

Fortfarande med mina kinder klart överhettade kom Carro emot mig och strålade av lycka

- Gud så bra du dansar. Det där såg ju riktigt avancerat ut

- Gjorde det, svarade jag riktigt förvånad. Det var först gången jag gjorde något sådant. Har aldrig lyckats få till det, men han styrde allt så bra så det var bara att hänga med.

- Och det gjorde du med bravur. Hur känns det? Tycker du att det fungerar bra?

- Jättebra! Jag är uppriktigt förvånad hur bra det går. Jag har jättekul!

- Syns på dig! Du har alltid sett glad ut, men nu finns något extra där också. Fortsätt och ha det roligt bara, jag finns här och vakar över dig. Jag kan ju inte riskera att något händer min skyddsling, fortsatte Carro och gav mig en kram.

Kapitel 10

Danskvällen fortsatte i oförminskad takt och när orkestern förkunnade en kort paus så tömdes dansgolvet fortare än blixten och alla sökte sig mot toaletterna eller till caféet. Vi samlade ihop delar av vår grupp och när vi saknade Sara så fick vi till svar att hon hade tittat en kille för djupt in i ögonen och nu var hopplöst förälskad, åtminstone för stunden, i honom och satt någonstans med honom. Vi andra bestämde oss för att kön till cafeterian var kortast och gick dit för att få något i oss. Det var gott med något läskande i sig, men kolsyran och allt skuttande fick mig att genast känna behovet av att gå på ett visst ställe. Då alla hade klarat av detta hemma hos Sara, men jag av förklariga skäl inte valt att dela den gemenskapen med de andra så var jag den enda som drog mig mot kön till toaletten. Den sniglade sig sakta framåt och under tiden så började tjejerna runt omkring mig att småprata och blandade även in mig i samtalet. Det kändes numer riktigt normalt att stå och prata ”tjejsnack” med okända tjejer och inget i situationen kändes alarmerande för mig. Plötsligt hörde jag en bekant röst bakom mig och aningslöst vände mig om. Jag tittade då rätt in i min klasskamrat Evas ögon, och lika obetänksamt svarade jag

- Men hej Eva, är du här!

Lika snabbt som det hela gått, lika snabbt insåg jag mitt stora misstag men då var det redan för sent. Jag såg ur Eva forskande såg på mig och funderade vilken jag var när hon plötsligt såg ut att fatta galoppen och utbrast förvånat

- Kim! Nämen är det verkligen du Kim?

- Ja, svarade jag och tittade hastigt först på henne och sedan hennes kamrat som såg ut som ett levande frågetecken. Eva tillhör de som faktiskt är riktigt snabbtänkt, så hon förekom ytterligare diskussioner och funderingar hos sin kamrat genom att säga

- Ulrika, det här är Kim, en kompis till mig som jag inte sett på…. Ja, jag vet inte hur länge

- Hej, svarade jag och sträckte fram handen och vi hälsade artigt på varandra innan vi fortsatte framåt i kön.

Evas nyfikenhet visste inga gränser, men jag log tacksamt emot henne att hon inte just nu förde saken på tal och hon spelade villigt med men hennes blickar lät mig förstå att jag inte skulle slippa undan så lätt. Så snart som vi kunde skaka av oss Ulrika på något fint sätt så skulle jag ställas inför en snabbinkallad krigsrätt, det var jag fullständigt övertygad om. Så småningom blev det även min tur att inta ett av de uppenbarligen alldeles för få båsen inne på toaletten och jag gjorde mitt bästa för att skynda mig. Eva gjorde även detsamma i båset intill och hon hann utbyta några korta fraser med mig framme vid handfatet och sedan bättringen av läppstift, mascara och hårstrån som kommit på avvägar innan Ulrika sällade sig till oss och gärna ville delta i konversationen.

I bakgrunden hörde vi också hur musiken tog ny fart och speciellt Ulrika skyndade sig för att hinna delta i gatloppet där ute på slagfältet. Eva sa att hon gärna stod över en dans, och att Ulrika gärna fick söka lyckan på egen hand. Vi blev därför lämnade ensamma, men bara för en kort sekund då Carro kom och sökte mig med en liten oro i blicken. Hennes oro kom dock av sig när hon såg mig stå och prata med en för henne okänd kvinna, men ville ändå höra sig för med mig att allt var OK

- Hej Kim, jag undrade bara vart du tagit vägen. Allt väl?

- Visst, Carro. Allt är OK med mig. Har du förresten träffat Eva, en klasskamrat till mig. Eva det här är Carro, en mycket god vän till mig, för så kan jag väl säga?

- Visst kan du det, du är dessutom en mycket god vän till mig också, svarade Carro med en tydlig osäkerhet i rösten och fortsatte. Hej Eva, kul att träffa dig

- Hej, Carro. Så du känner också Kim så som han, förlåt hon är nu?

- Ja, Carro är nog den som skapat den här underliga figuren, svarade jag i ett försök att lätta upp den lite avvaktande situationen innan jag fortsatte, men missförstå mig inte, jag har inte blivit tvingad, tvärtom.

- Du ser inte ut som du blivit tvingad heller, konstaterade Eva. Har ditt dåliga humör i går något med detta att göra?

- Helt och hållet, svarade jag. Jag var både osäker och ivrig att saker skulle börja hända och då reagerade jag så som jag gjorde. Jag är verkligen ledsen att det blev så, men nu är jag både glad och lycklig!

- Ja, något annat kan man dock inte säga, svarade Eva.

- Nej det är otroligt hur snabbt Kim bara flutit in i rollen som kvinna och beter sig så fullständigt naturligt, inflikade Carro

- Nu överdriver du väl i alla fall, kom det från mig samtidigt som jag rodnade

- Nej, jag menar det och jag är stolt över att ha fått hjälpt dig dit.

- Nu fattar jag, svarade Eva plötsligt. Det är du som är frisörska och klippt Kim.

- Just det, svarade Carro

- Redan när Kim kom med sin nya frisyr till skolan tyckte jag att det var snyggt klippt, men vågade knappt säga något. Visste inte om det var OK att säga att en kille hade snygg frisyr. Nu kan jag konstatera att Kim är ännu snyggare i håret. Hur gör du?

- Tack! En hel del vana, men samtidigt gäller det att man också får frihet att göra saker också……

- …och en hel del skicklighet och känsla. Glöm inte det, inflikade jag.

Samtalet fortsatte under hela denna dansomgång och påföljande innan Ulrika kom och undrade vart Eva tagit vägen. Vi fann för gott att skiljas åt och fortsätta kvällen i våra respektive sällskap, men jag märkte på Eva att det fanns många många frågor som väntade på sina svar. Vi hann precis in i danstemplet och inta våra positioner innan orkestern blåste till strid och den här gången så fanns jag med i frontlinjen för att förhoppningsvis möta en danspartner direkt. Så blev också resultatet och glatt svävade vi iväg mot den fria delen av golvet och kunde svänga runt ganska ostört under första delen av låten.

Jag började känna mig ganska så van att dansa i den kvinnliga rollen att jag kunde tillåta mig att slappna av och mer njuta av dansen som sådan. Upplevelsen blev genast mycket större och när låten tog slut så var jag mycket nöjd med mitt genomförande och tog käckt tag i min kavaljers hand och gav honom ett glatt leende. Han besvarade genast med ett lika glatt leende och vi konverserade lättsamt med varandra innan nästa låt satte fart. Vi vågade båda två ta ut svängarna ordentligt, och det var ett mycket nöjt danspar som avslutade dansen. När han så lämnade av mig bland övriga damer och tackade mig för dansen så kunde jag inte låta bli utan tackade honom med en snabb puss på kinden. Det verkade som om han rodnade lite, men glatt tittade han tillbaka på mig när han vände på klacken för att möta sina kamrater.

Jag dansade ytterligare ett antal danser innan kvällen plötsligt var slut, och det blev liksom ett stort tomrum när alla skyndade sig mot garderoben för att få ut sina kläder. Vår skara om 8 tjejer hade klart decimerats och vi var nu bara fem kvar som samlades vid utgången. Några diskuterade om att återvända hem till Gunilla, men jag visste inte riktigt hur jag skulle ställa mig till vidare äventyr. Så mycket hade hänt sedan i morse, och visserligen hade jag sagt att det gällde att utnyttja situationen, men mina krafter började faktiskt att bli på upphällningen och passade jag mig inte för så kunde det komma en reaktion som jag inte riktigt skulle kunna hantera.

Trots att det mest förnuftiga vore att dra sig hemåt och smälta alla intryck i lugn och ro så fanns det ändå en vilja att låta kvällen fortsätta. Jag var dock inte säker på att jag ville följa med hem till Gunilla som tycktes bli resultatet. Carro verkade lite tvehågsen att lämna mig ensam att ta mig hem, men jag försäkrade henne att det var OK. Hon hade verkligen gjort mer för mig än vad det var rimligt att begära och jag tyckte att hon måste tänka på sig själv lite också. Medan vi stod och dividerade så dök oväntat Eva upp alldeles ensam och när det framgick att hon blivit ”övergiven” av Ulrika och gärna slog följe med mig så avgjorde det saken. Carro och jag skildes åt och med ett helt fång kramar som värmande minnen av en trevlig kväll från såväl Carro som hennes kompisar när vi svängde åt varsitt håll.

Vi hade knappt kommit utom synhåll när Eva käckt krokade tag i min arm och därmed gled ett steg närmare mig. Det kändes ganska skönt att få hennes varma kropp intill min och jag ryggade inte tillbaka inför hennes närhet utan anpassade min gång så att vi kunde gå så nära varandra det var möjligt. Vi småpratade med varandra om kvällen, dansbandet och om killarna vi dansat med. Det kändes hur naturligt som helst att gå med Eva på det här sättet och jag fick ingen annan känsla än att det var två väninnor som var på väg hemåt i natten. Det kändes inte ens konstigt att gå i armkrok, för på något sätt så kändes det inte riktigt lika som de gånger jag som kille haft en flicka gåendes i armkrok med mig. Jag kunde inte komma på var skillnaden låg, men det kändes definitivt annorlunda.

Alldeles för snabbt nådde vi fram till Evas hus som bara låg ett par kvarter från där jag bodde. Vi blev ståendes på gatan utanför och visste inte riktigt hur vi skulle hantera situationen. Båda var vi trötta, det syntes milsvida omkring, men ändå så fanns det så mycket som vi ville diskutera med varandra. Ingen förmådde dock sig att ta något initiativ så det fick bli naturens krafter som fick styra vårt handlande. Kylan som letat sig upp längs mina ben hade fått mig att bli riktigt ordentligt kissnödig och jag trodde mig inte om att klara av ens de få kvarter som var kvar hem till mig. Ordentligt i behov av en toalett så bad jag i alla fall Eva att få låna hennes toalett. Skrattandes förklarade hon att min begäran beviljades och lätt springandes skyndade vi inomhus.

När jag uträttat mitt trängande behov och åter stod öga mot öga med Eva så hade situationen liksom förändrats. Hon såg nästan bedjande ut där hon stod i bara strumplästen och undrade om jag ändå inte ville ha en kopp kaffe innan jag gick sista biten hem. Jag kunde inte motstå hennes förslag utan tog av mig kappan och sparkade av mig skorna. Först när vi klev in i köket, där kaffepannan redan puttrade på spisen, slog det mig att vi kanske väckte upp det övriga huset, men Eva försäkrade att så inte var fallet. Hennes föräldrar sov i bortre delen av huset så de skulle inte bli störda. Nöjd med det beskedet så började jag se mig omkring var det kunde finnas några kaffekoppar att duka fram. Eva såg mitt försök, och medan hon ordnade med lite tilltugg så dirigerade hon mig var olika saker fanns att hitta.

Vi hade lite svårt att hitta tillbaka till alla frågor som Eva uppenbarligen ville ställa och jag mer än gärna ville besvara. Jag kände faktiskt en lättnad över att jag träffat Eva, och även om jag inte riktigt visste hur hon skulle kunna hantera den här omvälvande nyheten, så kändes det som om jag fått en bundsförvant. Inte minst så kändes hon väldigt obesvärad inför min person både borta i Parken och nu hemma i hennes kök. Men helt enkelt var det säkert inte för henne att så här på nattkröken formulera intelligenta och klargörande frågor, utan hon valde uppenbarligen att hellre bida sin tid och formulera sig noga istället för att hasta iväg och få både felaktiga svar och oönskade reaktioner som resultat.

Vi satt istället och småmyste över en kopp kaffe och märkte knappt att en tredje person sällade sig till sällskapet

- Jag tyckte väl att jag hörde röster

Vi hoppade båda till men Eva såg direkt vem det var och svarade

- Hej mamma. Väckte vi dig?

- Nejdå, ingen fara. Jag vaknade till och märkte att jag behövde gå på toaletten, och då tyckte jag att jag hörde röster.

- Ja, jag bjöd in Kim som hade samma trängande behov som du. Sedan blev vi sittande här. Förresten, du har väl inte träffat Kim. Kim är en av mina klasskamrater och vi stötte på varandra i Parken.

- Hej, kul att träffas, och välkommen hit. Hade ni det trevligt?

- Mycket, svarade vi i munnen på varandra och skrattade gott åt vår gemensamma spontana glädjeyttring.

- Nå, fick ni dansa med någon riktig snygging då, någon som är värd att visa upp för nyfikna föräldrar?

- Mamma! Utropade Eva, men verkade inte ta frågan det minsta allvarligt

- Förlåt, retas bara, skrattade hon och log

- Fortsätt ni bara att prata, jag drar mig tillbaka till sängen. God natt med er flickor!

- God natt!, svarade vi unisont

När vi hörde att en klocka någonstans i huset slog tre slag fann jag det för gott att tacka för mig. Eva följde mig till dörren och såg till att jag fått med mig allt innan hon med en vänlig och varm kram tackade för en trevlig kväll och vinkade farväl åt mig. Jag skyndade hastigt de få kvarteren hem till mig och kunde snart stänga dörren till mitt eget krypin bakom mig. Det fanns dock inget av instängdhet i mitt sinne, tvärtom så hade många dörrar öppnats för mig och jag kände, trots min trötthet, mig euforisk när jag började klä av mig. En härlig känsla av triumf följde mig när klädesplagg efter klädesplagg sakta togs bort från min kropp och hängdes snyggt och prydligt över stolsryggen. Klänningen hängde redan på en galge och då jag gärna ville ha den i mitt sikte så länge som möjligt så hade den inte förpassats in i garderoben utan hängde ner från överskåpets handtag.

Till sist hade jag bara behå och trosor kvar, och även om jag visste att det var obekvämt att sova i behå, så lät jag den vara kvar på kroppen och drog mitt nattlinne över mig för att sedan tyst och försiktigt smyga ut i badrummet och tvätta bort allt smink. Efter en stunds diskussioner med mig själv om örhängenas vara eller icke vara så lät jag dom sitta efter att jag lydigt snurrat på dom ett antal varv. John Blund lär sedan ha stått med sin trollstav och viftat, för sedan är mitt minne helt utplånat och nästa minnesfragment är att det är ljust i rummet och någon knackar på mitt fönster.

Kapitel 11

Lite yrvaket tittade jag på klockan och såg att hon faktiskt närmade sig 12-slaget. Så länge hade jag väl inte sovit på …. Ja, jag vet inte hur länge. Sakta återvänder mina tankar till nuet och jag blir än en gång medveten att någon står utanför mitt fönster och knackar på det. Lite oroligt konstaterar jag hur jag är klädd och att jag inte har något att skyla mig med. Försiktigt smyger jag fram mot fönstret lite grann från sidan och förbannar min slarvighet att inte dragit ner rullgardinen innan jag slocknade för natten. Jag blir dock lugnare till sinnet när jag konstaterar att det bara är Eva som står där ute och huttrar i kylan. Obekymrat tar jag så steget fram mot fönstret och när hon ser mig så spricker hon upp i ett leende med hjälp av teckenspråk så undrar hon om det är OK för henne att komma in. Jag gestikulerar att det bara är att kliva på, och sekunden senare så står hon mitt framför mig i mitt enkla rum.

Under tiden som hon tar av sig sina ytterkläder och sparkar av sig skorna så står jag obeslutsamt med mina armar i kors under mina falska bröst. Eva rättar till sin kjol och tittar sig i spegeln innan hon lite osäkert vänder blicken mot mig och nästan skuldmedvetet sakta synar mig från topp till tå

- Hoppas att jag inte väckte dig, men jag ville så gärna träffa dig

- Det var bra att du kom. Det skulle inte ha känts rätt att sova längre, svarade jag och lyckades inte dölja gäspningen som kom utan förvarning.

- Jag är slö jag också, skrattade Eva, men jag kunde ändå inte sova. Jag måste bara få prata med dig. Hoppas att du inte känner dig besvärad över min närvaro. Skall jag gå en sväng så att du hinner klä på dig…..

- Nej, ingen fara, det är inte det som gör att jag står här och inte kan företa mig något. Kroppen och huvudet har inte riktigt börjat jobba tillsammans än, fick jag fram innan nästa gäspning gjorde sin entré.

Ingen av oss kunde låta bli att dra på munnen åt situationen och skrattet fick i alla fall mig att vakna till och göra något åt det hela. Än en gång såg Eva ut som om hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen, men jag försäkrade att det var OK än en gång. Jag sa att jag bara skulle till badrummet och ta mig en snabb dusch så skulle vi sedan kunna bestämma vad vi skulle göra. På vägen till badrummet så passade jag på att förse mig med rena underkläder.

Eva hade rensat fåtöljen och satt och bläddrade i några av mina tidningar när jag kom tillbaka. Sedan ett antal veckor hade jag köpt tjejtidningen ”Hennes” regelbundet. Jag tyckte att jag genom den fick en hel del tips om kläder och hårskötsel, samt även läsa lite tjejskvaller och därigenom inte vara helt oinformerad om vad som är populärt just nu bland tjejer i min ålder. Eva tittade som hastigast mot mig och verkade på något sätt lättad att jag även efter duschen var skrudad i behå och trosor.

- Du tar allvarligt på det här, förstår jag, kommenterade Eva och pekade mot tidningen och nickade samtidigt mot mig

- Svårt att släppa det hela, svarade jag och släppte ut håret ur den duschmössa som skyddat min frisyr. Det är så många känslor som far igenom huvudet och som jag inte riktigt blir klok på.

- Det är bl.a. därför jag är här. Jag har också haft frågor som jag inte vet svaren på, och jag kan livligt föreställa mig att det måste vara än värre för dig. Jag tänkte att vi kanske skulle ha hjälp av varandra och försöka finna några av svaren, eller i alla fall hitta något sätt att leta oss fram till dom.

- Låter som ljuv musik i mina öron. Jag blir verkligen glad att du är så här intresserad av att hjälpa mig. Det är något som jag verkligen uppskattar. Hoppas att du också förstår att jag kanske inte alltid riktigt vet själv vad jag vill eller borde göra, utan att vi kan stöta på många oförklarliga saker och inkonsekventa handlingar från min sida. Har vi bara det i minnet så är jag mer än glad att få hjälp att hitta mig själv någonstans i det här virrvarret av känslor, härliga upplevelser och inte minst svårförståeligt hur snabbt allt gått.

Eva nickade bara medan jag fortsatte att klä på mig. Intresserat följde hon min omvända striptease och noterade gillande hur smidigt och enkelt som såväl gördel som lite kraftigare strumpor kom på plats. Jag valde sedan en skön tröja och en varm vinterkjol innan jag bäddade till min säng och med ett av mina gosedjur i famnen kröp upp i hörnan och tittade på Eva med en glad min

- Nå, var börjar vi?

Eva ville uppenbarligen veta det mesta, så jag började att berätta om hur jag upptäckt mina systrars kläder och att jag för nästan ett år sedan på fullt allvar börjat att planera för en djupare odyssé in i kvinnans värld och hur sedan det mesta blivit mycket djupare och intensivare än jag någonsin vågat drömma om. Jag försökte beskriva det hela som att jag befann mig på en herrelös vagn som skenade ner för en backe. Vagnen var fullständigt okontrollerbar, men på något underligt sätt så fördes den ändå fram på ett sätt som gjorde att jag inte kände mig orolig. Osynliga krafter höll den på vägen och jag kunde varken se slutet på backen eller att det fanns några speciella farligheter längre ner. Däremot så försvann backen bakom mig in i en slags dimma, ungefär som om det inte fanns någon återvändo.

När jag beskrivit min ”resa” fram till där vi var nu så kände jag mig väldigt tillfreds, men ändå rätt tom inombords. Jag ville därför gärna få en stunds återhämtning, men ändå inte släppa taget om den början som vi gjort. Det fanns en fråga som jag ofta tangerat, men som jag själv haft svårt att ge något svar på, men som säkert Eva hade mer att berätta om. Jag hade haft den på tungan många gånger till både Greta och Carro, men den hade alltid fastnat inom mig. Delvis beroende på att jag faktiskt var rädd för det svar som frågan skulle få. Rädd för att min värld och min uppfattning hur omvärlden såg på den skulle skilja sig dramatiskt åt och därigenom bli ett hårt slag mot mig och den illusion jag bar på att jag både såg ut och betedde mig som den kvinna jag ville vara. Jag förstod emellertid att skulle jag någonsin kunna gå vidare så måste frågan ställas och vad var bättre tillfälle än just detta. Jag kände dock hur strupen kändes både torr och trång när jag pressade fram frågan

- Eva, kan du berätta hur du upplevt allt detta, från det att vi träffades vid skolstarten och sedan hur det hela har utvecklats sig och vad du märkt, känt eller tyckt?

Eva nickade instämmande och fortsatte

- Jag kände att den frågan skulle komma, och jag har försökt att samla mina tankar. Så här skulle jag vilja beskriva det hela, och du får ursäkta om jag beskriver det som jag upplevt det och inte lägger tillrätta allt för att det skall passa dig

- Det är väl först om du låter bli att tillrättalägga historien som den kan sägas var din upplevelse så jag är med på dom villkoren. Det är ju din syn jag vill ha, inte den som du tror jag vill höra. Den har jag redan lyssnat till många gånger må du tro.

- Jaså, då skall det bli kul att höra sedan om versionerna stämde.

- Var inte orolig, jag tror inte dom kommer att likna varandra för en kort sekund, men nog pratat nu, berätta!

- Jag vet egentligen inte var jag skall börja, men när vi träffades vid skolstarten så bestämde jag nog ganska direkt att du inte var den som jag tänkte försöka bli närmare bekant med. Jag tyckte du såg lite ”konstig” ut. Långt oklippt hår som visserligen såg ut att vara rent och så, men som saknade allt annat vad gäller stil och omvårdnad. Jag vet inte varför jag fäste så stor vikt vid ditt hår för resten av dig var ju i ungefär samma klass som alla andra killar, dvs. kläderna fanns bara där på kroppen, fullständigt utan tanke. Jag placerade omedelbart in dig i samma kategori som alla andra killar, ett gäng omogna kalvar som ännu inte hunnit trampa ur barnskorna utan fortfarande gick i mammas ledband. Jag blev därför rätt så störd själv när jag motvilligt började upptäcka att du nog inte var som alla andra. Ditt hår var fortfarande en minuspost, men det fanns något hos dig som inte fanns hos de andra grabbarna.

Eva gjorde en liten paus och verkade kolla av att jag hängde med i hennes berättelse och inte började revoltera allt för mycket. När jag uppenbarligen fortfarande såg intresserad ut tog hon ett nytt tag

- Det jag upptäckte var att du verkligen försökte vara som de andra grabbarna, vara lika tuff och frän i kommentarer mot allt och alla som de andra, men det kändes som om du varken lyckades speciellt bra eller gjorde det med en egen övertygelse att det du gjorde var rätt eller riktigt. Du befann dig också alltid i utkanten av killgänget, och jag kan minnas ett antal tillfällen då du i smyg iakttog oss mer än vad killarna höll på med. Först tog jag det för att du var en sån där obehaglig typ som gärna fluktade på tjejer, men jag insåg strax att det inte var så. Det fanns något outtalat i dina blickar. Något av längtan.

Jag kunde inte förstå vad du egentligen längtade efter, men började hålla lite mer koll på vad du gjorde och jag blev, som sagt, riktigt fundersam när jag på punkt efter punkt måste revidera mitt första så kategoriskt negativa intryck av dig. Du var/är emellertid svår att komma in på livet. Jag försökte faktiskt nå fram till dig några gånger, men du kanske inte förstod inviten eller ville ta den, för jag stod där efteråt som ett fån och kände mig rätt dum och faktiskt även en hel del avspisad av dig. Kommer du ihåg detta?

- Jag har ett svagt minne av att det du säger. Var det inte under det där arbetet med jämställdhet i arbetslivet där du och jag hamnade i samma grupp. Du var ganska så entusiastisk och verkligen förde arbetet framåt, och ett antal gånger så ställde du killarna mot väggen med diverse påståenden om hur situationen skulle vara den omvända med kvinnan som dirigent och mannen som lydig följeslagare.

- Just det. Då var det. Lustigt förresten hur du uttrycker dig. ”som jag ställde killarna mot väggen”. Jag riktade mig lika mycket, eller kanske tom mer, mot dig för att få reda på var du stod och om mina funderingar kring dig var rätt eller fel, men du ”passade” bara och undvek nogsamt att ta ställning. Fegt, tyckte jag, men när du nu uttrycker dig så som du gör och jag ser hur du ser ut så förstår jag bättre. Du tog inte passningen, för du kände dig inte som en av dom? Är det så?

Innan jag hann svara förflyttade sig Eva upp bredvid mig i sängen och efter att ha hittat en bekväm sittställning i sängen och även försett sig med ett annat av mina kramdjur så smekte hon mig lätt på handloven och gav mig en värmande blick som uppmanade mig att besvara hennes fråga

- Jag blir själv lite osäker när du beskriver det så här och formulerar frågan så, men du har säkert rätt till viss del. Jag har faktiskt inte sett saken så klart eller tänkt tanken rakt ut, men visst har jag känt mig som en ”främling” även bland killarna. Jag har inte passat in någonstans. Men vi kan väl ta mer om det senare, jag vill fortsätta att höra din version.

- Ja, det kan vi göra. Jag blev i alla fall besviken på dig för att du inte vågade ta ställning eller ens ge mig lite respons på att du kunde förstå mina försök att närma mig dig. Så vis av erfarenheten, men ändå inte mindre ointresserad av att få reda på mer om dig så fortsatte jag att notera saker i min ensamhet. Jag försökte göra det diskret, för jag ville varken väcka din uppmärksamhet eller mina tjejkompisars, för då hade jag själv fått ett litet helvete att förklara mitt intresse för dig. Även om det absolut inte varit några direkt ofördelaktiga ord som yttrats om dig, så har du heller inte befunnit dig överst på vår skala av intressanta killar att försöka få närmare kontakt med. Som du säkert noterat så är inte heller jag ”världens mest populäre”, och jag ville ogärna bli än mer utsatt för prövningar. Kanske var mitt intresse för dig det att jag på något sätt såg en likhet mellan dig och mig.

Hur som helst så noterade jag fler och fler likheter mellan dig och mig, och när jag lyckades prata med dig i ensamhet så hade vi mycket att prata om. Du hade också ett sätt att prata med mig på som inte jag var van vid. Då kunde jag inte sätta fingret på skillnaden, men nu är jag nästan helt säker. Du pratade till mig på samma sätt som mina tjejkompisar gör. Nästan aldrig använde du ord och formuleringar som markerade någon skillnad på dig och mig, utan du pratade mer till mig som kamrat och själsfrände. Jag vet inte om det var medvetet eller ej från din sida, men du fick i alla fall mig att fundera ännu mer och frågorna blev bara fler och fler.

Det var först när du kom till skolan och klippt dig som svaren och pusselbitarna började sortera sig själv och lättare kunde fogas samman till en mer komplett bild. Du utstrålade en inre självsäkerhet som jag inte sett hos dig tidigare, samtidigt som du var riktigt ordentligt ängslig över vilka reaktioner du skulle få. Du var som en katt som trillat i vatten. Liten, ängslig och i stort behov av tröst och värme. Nu fick du väl inte så mycket av den varan som du förtjänade, trots att du verkligen hade gjort något riktigt stort och bra och kunde vara berättigat stolt över dig själv. Det som ändå gjorde att du klarade av situationen var väl just att kommentarer inför dig uteblev, och därigenom så fick ditt eget växande självförtroende möjlighet att blomma ut. Vad killarna sinsemellan tyckte har jag ingen aning om, men bland oss tjejer så var den vanligaste åsikten att du var modig som klippt dig så pass feminint som det ändå var och att det faktiskt klädde dig. Lite tråkigt kanske att höra så positiva omdömen så här efterhand, men vi är väl inte vana att ge varandra saklig och bra kritik, speciellt inte till en som inte är som alla andra.

- Det var kul att höra, men det här med att jag inte är som alla andra, det är tydligen fler som tycker lika som du i det fallet?

- Jo, alla tjejer är nog överens om att du inte är som dom andra killarna, men sedan varför du är som du är råder det delade meningar om. En del vill göra gällande att du hållit dig alltför mycket kring mammas kjolar och aldrig blivit någon ”riktig karl”, medan andra funderar på om du är homo eller så. Men oavsett vad vi har tyckt om dig så kan jag inte minnas någon elak kommentar kring dig. Vi har ju också hunnit lära känna er killar bättre nu och är inte lika kategoriska i vår bild av er utan upplever att du är juste mot oss tjejer och att du inte försöker spela ”allan” inför oss. Trots det så har vi på något sätt hållit oss avvaktande gentemot dig. Du är inte en sån där kille som alla tjejer springer efter och försöker göra sig märkvärdig inför, men heller ingen som vi inte gillar, och då är det ju synd att vi inte haft kurage nog att låta dig få veta vad vi tycker. Men tyvärr så är det väl så att även tjejer vill vara lojala mot andra tjejer och ”uppför” sig därför som det tror att man skall uppföra sig och därigenom dra alla över en kam trots att Tex. sådana som du mycket väl skulle kunna få berättigad uppmärksamhet på annat sätt än som är vanligt mellan tjejer och killar.

- Hur menar du nu?

- Jo, trots att du och alla andra killar är egna individer så behandlas ni ändå så som vi tycker killar skall hanteras, inte hur ni faktiskt är. Kommer det så en kille som är lite annorlunda så blir han behandlad lika ändå och betraktad med stor misstro när han inte följer de uppställda normerna, trots att han säkert skulle kunna fungera tillsammans med oss och på våra villkor.

- Du har rätt, men skall inte ta på dig allt ansvar själv. Betänk också att den här killen kommer att betraktas med misstro bland killarna om ni skulle släppa in honom i er gemenskap och på era villkor som du uttrycker det. Så komplex är situationen, men ändå så känns det angeläget att ändå fortsätta att kämpa för allas rätt att vara som de är. Men nu avbröt jag dig igen, fortsätt

- Nu är vi nästan framme i nutid, och efter att du kommit med ditt nyklippta och mycket fint friserade hår så blev jag inte enbart imponerad utan började ana ett sammanhang. Jag blev därför extra noga med att studera hur du skötte frisyren och blev strax helt övertygad att du måste lägga håret då och då med hjälp av papiljotter. Frågan var då om du gjorde det själv eller fick hjälp. Även om jag anade att du gjorde det själv så försökte jag se om någon annan tjej i klassen var mycket med dig, men jag kunde inte notera någon som förutom mig höll dig under särskild uppmärksamhet.

Något som jag också noterade, och blev mäkta imponerad över, var hur du utvecklades och blev skickligare och skickligare på att rulla upp ditt hår. Jag hade nog på tungan många gånger att fråga dig hur du gjorde, men vågade helt enkelt inte. Jag skulle gärna ha tagit del av dina kunskaper, för det verkar som om du är mycket händigare med sånt än vad jag är.

- Jag hjälper dig gärna, svarade jag rodnande. Jag gillar att hålla på med hår, men om jag är bättre eller sämre än du låter jag nog vara osagt. Ni tjejer har ju så stort försprång framför mig. Jag hör ju hur ni kan diskutera sådana här saker i all oändlighet.

- Jaså, skrattade Eva, du har hört oss snacka om det?

- Ja, jag försöker alltid ha ett öra riktat åt ert håll och snappa upp hur ni snackar och så.

Eva nickade instämmande och vi satt tysta en stund innan Eva åter försökte hitta tråden och fortsätta sin berättelse.

- Nu kommer vi till det svåra. Allt som hände i fredags. Eller rättare sagt, det kändes svårt då, men efter vad jag vet nu och sett av dig så har allt fått sin förklaring, men då var jag riktigt orolig för dig. Jag hade väl aldrig sett dig så irriterad och otålig som då. Jag förstod att något måste ha hänt, men vad? Jag tyckte att vi borde ha hört något om något allvarligt hänt hemma och jag kunde inte se några förklaringar att något hänt i skolan heller. Inga skrivningar har vi haft och inga lärare som utmärkt sig, så för mig och andra så var ditt utbrott helt ologiskt. Så här efteråt kan jag skratta åt det, men en tjej sa faktiskt på en rast att det var som om du fått din första mens. Jag kan garantera att hon inte avsåg något särskilt med det, men i skenet av det som sedan hänt så tycker jag att kommentaren var riktigt rolig.

- Ja, verkligen, svarade jag och återgäldade snabbt klappen jag fått tidigare av Eva

- Jag blev i alla fal helt säker på en sak och det var att nu måste jag prata med dig. Du måste få prata ut och jag få visshet i vad som hänt. Återigen så blev jag besviken på ditt sätt att mer eller mindre avspisa mig när jag nu verkligen försökte räcka ut handen till dig, och det beslut jag fattat att söka upp dig redan igår omprövade jag snabbt. Men trots din avoga inställning så kunde jag inte släppa tankarna på dig och gick även hit i går. Du var dock inte hemma och jag återvände än mer angelägen att få kontakt med dig idag. Ja. Sedan vet du resten och nu sitter vi här. Jo förresten! Mamma kom in till mig i morse och pratade en stund. Hon gör gärna det dagen efter att jag har varit ute. Även om jag faktiskt blir riktigt ordentligt ”förhörd” så är det ändå trevligt att prata och berätta om kvällen. När vi klarat av det vanliga snacket om bandet, tjejerna och framförallt om killarna som jag dansat med så kom hon in på dig. Hon tyckte du såg söt och trevlig ut och jag spelade med som om du inte var något annat än just den tjej du utgav dig för att var, men mamma var mer vaken än så. Plötsligt så frågar hon mig ”Hon hette Kim, eller hur?”. Jo, svarade jag aningslöst innan mamma kom med sitt svar ”Så det finns två Kim i din klass då, tidigare har jag bara hört om en kille som hette Kim?”. Vad svarar jag? Det var bara att lägga korten på bordet och berätta vad jag visste. Mamma var inte alls upprörd, utan tog det hela på ett mycket bra sätt. Hon vidhöll fortfarande att du såg söt och trevlig ut och att hon inte alls hade något att invända mot att vi suttit hemma hos oss och pratat på natten. Tvärtom tyckte hon det var kul att jag bjudit in dig och hon var mycket envis på att jag måste kontakta dig idag och prata ut så som vi nu gjort. Även om jag faktiskt tänkt göra det av egen fri vilja så känns det skönt att ha hennes stöd att jag sitter här hos dig nu. Hur känns det för dig?

- Faktiskt mycket bra. Jag har längtat efter att få berätta, men har inte haft en aning om hur jag skulle göra och vem jag skulle vända mig till. Jag har delvis sett hur du haft ögonen på mig, men inte varit riktigt säker på om det betytt att du varit en mottaglig för ett samtal, eller om du haft koll på mig för att skaffa dig visshet innan du ställde dig och pekade finger åt mig inför alla.

- Usch! Kunde du tro så illa om mig, svarade Eva och flyttade sig ännu närmare mig så att hon kunde lägga en arm om mig.

- Jag kunde ju inte veta, svarade jag urskuldande.

Vi tystnade båda och satt bara stilla, tätt ihopkrupna med varsitt mjukdjur i knäet. Evas hand smekte mig sakta på ryggen och när den kom i kontakt med mitt hår så fortsatte den att leka med håret och tvinnade håret mellan fingrarna. Jag ryste till av välbehag och borrade mig djupare in i hennes famn samtidigt som jag motade undan hennes mjukdjur för att få bättre plats. Hennes andra arm hamnade på min mage och när jag märkte att Eva blev lite osäker på vart hon skulle placera den så tog jag tag i den och höll den mot fast mot min kropp. Först så kändes handen stel och obeslutsam, men snart så fick också den liv och jag erfor hur den smidigt lösgjorde sig ur mitt grepp och sakta vandrade över min mage. När den så fortsatte sitt strövtåg uppåt och plötsligt kupade sig runt mitt ena bröst gick det en stark ilning genom min kropp och leende vred jag på huvudet och kände hennes varma andedräkt rakt i ansiktet på mig. Fortfarande med hennes hand i ett fast men ändå varsamt grepp runt mitt bröst såg vi varandra rakt i ögonen och utväxlade varma blickar. Med lätt särade läppar försvann sedan det minimala avståndet mellan oss och vi möttes i en stillsam kyss.

Lite stillsamt avvaktande lekte våra tungspetsar med varandra innan Eva tog kommandot och med en kraft och intensitet som kom både plötsligt och oväntat trängde hennes tunga in i min mun. Jag besvarade ivrigt hennes intrång och snart så tampades våra tungor vänligt om utrymmet och utforskade ivrigt varandra.

Kapitel 12

En dryg timme senare trippade vi fnittrande över hallen och in i badrummet för att fräscha upp oss. Någon blygsel visade vi inte där vi stod i bara mässingen utan snarare en fortsatt nyfikenhet på varandra som inte hade stillats det minsta efter den aktivitet som rått i mitt rum den senaste timmen. Eva kunde inte släppa ögonen på mina konstgjorda bröst som såg så naturliga ut där de satt mitt på min bringa. Jag för min del tyckte att hennes var bra mycket intressantare att studera och trots att det fanns tydliga spår av mitt läppstift på dom så lät Eva mig fortsätta mina studier i någorlunda frihet. När jag var alltför mycket i vägen så motade hon mig vänligt men bestämt undan och menade på att vi nog skulle skynda oss att klä på oss och se lite anständiga ut även om hon gärna skulle ha fortsatt utforskandet en bra stund till. Eva hade tyvärr lovat att vara hemma till en viss tid och innan dess så menade hon på att vi borde fundera lite över morgondagen också. Först hade jag inte förstått vad hon menat, men när hon i spegeln pekade på mina vackra örhängen och mina välansade ögonbryn så förstod jag genast vad hon menade. I all min glädje kring allt det jag upplevt hade jag lyckats förtränga morgondagen men när så Eva påpekade att den krassa verkligheten låg mindre än ett knappt dygn bort så började jag inse hur klok hon var.

När vi med gemensamma ansträngningar hjälpt varandra på med kläderna, som låg utspridda och osorterade runt om i mitt rum, kröp vi än en gång upp i sängen men höll oss på behörigt avstånd från varandra för att inte lockas in i nya äventyr. Fötterna tillät vi dock att de flörtade med varandra och när så Eva åter tog till orda så skedde det under livligt tåflörtande mellan våra nylonklädda fötter.

- Om du inte vill maskera dig allt för mycket, och det tror jag inte du vill, så tycker jag att du bara tar ur örhängena och sedan försöker borsta ögonbrynen åt lite olika håll. Att ett antal av tjejerna kommer att se vad du gjort ser jag som ofrånkomligt, men kanske kan jag försöka prata med dom så att det inte blir alltför mycket ståhej kring dig. Killarnas reaktion är svårare att ana och förutsäga, men får vi bara tjejerna med på noterna så tror jag inte att det blir några problem.

- Du har rätt, jag behöver ditt och andras stöd, för jag vill ändå försöka vara mig själv så långt det är möjligt, och har jag valt att göra dom här förändringarna i mitt utseende så måste jag få dom att bli en del av mig när jag är kille också.

- Tufft sagt, och jag hoppas att det kommer att fungera. Jag kommer att stötta dig och om du är lika stark och övertygad som du visade igår och idag så kommer det att gå bra. En liten nyfiken fråga bara, hur kommer du att göra med nagellacket på tårna?

- Det får vara kvar. Jag tycker det är så härligt att se mina färgade naglar så dom tänker jag inte ta bort färgen på. Jag kommer också att ha samma underkläder som nu, så när som behån. Jag har liksom vant mig att ha nylonstrumpor under mina kläder.

- Har du haft dom där underkläderna till skolan tidigare, utbrast Eva häpet

- Ja, i minst en och en halv månad i alla fall.

- Jösses, det har då jag definitivt inte märkt. Häftigt!

Mer hann vi inte resonera om innan Eva var tvungen att återvända hem, men hon hann i alla fall ta ett ömt avsked med både pussar och kramar som en viktig beståndsdel. Själv hade jag svårt att varva ner så jag klädde på mig ytterkläder och tänkte ta en sväng. Precis som jag gjort mig klar så tittade Greta ut inne från sig och undrade om jag ville ha sällskap på promenaden. Jag tackade glatt ja, och minuten senare så vandrade vi iväg på en uppfriskande promenad.

Sakta och försiktigt så plockade Greta ur mig allt som hänt sedan vi skilts åt igår. Jag berättade allt som hade hänt, utom de mest intima upplevelserna med Eva under eftermiddagen, men Greta verkade ha förstått det rätta sammanhanget ändå för med sin allra mest moderliga röst sade hon

- Vi förstår att det är spännande för unga människor att komma hemifrån och njuta av friheter som man kanske inte har möjlighet att få hemma hos sig, men vi känner också ett stort ansvar att ändå ha en viss…., jag vill inte använda ordet kontroll, utan snarare att vi försöker ha ett gott förhållande till våra hyresgäster som gör att vi ändå känner er och kan i viss mån fungera som föräldrarnas förlängda arm. Vi brukar därför ha som en grundregel att vi åtminstone inte uppmuntrar till alltför enskilda överläggningar på rummet mellan personer av skilda kön, om jag nu uttrycker mig tillräckligt oklart. Vanlig kamratlig samvaro vill vi gärna uppmuntra, men när den tar ytterligare ett steg in i utforskandets värld så har vi hittills sagt att vi ogärna ser att våra hyresgäster sysslar med sådant under vårt tak. Vi kan givetvis inte förbjuda någon, men vi vill heller inte att det blir ett rykte på stan att här hos oss så är det fritt fram. Ömsesidig respekt är ett ord som jag tycker känns bra i sammanhanget. Normalt så är kontakter inom det egna könet därför helt OK, men lite extra pikant blir det ju onekligen när två flickor möter varandra, varav den ena flickan kan bli med barn och den andra flickan kan göra den andra flickan med barn. Den situationen hade i alla fall inte jag förutsett kunnat inträffa. Jag är inte ute efter att förbjuda dig på något sätt att ha dessa kontakter, tvärtom så tror jag helt säkert att du både behöver dom och kan hantera dom på ett bra sätt, men vi två kan väl vara överens om att du verkligen är försiktig och inte förivrar dig på något sätt som gör både dig och andra olyckliga. Både Arne och jag gillar dig på ett sätt som vi sällan får anledning att göra med våra hyresgäster och med min insyn i dina speciella intressen så är du än mer en speciell person som vi gärna värnar oss om.

Tro inte annat än att jag blev upprymd inom mig av glädje över den härliga fysiska gemenskap ni delade, men samtidigt så blev jag lite orolig över att allt gått så fort och att vi, eller rättare sagt jag, har haft en icke obetydlig medverkan i detta inte minst under den senaste helgen genom att jag inte insett riskerna med detta. Lite grann känns det för mig som om jag missat att ge dig, som är som en dotter för mig, den rätta vägledningen in i vuxenlivet, utan bara låtit dig huvudstupa konfronteras med verkligheten. Nu var det lyckligtvis en skolkamrat till dig, men jag ser med fasa framför mig att det skulle ha varit en karl från danskvällen som lockat med dig någonstans. Hade jag vetat att ni skulle till Parken hade jag nog satt stopp. Med dina mindre utvecklade försvarsmekanismer som kvinna skulle du kunnat varit ett lätt offer. Förstår du hur jag tänker?

- Jo, jag förstår, och jag blir så glad att du känner så starkt för mig. Jag måste väl också be om ursäkt att det blev så som det blev i eftermiddags, men det bara hände. När det gäller dansen så tror jag däremot att du inte behöver känna dåligt samvete. Carro vakade över mig så noga så noga, och det var efter mycket tvekan som hon lät Eva och jag göra sällskap sista biten.

- Du behöver inte be om ursäkt. Jag ville bara berätta för dig att jag vet om vad ni gjorde och be dig att vara försiktig. Både du och Eva befinner sig i ett speciellt förhållande till varandra där ni kanske inte riktigt fungerar som normalt. Det finns säkert spärrar som fungerar som vanligt, men det kan också vara spärrar som satts ur funktion för att ni inte känner er som man och kvinna. Då kan det vara lätt att ta ett steg för långt med konsekvenser som man just då inte tänker på. Skönt att höra att Carro skötte sig. Jag har dock haft ett samtal även med henne och när du säger ungefär samma sak som hon gjort så blir jag i alla fall lite lugnare att ni kunde hantera lördagskvällen på ett bra sätt.

Nog pratat om detta. Är du hungrig förresten? Maten skall strax stå på bordet, och du är välkommen att dela den med oss. Jag skulle dessutom tycka att det vore juste mot Arne om han fick veta vem denne Elin som dök upp igår egentligen är. Det blir lätta