Födelsedagspresenten

av

EvaBirgitta

J

ag vaknade av att min mor satt på min sängkant och ömt smekte bort en hårtes som lagt sig över min ena kind. Samtidigt med att jag yrvaket fångade hennes blick tog hon till orda

- Det är dags att stiga upp nu. Vi har mycket vi skall hinna med innan ditt tåg går.

Jag bara nickade till svar men låg ändå kvar i sängen och njöt av min mors beröring som fortsatte trots hennes ord om att vi måste sätta fart. Jag tror också att hon kände lite av stundens allvar. Vi skulle inte ses förrän om en vecka och det var nog det längsta vi någon gång varit från varandra. Det tillhörde säkert inte vanligheterna att en snart 16-årig grabb som jag tillät sin mor att bli så här närgången, men under det senaste halvåret hade vi snarare kommit varandra närmare än vuxit ifrån varandra.

Resan jag skall göra är till min kusin som bor i Sundsvall. Hon flyttade dit i början av året och det här skulle bli mitt första efterlängtade besök hos henne. Så här lång tid hade vi aldrig varit ifrån varandra. Under hela vår uppväxt så bodde vi ihop här i Stockholm tillsammans med våra ensamstående mödrar. Våra mammor är nämligen tvillingsystrar och kom ner hit till ”Stan” efter att de slutat skolan. Om det egentligen var den påstådda bristen på arbete som fick dem att bryta upp eller om det helt enkelt var ”det stora äventyret” som lockade har jag aldrig fått klart för mig, men tillsammans så hyrde de bägge systrarna gemensamt en lägenhet i Skärholmen. Arbete hade de fått som försäljare på varsin konkurrent. Min moster Greta arbetade på Åhlens och min mamma Gerda på Domus i Skärholmens Centrum. Eftersom de var lika som bär så blev det ofta många lustiga situationer både med kunder och arbetskamrater när de mötte den ena eller den andre i sina respektive miljöer.

Deras aptit på livet utanför jobbet var stor och de sökte sig gärna in till stan och alla klubbar där. Ofta så gjorde de sina räder i ensamt majestät då olika arbetstider hindrade gemensamma utflykter. På det viset hamnade Greta en kväll på krogen Engelen i Gamla Stan och blev alldeles förälskad i en engelsman som tagit engagemang som solist i deras husband. Det ville sig inte bättre än att de hamnade i sänghalmen i hans närbelägna lya och då kärleken tycktes vara ömsesidig även påföljande morgon utväxlades både namn och andra nödvändiga uppgifter. Då Engelen var ett av deras favoritställen var det inte helt oväntat att min mor sökte sig dit några dagar senare och när Brian, som han hette, genast stötte på min mor hamnade de snart på samma ställe som systern dagarna innan. Både Brian och mor var ovetandes om den komplicerade situationen och uppenbarligen så trodde Brian att han än en gång lyckas förföra den vackra svenska flickan vid namn Greta.

När sanningen uppenbarade sig ytterligare några dagar senare så skrattade parterna gott åt missförståndet och Brian njöt våldsamt över sina erövringar. Lite mindre glatt blev det en tid senare när båda systrarna visade sig vara gravida, men Brian, som nu avslutat sin sejour för säsongen, krånglade ingenting utan erkände utan omsvep sitt faderskap. Med en knapp veckas mellanrum så föddes först Tilda och sedan jag, Tore. Så visst kallar vi varandra kusiner, men vi kunde lika gärna kalla oss för syskon, visserligen halvsyskon, men ändå.

Brian återkom för en ny sejour strax efter att vi fötts och han tom flyttade in hos oss. Hur trevlig och charmig han än var så fungerade inte det hela och alla tre inblandade bestämde att det räckte med en uppsättning gemensamma barn och de skiljdes åt i fullt samförstånd. Han har dock regelbundet haft kontakt med oss fast vi har aldrig träffats efter denna första tid. Han har också alltid skött sina förpliktelser mot oss och i takt med hans stigande popularitet hemma i England så har också de reglerade utbetalningarna kryddats med väl så tilltagna checkar. Den senaste bonuschecken gjorde det möjligt för Greta att köpa tillbaka föräldrahemmet i Sundsvall och flytta upp dit med Tilda. Den flytten hade skett direkt efter nyårshelgen och saknaden efter min kamrat var stor. Visserligen hade vi, strax efter vår födelse, flyttat till större lägenhet i Vårby Gård, förresten samma vi bor i ännu, men så stor var den inte att vi kunde få varsitt rum. Istället så har vi delat rum sedan vi flyttade ur våra mödrars sängkammare och det är nu mer än 15 år sedan.

Med en varsam klapp på kinden reste mor på sig och lämnade mig ensam. Innan hon stängde dörren bakom sig konstaterade hon enkelt

- Jag har lagt fram kläder åt dig att ha och resväskan är också packad. Jag la ner lite saker i den som du helst inte skall se innan din födelsedag. Greta är informerad, så låt henne ta hand om väskan när du kommer fram.

Jag mumlade fram ett svar samtidigt som jag drog undan täcket och styrde stegen mot badrummet för min obligatoriska morgondusch. Jag var nog extra noga denna morgon och utnyttjade de flesta av de väldoftande och fuktighetsbevarande tillbehören som stod prydligt uppradade på hyllan i duschen. Jag hade under mina uppväxtår gjort mig väl bekant med allt vad kvinnor ansåg sig behöva och hade aldrig haft några problem att nyttja deras flaskor istället för att propsa på att ha en egen uppsättning. Detta hade förenklat tillvaron betydligt och fått många tacksamma kommentarer från både mor och moster. Även mitt sätt att svepa om mig handduken och packa in mitt långa hår, likt en turban, i en handduk hade jag tillägnat mig efter år av iakttagelser och spridda kommentarer. Jag var heller inte ovan att använda klädesplagg som tillhört någon av de andra tre i vår lite udda ”familj” även om det mestadels handlade om helt könsneutrala persedlar som tröjor och jeans. Även min acceptans av färger var säkert rikare än en kille i genomsnitt och jag var därför inte det minsta tveksam när jag satte på mig de utlagda sloggi underkläderna, rosafärgad t-tröja med holkärm och ett par jeans som Tilda uppenbarligen glömt kvar.

Innan jag drog mig in till köket och den väntande frukosten så löste jag upp turbanen och återvände ut till badrummet för att blåsa igenom håret med hårfönen som ständigt hängde där, redo för bruk. Med säkra drag drog jag borsten genom håret och formade fram en enkel och praktisk frisyr för min förestående resa. Nöjd med resultatet anslöt jag till min mor och mötte hennes gillande blick samtidigt som jag tog för mig av ett dignande frukostbord.

Vi småpratade en del under måltiden och det enda ämne som var aktuellt var min förestående resa och min födelsedag som låg bara några dagar bort. I rmorgon fyllde Tilda år och jag några dagar senare, men vi brukade alltid fira oss vid ett och samma tillfälle. Ett både praktiskt och ekonomiskt arrangemang som ingen av oss hade något att invända emot. Det här året så var det Tildas dag som blivit utvald och bland alla andra nymodigheter som vi fått foga in oss i var att detta var den första födelsedag som mor inte kunde närvara på eftersom hennes arbete passat på att lägga en stor konferens samtidigt. Jag hade dock blivit vederbörligen uppvaktad av mor under gårdagen och det var därför med viss förvåning jag noterat att det uppenbarligen fanns ytterligare något att hämta i den resväska som nu stod ute i hallen. Presenterna till Tilda hade jag själv varit med och valt så de behövde ju hon inte gömma för mig.

Vi hjälpte gemensamt till att duka av efter frukosten och ställa i ordning lägenheten. Även mor skulle lämna den tillsammans med mig och återkomma först om ett par dagar innan hon sedan skulle ansluta till oss i Sundsvall för sin sommarsemester. Med gemensamma krafter förflyttade vi oss ner till centrum och tunnelbanan och hade nu ytterligare en halvtimme på oss innan vi definitivt måste gå åt varsitt håll. Det blev inte en strid ström av förmanande ord utan snarare en förhoppning att sommaren i stort och min/vår födelsedag i synnerhet skulle bli något att se fram emot. Vi pratade också gärna om min återförening med Tilda och Greta och hur deras liv hade utvecklats efter uppbrottet från oss.

Vid centralen skildes vi åt och jag drog iväg med min packning och sökte upp plattformen där mitt tåg skulle gå. Turligt nog stod det redan inne och jag kunde i lugn och ro söka upp min plats och bo in mig innan alla mina medpassagerare embarkerade tåget. Sakta men säkert fylldes tåget av glada och uppsluppna passagerare. Av ålder och packning att döma så var det fler än jag som släpptes ut på grönbete från storstaden. Många ensamresenärer i min ålder och i likhet med mig så var de säkert på väg till sina släktingar, någonstans i Sverige. Bredvid mig slogs sig en tjej i 17-18-årsåldern ner och efter ett första glatt hej så satt vi tysta och ägnade oss åt oss själva.

Sakta rullade tåget ut från Centralen och när vi lämnade Arlanda bakom oss och tåget verkligen tog fart upp mot Uppsalaslätten började behovet att kommunicera med varandra att komma. Mycket riktigt så skulle även hon till släktingar. Det var till farmor och farfar, en bit utanför Hudiksvall, som var hennes resmål. Hon var en glad och öppen person att prata med och snart så var det som om vi alltid känt varandra. Strax efter uppehållet i Uppsala var vi riktigt uppe i farten med vårt konverserande……

- Jag ser verkligen fram mot mina veckor hos farmor och farfar, men min kille var inte glad att jag åkte. Vi har träffats alldeles nyligen och det här kom nog alldeles för tidigt. Har du något sällskap?

- Nej! Har väl dejtat några gånger men det har aldrig blivit något fast.

- Var inte ledsen för det, ensam är oftast starkare. Killar kan vara en pina ibland. Dom blir gärna så påflugna. Jag gillar mer när dom är mjuka och gosiga. Men Kenneth är bättre när vi är ensamma, då kan han bli så där riktigt öm och omtänksam. Är någon av hans kompisar i närheten så blir han som en tupp i hönsgården och tydligt måste markera sitt revir. Då måste han liksom visa vem som bestämmer och han kan bli riktig nedlåtande och fräck mot mig. Hans kompisar verkar gilla hans arroganta sätt och den här växlingen oroar faktiskt mig.

- Har du inte försökt prata med honom om det?

- Både och. Han gör gällande att han alltid är lika mot mig, oavsett när vi träffas. Han ser inte själv hur han förändras och det känns inte bra.

- Har någon av hans kompisar flickvänner?

- Ja, ett par, och dom säger sig inte ha märkt något särskilt så jag börjar undra om det är mig det är fel på. Jag gillar Kenneth jättemycket, men samtidigt så vill jag vara säker på vem han egentligen är. Vi kan ha riktigt mysiga stunder där han får smeka mig nästan var och hur som helst, men när han försöker göra det när hans kompisar är med så blir jag stel som en pinne och bara känner olustkänslor. Dessutom så blir han betydligt mer hårdhänt. Riktig klämmer mig på brösten eller nyper mig i baken. Nej, jag känner mig väldig kluven. Hur har dina dejter varit?

- Jag har nog aldrig kommit någon så in på livet, svarade jag lite undanglidande. Lite kyssar och smekningar utanpå kläderna har det blivit ibland, men något intimare har jag aldrig varit med om. Men visst har det pirrat till ibland och jag hoppats på en fortsättning, men vi har nästan aldrig varit ensamma utan det har skett i någon mörk vrå någonstans.

- Känner igen det där: Kenneth är min första också som jag blivit intim med. Ta ett gott råd och jäkta inte ihjäl dig. Tids nog så står du där också och vet egentligen inte hur det gått till. Så var det för mig. Jag kan inte tvärsäkert säga när Kenneth och jag blev ihop. Plötsligt var det bara så.

Konversationen tystnade för ett tag och vi kunde ägna oss åt medhavd litteratur. Hon gjorde en djupdykning ner i högen av modetidningar och jag försökte tränga mig in i Harry Potters mystiska värld. Jag har följt hela hans äventyr och köpt böckerna så fort de kommit ut på svenska. Den senaste boken hade jag dessutom köpt på engelska och det var den jag nu försökte ta mig igenom. Jag tyckte det skulle vara en bra förberedelse inför den sista boken som jag tänkte köpa direkt vid utgivningen som då endast finns i engelsk version. Den kommer ju att släppas nu i sommar och både Tilda och jag tänkte köa för varsitt exemplar dagen då den släpps. Datumet, 21 juli, är noga inritat i almanackan.

Trots att jag läst boken på svenska så går det långsamt att ta sig igenom sidorna och det blev inte mer än styvt ett kapitel innan jag måste lägga ifrån mig boken. Min medpassagerare log mot mig och när jag förklarat mitt syfte så nickade hon gillande och fortsatte

- Spännande. Jag har sett några filmer, men aldrig läst någon bok. Jag tycker han är för söt, inte Harry Potter utan den där andre, vad heter han nu igen…

- Du menar Ron Weasley?

- Ja just det! Honom gillar jag.

Vi fortsatte att diskutera Harry Potter och hans äventyr en stund innan vi åter kände behovet av att fördjupa oss i medhavd litteratur. När jag inte fånga upp min bok direkt så visade hon med handen att jag gärna fick bläddra i hennes tidningar. Jag tackade artigt och bläddrade lite i högen innan jag valde ut senaste numret av Vecko-Revyn, en tidning som ibland letat sig hem även till oss. Jag satt och bläddrade lite förstulet i tidningen och tänkte just fördjupa mig i ett av reportagen när jag fick en lätt armbåge i sidan och tittade upp

- Kolla här vilken söt sommarklänning. Den skulle jag gärna vilja ha. Tror du den skulle passa? Den är ju inte dyr heller, bara 129 på H&M.

- Mm, den var snygg. Passar nog dig jättebra. Säkert skön att ha till stranden.

- Inte bara till stranden. Jag skulle kunna tänka mig den även om jag tar en sväng på stan.

- Visst, men den ser rätt tunn ut. Då tycker jag den där ser bättre ut för stan, svarade jag och pekade på en smårutig klänning. Den var fortfarande väldigt enkel och hade smala axelband, men verkade mer tät i tyget.

- Det har du rätt i. Så långt tänkte inte jag. Den här blusen då?

- Tjusig! Bäst gör den sig nog om du har ett enkelt linne under. Kenneth föredrar nog dock om du har den utan vare sig behå eller linne

- Det tror jag också, fnittrade mitt ressällskap lite förläget.

Under nästan en timme höll vi på att gå igenom alla tidningarnas modesidor och penetrerade alla olika nödvändiga plagg som tidningarna pläderade för att läsaren skulle förse sig med. Jag hade obekymrat deltagit och gett mina synpunkter. Jag var långt ifrån ovan med denna typ av diskussion och jag var därför väl hemmastad i aktuellt dammode. Det var först när högtalaren förkunnade att vi närmade oss Söderhamn som vi lade ifrån oss tidningarna och började studera livet utanför tågets fönster. Det visade sig att hon bott här ett tag och pekade nu ut olika byggnader och platser för mig. Även efter Söderhamn fortsatte guidningen och när vi passerade Trönö kunde hon tom peka ut huset hon bott i som liten. Eftersom Hudiksvall var nästa stopp så började hon så sakteliga att plocka ihop sina saker och göra sig redo för avstigning. Vi fortsatte vårt småpratande och när tåget rullade in mot stationen så hjälpte jag henne artigt med att förflytta hennes bagage till en av utgångarna. Jag hamnade före henne i ledet när tåget väl stannade och det blev betydligt enklare att även jag hoppade av med de väskor jag höll i handen. Väl nere på perrongen så omfamnade hon mig lätt och gav mig en kindpuss samtidigt som hon sa

- Tack för hjälpen och trevligt ressällskap. Hoppas att du får en riktigt trevlig sommar och att du hittar en riktig snygging i Sundsvall. Kanske ses vi i förresten. Inte omöjligt att vi åker upp dit någon gång och shoppar loss. Jag lovar att lämna något kvar till dig att fynda också, trots att vi verkar ha samma smak.

- Tack detsamma, svarade jag lätt överraskad av både hennes ord och fysiska närvaro.

Det blev dags för mig att hoppa ombord och vi vinkade glatt mot varandra samtidigt som hennes farfar nådde fram till henne. Även han fick en kram av henne, men den var av en helt annan dignitet än den hon gav mig. Han fick en riktig hård björnkram medan min känts mer lätt och kamratlig. Samtidigt ekade hennes avskedsord genom mitt huvud och jag kände hur jag rodnade djupt när jag insåg att hon uppfattat mig som sin like. I hennes ögon var jag en tjej och med henne hade hon delat med sig av sina innersta tankar. Lätt skakad över upptäckten, men samtidigt på något sätt underligt tillfreds med insikten återvände jag till min plats. Någon ny passagerare hade inte intagit hennes plats så jag fick slå mig ner och fortsätta min resa utan nytt ressällskap.

Istället för att på nytt fördjupa mig i Harry Potter och hans vänner så ägnade jag mer uppmärksamhet åt landskapet utanför. Jag började ju närma mig de trakter där mina morföräldrar bott och sedan Tilda flyttat upp hit hade jag försökt tagit reda på så mycket jag kunde om dem och trakten häromkring. De hade båda jobbat i Aluminiumfabriken och man tvistar väl fortfarande om det var det arbetet som tog deras liv, men min mors entydiga uppfattning är att cancern som ändade båda deras liv berodde på det ohälsosamma arbetet. Indirekt så hade också deras arbete med systrarnas flytt till Stockholm att göra, då mormor och morfar absolut inte ville att någon av dem började jobba i fabriken. Hela sista sträckan in mot Sundsvall kantades också av en hel rad företag med förorenande verksamhet. Numer var de antingen stängda eller infört mer miljö- och människovänliga processer så mina morföräldrars för tidiga död tillsammans med alla andra, både sjuka och döda, hade säkert påskyndat utvecklingen, om än till ett mycket högt pris. Jag hade bara svaga minnen av Axel och Helga. Vi var bara 3-4 år när de dog med knappt ett års mellanrum.

Huset som Tilda nu bodde i låg på sluttningen upp mot Södra Berget och hade väl lite karaktären av en bruksvilla som var ganska vanlig förr. Ursprungligen hade huset också varit avsett för två familjer, men redan när Axel och Helga köpt det var det omändrat till ett enfamiljshus. Det innebar att det fanns gott om plats även om rummen var ganska små. Huset låg direkt mot gatan och bakom huset, i sluttning ner mot staden, låg en skyddad trädgård, både från insyn och de kraftiga vindar som ofta svepte från nordväst och ut mot Sundsvallsbukten.

Tankarna på huset fick mig också att börja fundera på hur min kommande återförening med Tilda och Greta skulle gestalta sig. Det började helt klart pirra i magen inför mötet. Det var nästan exakt ett halvår som vi varit ifrån varandra och även om det bitvis varit skönt att få rå om sig själv så var saknaden också stor. Jag började också fundera på hur jag skulle bo. I lägenheten hade ju Tilda och jag delat rum och det hade fungerat hur bra som helst. I början så var det ju helt okontroversiellt, men när vi båda kom upp i tonåren och började utvecklas olika så märkte vi på kamrater och andra att det var ett mycket ovanligt arrangemang, ens syskon emellan. Vi båda kunde dock hantera detta och fann ingen anledning till att vi skulle hitta större lägenhet. Vi ville ogärna byta skola innan vi gick ut högstadiet och i närheten fanns det få större lägenheter än den fyra vi nu hade.

Jag saknade också alla nattliga samtal Tilda och jag haft när vi kommit hem efter olika fester och sådant. Vi var ingalunda så bundna av varandra att vi absolut måste göra allt tillsammans. De flesta gångerna så var vi nog skilda åt på de tillställningar vi ändå besökte, men när vi båda återförenades i vårt gemensamma sovrum så blev det ofta flera timmars genomgång av kvällens händelser och vi sparade inte på detaljerna. Även till vardags så var vi öppna mot varandra. Problem och glädje delade vi på och speciellt Tildas tjejkompisar var ofta förvånade hur väl insatt jag var i Tildas innersta tankar och känslor. Ofta kunde vi båda, redan i förväg, känna av att något var på gång och därmed också var förberedda på det som komma skulle.

När tåget passerade Aluminiumfabriken med sina karakteristiska skorstenar var det dags att sluta fundera. Nu skulle strax jag vara framme och tids nog skulle mina undringar få sina svar. Jag plockade raskt ihop mina pinaler och sökte mig mot en av utgångarna. Ivrigt spanade jag ut genom dörrens fönster för att se vem som kom och mötte mig. Jag hade ingen svårighet att upptäcka Tilda bland alla andra mötande. Såvitt jag kunde se så var hon identiskt klädd som mig och det både förbryllade och fascinerade mig. Hur visste hon? Var detta planlagt?

Tilda hade av samma anledning inga svårigheter att upptäcka mig bland alla avstigande och det dröjde bara tusendelar av en sekund efter att jag kommit ned på perrongen som jag hade en överlycklig Tilda hängande runt halsen på mig. Saknaden hade uppenbarligen varit lika stor för henne och jag besvarade både glatt och villigt hennes ömhetsbetygelser. I ögonvrån såg jag att Greta närmade sig med ett brett leende på läpparna och efter att vi också klarat av hälsningsproceduren konstaterade hon

- Välkommen till Sundsvall. Så är då äntligen mina ”tvillingar” återförenade. Hur har resan varit förresten?

Jag tackade för välkomnandet och gjorde en starkt förkortad reseskildring med att kort konstatera

- Tack, alldeles utmärkt. Jättekul att vara här.

Min kommentar fick omedelbart en respons när Tilda hårt kramade min hand som hon genast fattat tag i. Hon släppte bara taget för att greppa en av mina väskor och stack sedan sin arm under min i en kamratlig armkrok. Ingen utomstående kunde egentligen få ett annat intryck än att det var ett tvillingpar som återförenats.

T

rots den korta sträckan fram till huset så väntade deras nyinköpta bil på oss vid stationen. Det var ju ändå lite packning att ta hand om och backarna kan vara riktigt jobbiga upp längs bergsidan, påpekade både Tilda och Greta lätt ursäktande. Det gick dock enkelt och smärtfritt med bil och snart så fanns allt mitt bagage innanför husets väggar. Allt förresten. Min stora resväska var försvunnen, så den hade uppenbarligen Greta redan tagit hand om för att minska risken att jag för tidigt skulle ta del av väskans påstådda hemligheter. Tilda tog mig med på en vandring runt i huset och naturligt nog började vi i källaren med dess ekonomiutrymmen. I ett av rummen berättade Tilda att hon fått löfte om att hon skulle kunna få inreda det som ett eget ”vardagsrum”. Det hade ett stort fönster ut mot gården och låg så till att vi kunde ha kompisar där utan att det störde upp i huset. Dessutom fanns det en liten hall med toalett utanför med dörr mot gården så vi behövde inte ens ta in ev gäster via huvudingången. Jag kunde riktigt se hur exalterad Tilda var över denna möjlighet till fredad tillvaro.

Resten av källaren hastade vi snabbt över även om tvättstugan fick en lite noggrannare besiktning. Entrévåningen innehöll naturligtvis ett kök med en stor matplats. Intill fanns sedan ett gammeldags skafferi och ett litet arbetsrum. Nästan hälften av ytan blev sedan kvar till vardagsrummet som hade fin utsikt ner mot centrum. Via hallen gick vi sedan upp till övervåningen som innehöll ett badrum, tre sovrum och en liten men möblerbar hall. I det första sovrummet sov uppenbarligen Greta och i det andra fanns det visserligen en säng, men ingen resväska i sikte. I det största av de tre rummen syntes det klart och tydligt att Tilda residerade. Ett riktigt läckert inrett rum som hade allt vad en tonårstjej önskade sig. Jag såg dock bara till en säng och började lite smått inse faktum att vi skulle bo åtskilda när Tilda med ett leende på läpparna gick fram till garderoben vid sidan om hennes säng. Istället för att öppna dörren så drog hon i en spak vid sidan om och hela framsidan frigjordes och en säng fälldes ut, precis i vinkel mot Tildas säng. Jag måste både ha sett häpen och samtidigt överlycklig ut för Tilda kommenterade snabbt

- Du blev allt bra orolig, eller hur?

- Jag! Nej, inte jag inte, svarade jag fast Tilda trodde mig absolut inte utan svarade istället

- Jag har saknat dig mycket och längtat att du skulle komma. Jag tror och hoppas att vi kommer att få en jättekul sommar ihop. Vi har massor att uppleva.

- Det tror jag säkert. Jag har saknat dig också.

Tilda drog mig sedan tillbaka ner till Greta som dukat upp en enklare lunch. Det var en skön dag så vi försåg oss av det som bjöds och förflyttade oss ut i trädgården. Greta hade lite mer bråttom än vi för hon skulle tillbaka till jobbet efter en förlängd lunch. Hon hade fortsatt sin karriär inom affärsvärlden och jobbade nu som avdelningschef på IKEA norr om stan. Efter att hon sagt hejdå och samtidigt meddelat att hon jobbade sent ikväll så sträckte vi ut oss på gräset. Tilda tog genast till orda

- Blev du överraskad när du såg mig? Jag menar att jag var lika klädd som du?

- Lite, men jag borde ha varit förberedd. Du hittar alltid på något tok.

- Jag! Det var Gerda som föreslog det, och jag tyckte det skulle vara en kul grej.

- Jag blev lite fundersam, men brydde mig inte så mycket att hon valt ut kläder åt mig.

- Det som överraskade mig mest var att du är så fin i håret. Inte för att det såg ovårdat ut tidigare, men det här var något nytt. Jättefint och frisyren klär dig verkligen. Jag får nog skärpa till mig lite extra märker jag.

- Tack! Svarade jag lätt rodnande. Sedan i vintras har mor kört hårt med mig. Antingen klippning eller ordentlig omvårdnad.

- Bra att du valde ”omvårdnad”. Jag kan inte tänka mig dig kortklippt. Hjälpte hon dig också? Frågade Tilda samtidigt som hon fluffade till mitt hår med ena handen

- Både ja och nej. Det började med…….

…..Jag satt i vardagsrummet tidigt en fredagskväll framför TVn när mor kom ut från badrummet endast iförd morgonrock och med håret upprullat på papiljotter. Hon satte sig bredvid mig i soffan och gjorde inga försök att skyla sig när badrocken gled isär. Istället tittade hon stint på mig men sade inget. Till slut blev jag rätt besvärad över hennes blickar och undrade vad det var som bekymrade henne. ”Ditt hår” var hennes korta svar men innan jag hann formulera min replik klädde hon sina synpunkter i ord och inga visor. Jag fick mer än gärna ha långt hår, men då skulle det också vara välskött och vårdat. Att jag tvättade det ofta var inte tillräckligt. Håret måste tuktas och formas, då mådde det bäst, enligt mor och så när som på tvättningen så drog jag sällan ens en kam genom håret enligt henne. Bara rufsade till det lite när det torkat och då fick det aldrig något liv.

Jag lyssnade tyst till hennes föreläsning om hur viktigt det var att jag skötte min långa man och hur dåliga killar i gemen var att vårda sitt hår. Annat var det med tjejer som redan som små fick lära sig att frisera sig själva. Lite skyllde hon på sig själv att hon inte tidigare tagit upp ämnet, men nu tyckte hon att det var mer än dags att jag gjorde något. Valde jag att ha kvar mitt långa hår så var det mitt val, men då ville hon se en omedelbar förbättring. Var jag inte beredd på att ta itu med det så fanns bara klippning till en mer lättskött längd som det enda återstående alternativet. Jag var mer än välkommen att be henne om hjälp om jag så önskade.

Inom mig kände jag att hon hade helt rätt i sina synpunkter och det var väl endast min egen oförmåga, och till viss del även brist på självförtroende, som gjort att jag inte självmant gjort något. Jag tittade bara därför mot henne och nickade att jag både förstått och hållit med. Hon klappade ömt om mig innan hon gick in till sig för att fortsätta sin förvandling inför kvällens äventyr. Hon och någon väninna skulle ut på stan och spana in vad det manliga släktet hade att erbjuda vid den här årstiden. Hon brukade alltid tillägga att hon inte visste när hon skulle komma hem men att vi definitivt skulle ses till frukosten morgonen därpå. Själv visste jag att hon sällan stannade borta hela natten och inte heller tog med någon hem. Tvärtom så kom hon nästan alltid strax innan 2 på natten och det innebar att hon tagit första bästa t-bana efter att danshaket stängt. Hon var alltid på glatt humör dagen efter, men jag kunde känna ett stänk av besvikelse att inte ”den rätta” funnits där på kvällen.

Knappt två timmar senare kom mor ut ur sitt rum och jag kunde inte annat än ge henne en komplimang över hur hon såg ut. Ungdomligt, men inte för utmanande, i en kort svart klänning med en smickrande diagonal skärning över bysten. Till den svarta strumpor och en vit kort stickad bolero som skyddade de bara axlarna. I handen dinglade hennes högklackade skor och det för en stund sedan papiljottförsedda huvudet var nu ersatt med en böljande frisyr som var kammad diagonalt över ansiktet. Som vanligt var hon snyggt sminkad och hennes smycken kompletterade perfekt allt det andra. Kort sagt var hon ett ”bombnedslag” och hade jag inte varit hennes son så vete katten……

Uppenbarligen var hon tillfreds med mina gillande blickar för hon log med hela ansiktet när hon mötte mig mitt på vardagsrumsgolvet. Vi gav varandra en lätt kram och önskade varandra en trevlig kväll. Inte med ett ord hade hon gett mig några förhållningsorder utan tvärtom berättat vad som fanns att förse mig av om/när hungern satte in. Hon litade helt enkelt på att jag kunde sköta mig och veta mina begränsningar och jag var beredd att visa att jag var mogen det ansvaret. Hon måste få utrymme för sitt liv och inte behöva oroas över mig när hon gick ut för att koppla av och ha roligt.

Efter att hon än en gång vinkat farväl till mig när hon fått på sig sina högklackade stövlar och sin kappa återgick jag till att slötitta på TV. Det var dock inget program som attraherade mig så där så jag gick iväg till mitt rum för att hämta en DVD som jag fått låna av en kompis. Först när jag åter var på väg ut ur rummet insåg jag att något inte var som det skulle i mitt trivsamt röriga rum. Jag fick stå en lång stund innan jag såg att det var den färgglada plastbagen på min säng som var den felande länken. Jag visste mycket väl vad den innehöll så den var inte okänd för mig, men den hörde inte hemma i mitt rum utan snarare i min mors eller i badrummet. Den innehöll nämligen alla hennes papiljotter och jag förstod direkt piken fast den var fin. Först tänkte jag ignorera den, men ju mer jag tvekade desto mer nyfiken blev jag. Men hur gick det egentligen till när man använde dem. Visst hade jag sett en del, men kunde jag klara av det själv? Hur gjorde man och var började man? Frågorna hopade sig och jag närmade mig sakta och varligt det främmande och smått okända föremålet på min säng.

Nu såg jag att det låg fler saker där. Först en flaska med något innehåll och sedan en sliten sida ur någon tidning. När jag tittade närmare på det så var det ett antal teckningar på ett huvud. Varje bild var olika och snart förstod jag att det var en instruktion hur rullarna skulle fördelas över huvudet och hur de skulle rullas. När jag sedan läste texten så förklarade den också flaskans innehåll som tydligen fixerade frisyren på något sätt. Den skulle masseras in efter tvätt men innan håret torkat. Föremålen visade tydligt att mor menade allvar med samtalet tidigare och det var nu upp till mig att fatta beslutet.

Jag var dock tillräckligt ståndaktig för att återvända ut i vardagsrummet och sätta på DVD-filmen, men när det gått en kvart och jag inte ens kunde komma ihåg filmens namn eller vad som hittills hänt insåg jag att dragningskraften till plastbagen på min säng var större än jag velat erkänna ens för mig själv. Jag stängde av filmen och hämtade ut bagen med tillbehör och började studera främst tidningssidan mer noggrant. Samtidigt som jag läste så försökte jag skapa mig en bild av var och hur respektive spole skulle placeras. Jag försökte också förstå hur jag skulle göra för att få lagom mycket hår till varje spole och upptäckte då en speciell kam som stack upp ur påsen.

När jag kände mig säker på att jag förstått principerna så var steget inte långt till att ta beslutet att försöka utföra det i praktiken också. Den här kvällen var som vikt för ändamålet och jag kunde inte annat än konstatera att mor valt en synnerligen bra kväll för sitt ultimatum. Kändes nästan som om den var noga planerad. Istället för att bara tvätta håret beslutade jag mig för att ta en dusch samtidigt. Lika bra att göra det ordentligt resonerade jag.

En kvart senare stod jag framför spegeln efter att försökt duka upp redskapen på bästa sätt. Handfatet var överfullt av pastellfärgade spolar i olika färger och storlekar och pinnarna som de skulle förankras med låg prydlig uppradade på kanten. Jag hade även riktat in spegeln jag alltid förundrat mig över, men nu var den ovärderlig då jag kunde se mig själv i nacken. Allt var klappat och klart och håret väl inmasserat med den något illaluktande vätskan. Bara att sätta igång. Snart skulle jag få se hur ett välvårdat, enligt mor min, hår skulle se ut på mitt huvud.

Två timmar senare värkte mina armar fruktansvärt och de i teckningarna så prydliga raderna av spolar var allt annat än raka och prydliga på mitt huvud. Lite här och var hängde lösa hårtestar och de som lyckat hamna på en spole var allt annat än släta och fina. Tvärtom verkade håret ligga huller om buller. En del spolar hängde nästan helt lösa, endast hållna på plats av kamraterna runt om, medan andra satt så hårt att det nästan gjorde ont. Det hade inte varit lätt att rulla håret i nacken och det var endast efter stenhård koncentration som jag lyckades få ihop rörelserna med de omvända signaler som mina ögon skickade upp till hjärnan. Bäst gick det när jag blundade efter att ha fångat upp håret på spolen och bara lät känseln styra.

Lika svårt hade det varit att få det tunna hårnätet på plats, men nu var i alla fall mitt hår upprullat och klart. Bara att vänta på att det skulle torka. Jag försökte återvända till DVDn men krafterna och koncentrationsförmågan var helt borta. Det var sängen som väntade, men hur skulle det gå till? Håret var absolut inte torrt och jag ville inte göra allt mitt jobb ogjort genom att slita bort spolarna och erkänna mig besegrad. Jag prövade att lägga mig ner på kudden, men spolarna stack något fruktansvärt. Jag försökte puffa till kudden och lägga den under nacken, men den sjönk bara ihop och trycket återkom. Då plötsligt såg jag ytterligare en sak som mor lämnat. En konstig kuddliknande sak som var lite trådrulleformad. Den var betydligt fastare än min vanliga kudde och när jag prövade att ha den under nacken så gick det genast mycket bättre. Nu hamnade spolarna precis på min kudde och gav huvudet lite stöd utan att trycka. Nästa problem uppstod när jag skulle försöka få pyjamaströjan över huvudet. Ett, som det visade sig, omöjligt uppdrag så det blev till att försöka sova halvnaken. Med alla odds emot mig drog jag dock täcket högt upp över mig och försökte somna.

På något sätt måste jag ändå ha somnat till fram på småtimmarna, för när jag vaknade till nästa gång sken solen in genom fönstret och jag kunde höra hur någon rörde sig ute i köket. Strax närmade sig stegen min dörr och mors glada nuna kikade in genom dörren med en fullastad bricka i händerna framför sig. Utan speciell inbjudan kom hon in i rummet och bar fram brickan mot min säng. Hastigt satte jag mig upp när jag plötsligt blev varse både hur jag var klädd och vad mitt huvud var inklätt med. Jag rodnade kraftigt, men det var inget mor kommenterade utan hon slog sig istället obekymrat ner på sängkanten och bjöd in mig i frukosten.

Vi småpratade om ditten och datten och jag fick även en kortare redogörelse för hennes kväll innan det var ofrånkomligt att vi skulle komma till mig och min kväll. Efter en ytlig besiktning av mitt verk så kunde vi båda enas om att det i alla fall var ett ärligt menat försök från min sida att ta tag i situationen och att jag förstått hennes intention helt rätt. När vi ätit färdigt frukosten och röjt undan efter oss föreslog mor att vi gemensamt skulle beskåda resultatet. Med mig placerad på en stol framför spegeln i hennes rum gav vi oss i kast med att försöka reda ut virrvarret på mitt huvud. Bitvis fick vi ta en paus och hämta oss efter de skrattattacker vi själva åsamkade oss över hur mitt hår såg ut. Till slut var i alla fall alla spolar avlägsnade och mor kunde börja borsta ut håret. Det gick riktigt bra och trots den minst sagt besvärliga vägen fram mot målet så blev resultatet riktigt hyggligt enligt vårt förmenande. Jag blev riktigt stolt när jag såg att resultatet blev så pass bra och dessutom att mitt hår verkligen kändes skönt och behagligt.

På ett konstruktivt sätt analyserade sedan mor mitt arbete och vad som eventuellt behövde förändras för att resultatet skulle bli mer eller mindre perfekt. Hon föreslog att jag skulle göra en lättare klippning så att kluvna toppar togs bort och dessutom små justeringar av nivåer här och där. Eftersom vi varken hade några planer för dagen eller andra hinder förelåg och att dessutom mor var fena på att hantera en sax så gav jag henne tillstånd att sätta igång. Jag litade fullt och fast på att hon inte skulle ta tillfället i akt och ”kalhugga” mig utan bara göra det vi kommit överens om. Trots mitt nytvättade hår skickade hon tillbaka mig in i duschen och uppmanade mig att tvätta håret extra noga så att all läggningsvätska skulle försvinna.

Visst kändes det lite som att jag gjort allt arbete förgäves, men samtidigt så insåg jag att det var lika bra det som nu skedde. Jag hade gjort ett ärligt försök och visste nu hur svårt det var. Nu skulle jag få hjälp av ett proffs och med min korta men hårda erfarenhet i botten så skulle detta bli en lärorik stund, det var jag övertygad om. När jag återvände till rummet så väntade mor på mig. Hon hade klätt sig i en enkel klänning och log erkännande mot mig. Jag slog mig ner på stolen framför henne och när hon löste upp turbanen drog hon in ett djupt andetag av den friska doft som kom fram innan hon började borsta ut håret samtidigt som hon berättade vad och hur hon gjorde.

Sektion för sektion klippte hon sedan mitt hår och även om jag tydligt kunde se att mycket försvann var jag aldrig orolig att hon tog för mycket. När hon sedan betraktade resultatet nickade hon bara innan hon beordrade ut mig i badrummet för att skölja ur håret. Tillbaka i stolen så var det en repris på mitt tappra försök från igår, bara med den skillnaden att nu var det ett proffs som skötte ruljansen. På nolltid var hela min skalp upprullad och spolarna låg både tätt och i raka rader utan irriterande hårtestar som stack upp här och där. Snabbt och vant svepte hon också in håret med nätet innan hon klappade mig på axeln och förkunnade att det var klart och att jag kunde klä på mig. Jag stötte på samma problem nu med min tröja, men det var ju i alla fall lördag så jag kompromissade snabbt med mina vanor och drog på mig en skjorta innan jag återförenade mig med mor i vardagsrummet.

Tiden rann undan fort när vi satt där och det dröjde inte länge innan hon tyckte det var dags att ta ut spolarna. Vi återvände in i sovrummet och med snabba vana fingrar befriade hon mig från spolarna och borstade sedan fram en frisyr. Jag tyckte den såg riktigt bra ut och vi diskuterade den en stund. Både mor och jag tog upp frågan om den skulle kännas alltför feminin, men ingen av oss tyckte egentligen det. Visst var den mer fluffig än vad mina normala varianter av ”frisyrer” var, men den kändes ändå inte feminin. På skoj tog mor och borstade fram en annan frisyr och genast så såg vi skillnaden. Nu var det en osminkad Tilda som uppenbarade sig i spegeln och inte Tore. Vi blev båda lite överraskade av resultatet och när mor sedan visade hur hon borstade fram den förra frisyren så var vi båda övertygade att det skulle vara en okej frisyr för mig.

Trots allt så hade tiden bara flugit iväg och med lika snabb takt hade hungern anlänt. Ingen av oss kände emellertid för att ställa sig och laga mat så mor föreslog att vi åkte in till stan och åt för att sedan fira mitt nya jag med ett biobesök. Jag hade absolut inget att invända utan vi for iväg.

När vardagen sedan kom så visst höjdes ett och annat ögonbryn i skolan, men eftersom håret både var klippt och friserat så blev det inget annat än positiva kommentarer. Några snuddade vid likheten med Tilda, men det blev aldrig närmare penetrerat speciellt inte eftersom jag aldrig kände mig obekväm i min nya frisyr utan tvärtom gillade den och hur den förbättrade mitt utseende. I stort sett varje helg fortsatte sedan lektionerna och jag blev mer och mer oberoende av mors hjälp. Jag fick även pröva att lägga hennes hår och det var en nervös historia första gången. Till min förvåning men stora glädje så upptäckte jag att det var mycket lättare att rulla upp en annans hår och efter det så hände det mer än en gång att vi hjälpte varandra. I veckorna nöjde jag mig med att föna håret och behärskade snart den tekniken också på ett tillfredsställande sätt………

- ….ja, så gick det till när min frisyr blev till, avslutade jag

- Spännande! Jag kan se dig framför mig när du slet med papiljotterna. Tufft gjort av dig. Hur kändes det förresten när du såg hur lika mig du blev?

- Riktigt spännande faktiskt. Jag mindes med välbehag våra lekar när vi var mindre. Det var ju ofta du och jag bytte kläder med varandra och försökte lura våra mödrar, men det lyckades vi ju dåligt med.

- Då ja, men när vi blev äldre så blev vi i alla fall bättre på att, om inte lura så i alla fall förvirra dem. Du blev ju riktigt häftig i den där peruken och min långa klänning. Tom jag blev ju sotis på hur du såg ut och klev omkring i de högklackade skorna. Det var ju som om du var född i dem.

- Nu överdriver du allt.

- Gör jag! Undrar ändå om inte det tillfället väckte något inom dig. Efter det ville du väldigt gärna låna mina kläder.

- Du lånade friskt av mig också.

- Tröjor ja, och byxor ibland, men du ville ju helst låna mina trosor och behåar. Men jag klandrar dig inte för du blev väldigt söt i dem. Hur har det gått med det efter jag flyttade, har du köpt egna kläder?

- Nej, svarade jag. Ibland har jag i smyg lånat av mor, men de varken passade lika bra eller gav mig samma känsla som när jag fick låna av dig.

- Stackars dig! Har det varit väldigt frustrerande?

- Vet inte om frustrerande är rätta ordet, men visst har jag både längtat och undrat om jag skulle få uppleva det igen. Jag har också funderat på varför det känns så skönt och hur det skulle vara att löpa linan ända ut.

- Ända ut? Vad menar du?

- Vi höll ju bara på innanför husets väggar. Visserligen visade vi oss ibland för våra mödrar, men vi gick ju aldrig ut eller så. Ibland undrar jag hur det skulle vara.

- Jag försökte ett antal gånger, men du ville inte.

- Vågade inte är snarare det rätta ordet.

- Men nu är du redo?

- Vet inte, men visst är jag nyfiken. Det här med håret komplicerade det hela också. Plötsligt insåg jag hur lika vi egentligen var.

- Låt oss prova hur lika vi är! Vi kilar upp på rummet och fixar till oss.

- Nu!

- Visst, har du någon bättre idé?

Hand i hand travade vi upp till vårt rum och Tilda började genast rota runt i sin garderob och sina byrålådor. Strax hade hon hittat en lämplig uppsättning kläder och utan minsta tvekan skalade jag av mig mina paltor och började ta på mig de delikata och underbart smidiga plaggen. Jag blev dessutom själv förvånad över hur enkelt jag fick på mig behån och tacksamt tog jag emot de inlägg som Tilda under tiden letat fram och överlämnade till mig. Hon hade dessutom klätt av sig och nu var vi båda två endast klädda i behå och trosor. Det skulle ju göras riktigt så nu vidtog sminkningen. Jag hade aldrig blivit riktigt van med alla olika saker så jag överlät med varm hand åt Tilda att sminka mig och fixa till mitt hår. Utan tvekan satte hon fart och när jag var klar sa hon åt mig att inte titta i spegeln utan istället välja ut det jag ville ha på mig medan hon fixade till sig själv. Jag behövde inte rota länge i garderoben innan jag hittade mina favoriter. En tunn kortärmad blus och en lätt sommarkjol med mycket vidd i. Skor hittade jag också i ett par sandaletter med öppen tå. Nöjd med mitt val slog jag mig ner på sängkanten och knäppte händerna i knät på mig medan jag följde Tildas förvandling. Hon log gillande mot mig och slutförde sminkningen och övergick till att välja ut sina kläder. Hon valde också en kjol men tog ett enkelt vitt linne till. Trots allt så hade hon ju inget att dölja utan verkligen kunde visa upp det hon hade. När vi båda kände oss klara ställde vi upp framför spegeln. Jag kunde knappt tro mina ögon. Två häftiga brudar stod framför mig och som kille skulle jag haft svårt att välja vem jag skulle stöta på först. Tilda såg mitt minspel och konstaterade lugnt

- Vad var det jag sa!

Vi stod kvar en lång stund innan Tilda tyckte att vi skulle dra oss ut i trädgården igen. Det var ju trots allt sommar och skönt väder ute. Jag hade inget att invända och snart låg vi igen på rygg och bara pratade. Tilda passade samtidigt på att måla sina tånaglar och när de var läckert rödfärgade så fortsatte hon helt enkelt med mina. Det var något helt nytt för mig, men jag kunde inte låta bli att notera hur läckert det såg ut när jag åter kunde stoppa in fötterna i sandaletterna och prova. Jag var så nöjd med resultatet att jag omedelbart bad Tilda att hon skulle försköna mina händer också och utan att spilla någon tid började hon fila och bearbeta mina naglar. Lite stönande lät hon undslippa ibland över deras kondition, men efter idogt kämpande så var de nu vackert skulpterade. Tydligen ett svettigt uppdrag för Tilda svepte av sig sitt linne och lät kjolen följa samma väg. Jag kände mig också varm och följde hennes exempel innan det blev omöjligt när lacket lagts på.

Efter tre lager lack var hon nöjd och varnade mig noga för att göra något ovarsamt den närmaste timmen. Alla lager måste nu härda igenom ordentligt och det tog sin rundliga tid. Men efter det så hade jag också vackra hållbara naglar för lång tid framåt. Jag var på väg att säga något att så lång tid kunde det ändå inte bli tal om, det här var ju bara ”på lek”, men efter det slit och gediget arbete hon gjort så ville jag inte förstöra något med en oförsiktig kommentar. Hon var säkert medveten om detta alldeles själv och just nu så kändes det alldeles förträffligt att ligga här och dingla med benen och se på mina välmanikyrerade händer.

E

ftermiddagen gled över i kväll, men vi höll oss kvar ute och låg där på gräsmattan och försökte prata ikapp oss för det halvår som försvunnit ur våra liv. Främst var det Tilda som berättade om allt nytt hon upplevt och hur skolan och kamraterna varit. Några kompisar hade hon fått, men lite svårt hade det varit att komma så här sista terminen på högstadiet. Hon hoppades att det skulle bli lättare till hösten när hon började på gymnasiet för då kom man ju från flera skolor och dessutom splittrades upp på alla olika linjer. Givetvis var hon också nyfiken hur det var på vår gamla skola och vilka som fortfarande kilade stadigt. Jag kunde redogöra rätt bra för hur landet låg och ge henne lite ”insideinformation” från hennes tidigare tjejkompisar eftersom jag fortfarande accepterades i deras gäng trots att Tilda inte längre ingick i den.

Någon timme senare var det dock dags att åter få på sig lite mer kläder. Solen stod visserligen fortfarande högt på himlen men det kändes ändå betydligt svalare. Tilda konstaterade också att det snart var dags för Greta att komma hem och jag tyckte då att det kanske var dags för oss att avsluta den här trevliga eftermiddagen och att jag skulle återta Tores skepnad. Tilda höll inte med utan tyckte att jag lika gärna kunde vara klädd som jag var när hon kom hem. Jag var förstås tveksam till det hela, men Tildas avslappnade attityd fick mig att ändra mig och drog på mig kjolen och blusen innan jag stack fötterna i sandaletterna. Lite obekväm kände jag mig dock men när vi tillsammans hade plockat ihop ute i trädgården och påbörjat förberedelserna för en enkel kvällsmåltid när Greta väl kommit hem började jag känna mig mer tillfreds. Det skulle tom bli lite spännande att se och höra hennes reaktion så det pirrade till lite extra i magen när jag hörde att hon klev in genom ytterdörren.

Reaktionen uteblev heller inte, men jag blev nog ändå överraskad hur bra hon tog min uppenbarelse. Efter att den första överraskningen lagt sig började hon syna mig närmare i sömmarna och tyckte att jag såg söt och fin ut. Mer blev egentligen inte sagt utan hon satte sig tacksamt vid det färdigdukade bordet i köket och lät sig väl smaka av det vi dukat upp med. Vi småpratade mest om Gretas dag, men lite här och där inflikades frågor om vår första dag som återförenade. Det kändes helt okej att sitta där i kjol och blus och prata med de båda och när vi dukade av och flyttade in i vardagsrummet så kröp jag upp i soffan på samma sätt som Tilda och bredde ut kjolen över mina ben.

Kvällen rusade snabbt iväg och jag upptäckte plötsligt att det blivit en ny dag och att det faktiskt nu var Tildas 16-årsdag. Jag reste mig därför upp och gick fram till henne och bad henne ställa sig upp så att jag kunde ge henne en riktigt härlig födelsedagskram. Glatt och villigt ställde hon sig upp och vi kramade om varandra länge och väl. När vi slutligen skiljde oss åt så stod Greta i dörröppningen och smålog.

- Egentligen så skulle jag väl ha väntat med detta till i morgon bitti, men eftersom vi ändå är uppe och det faktiskt inte är många minuter innan du föddes så kanske det är lika spännande att ta det nu. Varsågod mitt älskade barn på din 16-årsdag.

Greta överlämnade en liten hög med paket till en överlycklig Tilda. Hon kände och klämde lite på paketen innan hon valde ut det största och öppnade det. Fram ur paketet tog hon ut en lätt sommarklänning och om jag inte såg helt fel så var det exakt den jag och mitt resesällskap diskuterat under resan upp hit. Den såg än tjusigare och underbar ut än den sett ut i tidningen och Tilda strålade av lycka. Dock var den i en annan färg och samtidigt som Tilda höll upp den mot kroppen och ögonprovade den så tittade hon upp mot mig. Uppenbarligen såg hon min beundrande min för skrattande kommenterade hon

- Du behöver inte se så avundsjuk ut. Om du är riktigt snäll så kanske du får låna den någon gång.

Trots att det var sagt med humor så rodnade jag djupt över hur perfekt och avslöjande hennes kommentar var. Det var ren och skär avundsjuka i min blick och jag kunde inte riktigt förstå min reaktion. Jag var ju kille, försökte jag intala mig, trots att mitt yttre just nu talade ett annat språk.

Tilda fortsatte att packa upp och paketen som alla var ”mjuka”. Hon fick några linnen, ett vackert set med trosor och behå, lite smycken och sedan ett presentkort på ny baddräkt/bikini. Själv bidrog jag och min mor med ytterligare några paket och de innehöll ett sminketui med tillbehör, en enkel sommarblus och ett halsband som jag faktiskt själv valt ut. Tilda såg jättenöjd ut över presenterna och både Greta och jag deltog flitigt i en närmare besiktning av presenterna. Tilda ville dessutom självklart prova klänningen och utan omsvep så drog hon av sig kläderna. Allesammans, för hon ville gärna testa även det behå/trosa-set hon fått. Greta tittade hastigt undrande mot henne där hon stod spritt språngande naken och fingrade med behån och sedan mot mig, men då ingen av oss verkade tycka att det var något konstigt att Tilda stod naken framför mig avvaktade hon lugnt hennes påklädning. Intresserat, men inte påträngande följde vi hennes provande.

En stolt Tilda visade glatt upp sig och vi två åskådare kunde inte annat än tycka att hon såg riktigt sommarfräsch ut. Verkligen något att ta fram sköna sommardagar. I all sin enkelhet så passade den både för lite finare tillfällen likväl som den fungerade för en dag på stranden. Kort sagt ett plagg som nog inte skulle bli hängande i garderoben. Hennes linnen provades också och även de var så där läckert somriga att jag än en gång slängde längtansfulla blickar mot allt det vackra som omgav mig. Jag försjönk i mina egna tankar och märkte inte att Tilda och Greta utbytte blickar och att Greta än en gång försvann ut ur rummet. Det var först när hon än en gång stod i dörröppningen med ytterligare en omgång paket som jag reagerade. Jag steg åt sidan så att hon skulle kunna ge Tilda paketen, men hon vände sig istället till mig

- Gerda och jag brukar ju uppvakta bägge våra barn samtidigt även om det skiljer några dagar mellan er och nu när Tilda fått sina presenter så är det väl inte mer än rätt att du också får dina presenter. Så varsågod! Presenterna är från oss båda.

Lite förvånad tog jag emot de utsträckta paketen och drog mig tillbaka till soffan för att sätta mig ner. Prydligt rättade jag till kjolen och satte mig ned. Till skillnad från Tilda så började jag med ett av de mindre paketen och blev lätt överraskad över innehållet. Det var en uppsättning flaskor med olika hårvårdsprodukter som schampo och balsam. Inget ovanligt egentligen men jag noterade snabbt att det inte var några neutrala oparfymerade produkter utan helt klart och tydligt damvarianter av nämnda produkter. Jag tackade artigt för presenten men undrade när misstaget skulle uppdagas att det blivit någon förväxling och att jag öppnat Tildas present. Men jag höll god min och gav mig i kast med nästa present i högen.

Ur paketet plockade jag fram ett par beiga shorts som genast föll mig i smaken. Jag hade försökt att hitta ett par shorts, men inte hittat några jag gillade. Dom här såg jättefina ut och jag undrade hur jag kunde ha missat dom i mitt letande eftersom jag kunde se att de kom från H&M. Nästa paket innehöll två randiga ärmlösa tröjor. Även dessa gillade jag skarpt och noterade med intresse deras förhållandevis smala axelpartier. Jag fortsatte med nästa och plötsligt blev jag alldeles tom i huvudet och undrade vad som stod på. Ur paketet plockade jag nämligen en bländvit spetsbehå av läckraste slag. Häpet tog jag försiktigt upp behån och tittade förvånat på Greta och Tilda. Greta tog till orda

- Egentligen så vet jag inte hur det hela startade, men vid några samtal jag hade med Gerda framkom att du visat stort intresse för hennes kläder och provat dom vid flera tillfällen. Att du och Tilda bytt kläder med varandra långt upp i åren tog vi lätt på eftersom vi noterat hur nära ni står varandra trots skillnad i kön. Med den nya kunskapen om ditt intresse för kvinnokläder i kombination med ditt accepterande av hårda direktiv hur du skulle sköta ditt hår började Gerda mer ana än förstå att du kanske hade en stark önskan att se dig själv som tjej. Jag vet att Gerda försökte prata lite med dig om det, men du svarade bara undvikande och då förstod hon att hon måste hitta på ett sätt att få dig att öppna upp. Det var då hon kom på idén att vi skulle ge dig lite egna kläder så att du i alla fall slapp att låna av Tilda om du nu ville fortsätta att pröva hur det känns att vara klädd som tjej. Eftersom du faktiskt saknar vissa attribut som ofta känns rätt viktiga för en tonårstjej så fick vi Gerda leta ett bra tag innan hon hittade den här behån på KappAhl. Du känner säkert att den är tyngre än den du har på dig, och det beror på att kupan till hälften är fylld av en olja som gör att en vanlig tjej får en fyllning som förstorar samtidigt som den känns och reagerar precis på samma sätt som hennes egna bröst. För dig så hoppas vi att det skall ge dig en bättre och naturligare känsla av egna bröst än en vanlig behå utfylld med något. Prova så får du se om det stämmer!

Häpet hade jag lyssnat till Greta, men hon behövde inte be mig två gånger innan jag var i färd med att följa hennes uppmaning. Sedan var det hennes tur att häpna för helt utan problem knäppte jag behån runt min kropp och rättade till behåbanden. Stolt rättade jag till behån lite och kupade sedan händerna lätt under brösten och liksom vägde dem i mina händer.

- Minsann. Det där var inte första gången, såg riktigt proffsigt ut. Men jag såg något annat intressant också. Något som gör mig både osäker samtidigt som jag blir mer övertygad. Men innan jag berättar mer så kan du väl fortsätta öppna dina paket.

Nu var det inte längre frågan om att ta det försiktigt och värdigt. Nu gällde det att snabbt stilla min nyfikenhet över innehållet i de resterande paketen. Första paketet innehöll ett identiskt lika sminkset som Tildas. Mor måste ha återvänt och köpt ytterligare ett för jag var helt säker på att jag bara sett ett köpas in. Jag förstod nu också varför mor varit så noga med att höra min åsikt vilket sminkset vi skulle välja av det utbud som fanns. Med nästan darrande händer av spänning slet jag upp nästa paket och fann en hel palett av pastellfärgade trosor av skilda modeller och material. Från enkla sloggi till vackert spetsprydda varianter. I mitt smått exalterade tillstånd hann jag knappt njuta av allt det vackra innan jag tog itu med det sista paketet.

Så fort jag öppnat paketet så att jag kunde se en flik av innehållet stannade jag upp och tittade på både Tilda och Greta. Var det verkligen sant det jag såg. Med ett brett leende nickade Greta sitt ”Ja” och det kändes nästan som jag skulle svimma när jag slutligen tog mig samman och vecklade ut en identisk klänning med Tildas fast i en annan färg. Tilda lät undslippa sig ett förtjust utrop och samtidigt greppade vi tag i våra klänningar och började trä på oss dem. Vi blev smått fnittriga av förtjusning över det vi såg och föll varandra i armarna innan vi sträckte på oss och medan vi hade svårt att slita ögonen från varandra fortsatte Greta

- Nu är jag inte längre ett dugg tveksam till att Gerda dragit de rätta slutsatserna. När jag ser er oförställda glädje så inser jag att vi har se fram emot en spännande sommar. Hur den kommer att utveckla sig är skrivet i stjärnorna, men att det är två tonårsdöttrar som jag och Gerda har att ta hand om råder det ingen större tvekan om. Riktigt hur detta skall gå till vet jag inte just nu. Det får vi väl fundera lite extra på under helgen. Jag tycker att vi i alla fall skall avsluta det här kalaset nu och gå och lägga oss. Det har blivit rätt sent och jag är i alla fall trött även om det har varit några underbara timmar med många överraskningar.

- Verkligen, svarade både jag och Tilda i munnen på varandra. Lika enstämmigt ställde vi dock en sista fråga till Greta

- Du sa att det var något annat intressant som du skulle berätta om

- Visst ja! Ni kommer säkert att upptäcka det själva snart också så jag kan väl bara tillägga att det är nog tur att kvällen utvecklat sig på det sättet den gjort. I annat fall så hade vi haft ett problem att lösa men nu så har det istället blivit en riktigt bra och naturlig möjlighet.

- Vad menar du?

- Jag säger inget mer nu. Ni får räkna ut resten själva. Jo, en sak till dig Tore……Vi kan förresten inte kalla dig Tore om du skall fortsätta klä dig så här. Ni får hitta på något lämpligt…. Jo, jag skulle bara vilja säga att Tilda visste inget om innehållet i dina presenter, så därför kom din klädsel i eftermiddags som en stor överraskning för mig. Ni gick så att säga händelserna i förväg och det är jag egentligen väldigt glad för. Det blev betydligt enklare för mig att ge dig presenterna när jag såg hur naturligt och ledigt du var i Tildas kläder. En underlig men samtidigt mycket tydlig känsla att det vi gjorde var ovanligt men rätt for igenom mig. Nej flickor! Vi kommer att ha all tid i världen att fortsätta diskutera och prata om detta i morgon. Nu säger vi inget mer utan sover på saken. God natt med er och ett stort grattis på födelsedagen!

Greta gav oss varsin präktig kram innan hon vände påklacken och gick upp på sitt rum. Vi samlade bara ihop våra saker och följde strax efter henne under tystnad. Uppe på rummet började vi klä av oss när Tilda kom på något och genast började rota i en av sina byrålådor. Fram kom ett vackert nattlinne med tillhörande trosor som hon överräckte till mig. Tacksamt tog jag emot det och knäppte upp min behå och lade ifrån mig den på stolen. När jag åter rätade på ryggen såg jag rätt in i Tildas häpna min.

- Nu förstår jag vad mamma menade. Titta i spegeln så får du se!

Jag gjorde som Tilda sa och ställde mig halvnaken framför spegeln. Först reagerade jag inte, men sedan såg jag tydliga märken efter behån jag haft under dagen. Ingen av oss hade tänkt på att solen kunde vara så effektiv i den lätta sommarbrisen. Jag hade två vackra trianglar på bröstet och ett brett vitt band runt om. Bandet hölls uppe av två knivskarpa band över mina axlar och sammantaget var det ingen som helst tvekan vilket klädesplagg som varit placerat över min bröstkorg. När jag skalade av mig mina trosor gjordes samma upptäckt och skärningarna över låret var betydligt djärvare än de normala för mig en sommar. Även höjden var annorlunda och naveln befann sig nu mer mittemellan den nedre linjen och bandet över bröstet. Annars brukade min solbränna sluta strax nedanför naveln. När sedan Tilda, lika naken, slöt upp bredvid mig kunde vi även här se likheten oss emellan. Vi bägge blev dessutom varse om en illusion. Trianglarna på min bringa gav mig faktiskt bröst, små men ändå tydligt markerade. De var ju långt ifrån lika prominenta som Tildas, men bara illusionen gjorde mig överlycklig och jag bestämde mig på stående fot att det här resultatet av solbrännan skulle underhållas och inte arbetas bort.

Samtidigt hörde vi att badrummet blivit ledigt och men när jag tänkte dra på mig mitt nattlinne hindrade Tilda mig. Istället tassade vi nakna ut för att göra vår kvällstoalett. Tilda inledde med att smörja in mig med en fet väldoftande kräm. För en tjej var det viktigt att hålla huden len och mjuk, inte minst efter en dag i solen. Nu hjälpte hon mig med ryggen och jag skulle snart få återgälda det.

Det tog en stund att smörja in oss, men sedan när vi smekte på oss våra nattlinnen kändes verkligen skillnaden. Huden kändes len och smidig och när resten av bestyren också var avklarade drog vi oss tillbaka in i sovrummet. Något småprat hann vi aldrig med utan vi somnade nog i samma ögonblick som huvudet nådde kudden.

Vi båda vaknade av att Sundsvalls kvinnliga enkvinnskör sjöng ”Ja må dom leva” för oss och när vi gnuggat gruset ur ögonen så såg vi Greta stående på tröskeln med en stor bricka i famnen. Ljuset från fönstret i hallen lyste rakt bakifrån och gjorde hennes redan tunna negligé fullständigt osynlig. Hennes vackra linjer visades knivskarpt upp och ingen detalj förblev dold. Tilda satte sig upp och fnittrade till

- Mamma!

- Äsch, det gör väl inget, det är ju bara vi flickor här. Vi har inga hemligheter för varandra. Nå hur har natten varit. Sovit gott?

- Jätteskönt. Men varför kommer du så tidigt? Vi firade ju oss i natt!

- Tidigt! Vet damerna vad klockan är? Hon är faktiskt över 11 och jag tänkte i alla fall hinna med en sväng på stan. Det är en hel del jag tänkte hinna med på min lediga dag och med tanke på vissa händelser igår och inatt så kanske det är fler som behöver ut och göra lite inköp.

Plötsligt snurrade det till i huvudet på mig och jag blev alldeles tom: Greta visade på en konsekvens som jag visserligen inte var omedveten om men som jag inte ägnat många tankar åt. Mitt beslut och konsekvensen av allt var ju inte att bara Greta och Tilda skulle se mig som tjej. Jag skulle bli tvungen att visa mig som tjej inför alla andra också. Sakta men säkert började tveksamheten komma över mig som om allt sprungit iväg för fort. Men samtidigt fanns det en gryende känsla att det jag hittills upplevt bara var toppen av ett isberg och att det fanns så mycket mer att utforska om jag bara slappnade av och inte gjorde saken mer komplicerad än den var. Jag intalade mig att det ändå bara handlade om att välja en annan sorts kläder.

Vi satte oss tillrätta för att kunna njuta av frukosten och medan vi åt ställde Greta ytterligare en fråga

- Har ni pratat något om vad vi skall döpa dig till? Tore känns inte helt okej om jag får ha något att anföra.

- Nej, vi hann aldrig fundera på det innan vi somnade, men jag tycker att något som ändå stämmer överens gentemot Tilda. Vad finns det för namn?

Vi provade några olika innan Greta hittade fram till Tove, som vi alla gillade. Med den detaljen avklarad och frukosten uppäten satte vi fart med att komma iväg ut på stan. Kläderna var inte ett svårt val, utan givetvis så ville vi båda visa upp oss i våra nya klänningar. Under frukosten hade också Greta stuckit åt mig ett kuvert som halkat vid sidan om i hastigheten och det var ytterligare en upprepning av presenterna till Tilda. Även jag fick ett presentkort på en baddräkt/bikini, så jag skulle inte behöva stå vid sidan om när Tilda plaskade runt i vattnet.

D

et tog ändå nästan en timme innan tre damer vandrade ner mot Sundsvalls centrum för att inventera alla klädesaffärer. En härlig sommardag som denna var det givetvis fullt av folk och det tog några kvarter innan jag vande mig och insåg att ingen hade ens en susning om att den ena av de två, snudd på identiska, tjejerna var kille. Visserligen var det många som tittade på oss, men blickarna for mellan mig och Tilda så jag insåg att jag, i andras ögon, var som vilken tjej som helst. Styrkt av den känslan började jag slappna av och när vi passerade alla som satt och njöt i solen vid Vängåvan var det en stolt trio de kunde beskåda. Vi passerade över torget och dök sedan in i första bästa butik. Greta hade under promenaden ner till stan informerat mig om att jag hade betydligt fler kläder att välja på än de jag just nu bar på mig. Mor hade tydligen shoppat runt rätt rejält, och min resväska innehöll mestadels tjejkläder. Överst hade några av mina killkläder legat, utifallatt, resten var ett bra basutbud för en tonårstjej. Det vi kanske mest skulle koncentrera oss på var skor som i princip saknades helt i garderoben och som givetvis också var betydligt svårare att köpa på chans.

Utbudet av skor var så oändligt mycket större för en tjej än för en kille. Det var inte bara olika modeller och färger utan även klackhöjder att välja mellan. Jag fick tipset att hålla mig till de lågklackade, men ändå titta på något finare par som jag kunde nå högre höjder med. Envetet betade vi av samtliga skoaffärer och det fanns flera par som jag gillat, men inte kunnat bestämma mig för. Istället tog vi en paus i skoletandet och ägnade oss åt avdelningen baddräkt/bikini. Egentligen var problemet lika där som med skor. Vilket utbud! Men på något sätt blev det ändå enkelt, för Greta hade letat upp några av sina tidigare klasskamrater när hon återvände hit upp och med några hade det stämt direkt och de umgicks ganska regelbundet. En av dem var innehavare av en liten men välsorterad underklädesaffär och till henne styrdes nu stegen efter vår inledande genomgång av utbudet. Det var också från den affären som presentkortet kom så vi var mycket nyfikna om hennes sortiment svarade upp mot förväntningarna.

Utan minsta tvekan fanns det saker att välja på för oss. Om vi trott att modellerna skulle vara ”tantiga” så trodde vi helt fel. Lika att de skulle vara dyrare. Visserligen fanns det riktigt dyra varianter, men hon hade också ett brett sortiment, för unga flickor som oss, som höll väl så konkurrenskraftiga priser mot kedjeföretagen. Visst blev det något dyrare, men lade man till personlig betjäning och mycket trevligt bemötande så var det värt kronorna. Vi provade en mängd olika modeller innan vi slutligen visade upp varsin baddräkt och bikini för slutligt avgörande. Greta hade lika svårt som vi att avgöra vilket val vi skulle göra så efter lite summeringar hit och dit sammantaget med en icke obetydlig rabatt om samtliga sex plagg (Greta hade också passat på att prova) inhandlades så slog Greta till. Jag kände mig extra nöjd med mina val, för bägge hade inlägg vid bysten så att jag fick en fin och prydlig front samtidigt som inga lösa inlägg plötsligt kunde få eget liv och hamna på sned eller tom halka utanför. Mitt val av modell hade inte väckt någon onaturlig uppmärksamhet utan Gretas väninna hade kort och koncist konstaterat att det tog längre tid för vissa att få sina behag och att hon uppmärksammat just detta problem med ett ganska vidlyftigt sortiment. Något som visat sig helt rätt gjort, för hon sålde väldigt mycket av just de modeller jag valt. Jag var inte på något vis ensam att ha små behag, intygade hon.

Efter detta lyckliga köpäventyr, som även stärkt min självkänsla åtskilliga grader, var det dags att bestämma oss för ett skoval. Jag hade redan gjort mitt val och drog iväg de båda andra till en affär mitt på Storgatan och fram till de bägge modeller jag ville göra till mitt val. Ett par låga och ett par höga. Båda valen föll väl i smaken och strax var vi ute på gatan igen och funderade på fortsättningen. Det var inte så långt kvar tills stängningsdags och var det något mer vi ville göra för stunden så var det tid att göra det. Vi funderade snabbt, men kunde inte komma på något. Vi ville nog båda komma hem och ha lite lugn och ro också samt mysa lite på Tildas födelsedag. Greta nickade instämmande så vi styrde kosan hemåt.

Efter bara några tiotal meter stannade dock Greta upp och sken till som en sol. Lite ofint vände hon sig till Tilda och viskade något i hennes öra vilket fick Tilda att skina upp, ivrigt nickande. Jag var på väg att surna till lite när Greta drog med mig fram till skyltfönstret vi stannat upp framför.

- Förlåt att jag viskade till Tilda, men jag ville bara kolla en sak. Har du funderat något på örhängen. Vill du göra hål i öronen eller hur tänker du?

- Jag vet inte. Visst har jag funderat, men….

- Klart du vill. Vi pratade om det igår ju.

- Visst, men hålen då. Syns inte dom sen?

- Äsch, vem bryr sig idag. Dessutom så tror jag dom läker ihop alldeles själv om man inte har något i dom. Dom blir i alla fall mindre och nästan osynliga. Det har jag själv märkt.

- Men då så. Vill du så går vi in här och väljer ut något. Det blir en extra present från Tilda och mig.

En halvtimme senare var vi åter på väg hemåt och jag skyndade riktigt på stegen för jag ville komma hem och titta mig i spegeln än en gång. Snabbt och praktiskt taget smärtfritt hade det gått och det som tog tid var att välja ut några örhängen att sätta i hålen. Dessutom köpte jag själv några enkla modeller att växla med, även om jag blev tillrådd att ha de som satt i nu ett bra tag framåt så att hålen fick läkas i lugn och ro. Jag han knappt innanför dörren innan jag parkerade mig framför spegeln och beundrade de fina pärlorna i mina örsnibbar.

Tillsammans ordnade vi till en enkel men trevlig födelsedagsmiddag och är det sommar så skall den utnyttjas så i trädgården dukades allt det läckra upp. Dagen till ära så korkade tom Greta upp en flaska vitt vin och när hon såg våra förtjusta miner inför en tidigare förbjuden frukt retades hon lite med mig

- Sakta i backarna unga dam, ni är inte fyllda 16 än.

Jag låtsades se purken och besviken ut medan Tilda sträckte på sig extra mycket och klappade mig lätt på huvudet för att visa att hon minsann inte bara var äldst utan även förståndigast. När glasen fylldes på så var det två stolta tonåringar som tog varsitt och en stolt mamma/moster som höjde sitt och utbringade en skål för födelsedagsbarnen. Vi läppjade försiktigt på den ädla varan och riktigt kände oss oerhört vuxna. Åtminstone för mig var detta absolut första gång jag överhuvudtaget smakade på någon alkohol och om inte Tilda skaffat sig andra vanor under halvåret här uppe så var det premiär även för henne. Sedan gjorde vi slag i saken och började göra heder av anrättningen på bordet.

Mitt under måltiden ringde telefonen och turligt nog slapp vi springa in utan kunde besvara samtalet ute i trädgården. Jag förstod genast att det var mor, och samtidigt som jag väldigt gärna prata med henne så blev jag samtidigt osäker på vad jag skulle säga. Visst visste jag att hon stått bakom det mesta kring mina presenter, men hur skulle jag förklara hur jag kände och att hennes son nu satt vackert pyntad i en läcker sommarklänning. Medan jag funderade lyssnade jag med ett halvt öra vad hon och Greta bubblade om och även om jag bara hörde halva samtalet så kunde jag gissa mig till att Greta bekräftade att allt gått som det skulle och att presenterna tagits emot på avsett sätt. Innan hon räckte luren till mig så avslutade hon sin del av samtalet med

- ….ha det så bra själv syrran, men nu måste jag lämna över luren till din otåliga dotter Tove. Kram på dig!

Med lätt skakande hand tog jag emot luren och lyckades endast få fram ett kort och koncist

- Hej mor, tack för presenterna!

Mor var dock mer pratsam och var givetvis nyfiken, trots Gretas försäkran, på att höra mina egna kommentarer. Det kändes till en början konstigt att sitta och kommentera alla presenter för det hörde säkert inte till vanligheterna att en kille beskrev den omtumlande känslan att öppna ett paket och den innehöll en läcker spetsprydd behå som dessutom var inköpt för honom att bruka. Men vinet kanske gjort sitt till för att få mig avslappnad, för strax var jag involverad i en intensiv dialog med mor om alla vackra och intima klädesplagg jag fått och även hur dagen utvecklat sig med besöket på stan med alla dess inköp. Jag höll på att glömma en detalj, men när Tilda ivrigt drog sig själv i örsnibbarna fattade jag vinken och berättade för mor även den detaljen. Hon blev märkbart imponerad över min dag och uttryckte sitt gillande att jag vara så glad för presenterna. Hon var dock ledsen att hon inte kunde vara med just nu och få krama om mig, men att det snart skulle bli tid för det. Halvt om halvt hade hon blivit lovad att hon nog kunde ta sin efterlängtade semester någon dag tidigare som kompensation för hennes nedlagda arbete inför den här konferensen som hittills varit mycket lyckad och uppskattad av företagets kunder. Hennes VD hade flera gånger offentligt framhållit henne som kvinnan bakom konferensen och att framgången var hennes förtjänst. Jag blev glad å hennes vägnar och svarade att jag längtade redan efter att få träffa henne och visa upp mitt nya jag.

Efter ytterligare hälsningsord fram och åter så ville mor också dela några ord med Tilda och även om jag förstod att Tilda fick motta sina gratulationer så verkade jag åter stå i centrum för konversationen. Samtalet blev dock inte så långvarigt utan vi kunde återgå till middagen, men ingen av oss kände att samtalet stört måltiden utan tyckte att den varit ett passande inslag som på visst sätt lät mor vara med på ett hörn. Efter att vi avslutat måltiden satt vi lugnt och avslappnat kvar och lät maten sjunka in. Vi fortsatte att dricka av vinet och njuta av det vackra vädret. Greta undrade lite över våra planer både för kvällen och också morgondagen, men vi hade inga bestämda planer intygade Tilda som jag lät föra vår talan. Hon visste ju så mycket mer vad som stod till buds än min, än så länge, begränsade erfarenhet av utbudet i Sundsvall en sommarlördag som denna. Greta undrade då om vi kunde tänka oss att följa med henne ner på stan än en gång då det skulle vara en sommarkonsert i Vängåvan som hon gärna ville lyssna på. Det var inget tvång, men hon tyckte det skulle vara kul att göra något gemensamt. För morgondagen så ville hon själv väldigt gärna dra sig mot vattnet och pröva sina nya badkläder om vädret var så fint som det varit idag. Inte heller inför det förslaget hade vi något att invända utan instämde glatt att vi var med på noterna.

Utan någon större brådska tömde vi vinflaskan på sina sista droppar och när de också slunkit ner i våra strupar dukade vi av och bar in allt i köket. Greta erbjöd sig att röja upp om Tilda och jag tog hand om min packning som fortfarande stod ouppackad. Hon tyckte också att vi kunde byta till något annat än dessa klänningar. Vi behövde inte slita ut dem redan första dagen. Kvällarna kunde dessutom fortfarande bli lite kyliga så vi borde nog ha lite mer på axlarna än bara tunna axelband

- Ja Mamma! Svarade vi unisont och föll samtidigt i skratt alla tre.

Det var spännande att ta itu med min packning, för jag hade ju faktiskt ingen aning om vad den innehöll. Greta hade ju lagt beslag på den direkt vid min ankomst och sedan hade ju händelserna kommit på rad och jag hade inte ens haft en sekund över till att ägna min packning några tankar. Väskan hämtade vi i Gretas rum och bar in den till oss och öppnade upp den på min säng. Som Greta indikerat så innehöll den många tjejkläder och några få killkläder vilka omedelbart sorterades undan och lades längst in i garderoben. Övriga persedlar ägnade vi större uppmärksamhet åt och det blev många glada utrop och de byrålådor och plats i garderoben som ställts i ordning för mig fylldes snabbt. Just nu hade jag ingen möjlighet att prova igenom allt, men så här långt hade jag inte haft några synpunkter på mors val. Jag undrade bara vilket sparbössa som krossats för att möjliggöra allt detta.

Vår uppmärksamhet var också inriktad på att se ut något lämpligt för kvällens begivenhet. Det var ändå en lite högtidligare kväll, vårt födelsedagsfirande, och vi ville gärna klä upp oss. Tyvärr så hittade vi inget som vi fastnade för direkt som lämpat till kvällen, men sista ordet var inte sagt ännu. Tilda drog iväg med mig in till Gretas rum och snart hade hon hittat en klänning som hon sträckte fram mot mig

- Prova den här, jag tror du kommer att gilla den.

Jag tog emot klänningen och vi återvände tillbaka till vårt rum. Samtidigt som jag skalade av mig min sommarklänning plockade Tilda fram något som hon tänkte testa. Min lånade klänning gled på mig utan problem och med lite assistans från Tilda slöts det figurformade skalet om min kropp när dragkedjan drogs upp i ryggen. Jag slätade ut klänningen över mina höfter och gick fram till spegeln för att syna mig närmare. Jag blev inte missnöjd med det jag såg. Klänningen var enkel till sitt snitt men formade sig snyggt mot min kropp. Den hade en djup och rak urringning i såväl rygg som på frampartiet och en rak snäv kjol som slutade strax över knäet. En mycket sofistikerad ung kvinna stod framför mig och det blev inte mindre tydligt när Tilda slöt upp bakom mig och började jobba med mitt hår. Snabbt flätade hon ihop det till en knut i nacken som lyfte fram mitt halsparti på ett mycket tilltalande sätt.

Tilda själv hade hittat en enfärgad sommarkjol och en halvt transparant blus med diskret blommönster och små puffärmar. Kreationen klädde henne alldeles utmärkt och när vi sedan satte på oss våra högklackade sandaletter blev vi riktigt tjusiga. Greta tittade in precis när vi stod framför spegeln och kråmade oss och uttryckte sitt gillande.

- Kul att du hittade något i min garderob. Den passar dig mycket bättre än vad den någonsin gjort på mig. Fortsätt att kråma er någon minut så är jag strax färdig också.

Det blev inte så mycket mer av kråmandet utan Tilda satte mig istället vid sminkbordet för att bättra på makeupen som blivit lite sliten efter en hel dag i solen. Snart så hade hon dock fixat till det och inte bara reparerat utan också förädlat min makeup. Jag var överväldigad över hur snabbt och enkelt Tilda förändrat mig och jag lovade mig själv att försöka lära av henne. Jag brann av iver att kunna sminka mig själv och kunna leka fram olika stilar så som hon nyss gjort. Under våren hade jag också, förhoppningsvis i hemlighet, studerat många av mina klasskamraters sätt att sminka sig och det var främst ögonen jag fascinerats av. Visst fanns det skräckexempel när det var alltför mycket smink inblandat, men några av mina klasskamrater (inklusive Tilda), behärskade uppenbarligen tekniken och skapade vackra uttrycksfulla ögon. Det ville jag lära mig.

När Greta anslöt sig till oss så bar hon på en lätt jacka som hon räckte till mig

- Ta den här utifall att det blir lite kyligt mot kvällen.

Jag tackade och tog emot och sedan travade vi åter ner mot stan. Tidigare idag hade jag knappt reflekterat över sträckan, men nu var det en helt annan sak. Både Tilda och Greta travade lätt iväg på sina styltor, och jag hakade på. Strax så började det dock ta emot och jag fick lugna ner på det redan ganska lugna tempot. Först uppmärksammade de inte att jag halkade efter utan fortsatte att prata och brydde sig föga om mig. I en korsning upptäckte de dock att jag var en bit bakom och samtidigt som de förstod var, bokstavligt, skon klämde så kunde de inte annat än le åt mig. Med förhoppningen att jag snart skulle få slå mig ner på en bänk och vila mina ömmande fötter, vader och anklar kämpade jag tappert vidare.

Lite tur hade vi också att det ännu inte var fullsatt utan att det fanns gott om lediga platser. Vi valde ut de bästa av tillgängliga platser och slog oss ner. Fötterna värkte som aldrig förr och jag ville inget annat än sparka av mig skorna. Tilda viskade dock att jag skulle härda ut. Tog jag av mig dem nu så skulle jag aldrig få på mig dem denna kväll och det alternativet var än sämre. Istället kilade hon iväg till en närbelägen hamburgerrestaurang och köpte dricka till oss. Det var inte alls fel att få i oss lite läskande vätska men hon hade ytterligare en avsikt med inköpet. När drickan var slut höll hon diskret bägaren mot mina vrister och jag riktigt kände hur kylan från isbitarna gjorde underverk med att lindra smärtan. Jag log tacksamt mot henne och placerade min bägare mot den andra foten.

En av Sundsvalls många amatörorkestrar stod för musiken och efter en stund så glömde jag helt bort mina fotbekymmer och istället njöt av den välkomponerade konserten. Företrädesvis spelades musik med sommaranknytning, och det som gjorde konserten än mer minnesvärd var konferenciers guidning mellan låtarna. På skickligt sätt förde hon konserten framåt och fick allt att framstå som om de olika musikstyckena hörde ihop med varandra, trots skillnad i både tid och kompositör. Detta i kombination med en riktigt härlig sommarkväll gjorde upplevelsen än starkare. Tänk om den fortsatta sommaren blev så här!

Trots vilan så kände jag mig inte helt okej för en längre promenad även om det verkade som om fötterna börjat acceptera den annorlunda belastningen. I den takt vi gick kändes det riktigt bra så en liten sväng längs Selångersån blev det innan vi passerade utanför Kasinot. Ett stort antal människor var i rörelse runt den gamla byggnaden som nu inhyste Sveriges första kasino, men vi ägnade den inte någon större uppmärksamhet. Vår ålder tillät heller inget besök, så varför trakta efter något man ändå inte kan få. Istället gick vi vidare mot berget och klättringen upp längs bergssidan. Strax innan backarna började såg vi Konditori Pallas och Greta tyckte vi kunde slinka in där och unna oss en tårtbit. Eftersom det var hon som bjöd så hade vi ingen större anledning att protestera.

Det var många ungdomar på konditoriet och Tilda kände igen några som också vinkade tillbaka till henne. Vi hamnade dock en bit från dem så det blev inget mer än den korta igenkännande gesten. Kanske var det också hämmande för ytterligare kontakter att det var en vuxen med oss, även om jag tyckte att Greta såg väl så ungdomlig ut. Inte som en sextonåring men definitivt inte heller som en 37-åring. Någonstans mittemellan skulle jag gissat om jag inte vetat bättre. Vi tisslade och tasslade dock som om vi alla var tonåringar och det kändes hur avslappnat som helst att sitta där som tjej och inte ens bekymra mig om att jag gick under falsk flagga så att säga.

Vi satt länge och väl med våra koppar och diskuterade allt mellan himmel och jord innan vi bestämde oss för att inleda sista etappen hem. När det började luta uppför började åter fötterna protestera och istället för att kämpa emot så tog jag helt enkelt av mig skorna och gick barfota. Det var hur skönt som helst och dessutom uppenbarligen smittsamt för strax efteråt gick ytterligare två personer barfota med skorna käckt dinglade i ena handen. Även om vi nu kommit in på villagator så var det ingalunda folktomt. Från trädgårdar och hus hördes sorlet från både radio, TV och egna fester. Flera var också ute och promenerade och vi fick ständigt väja ut i gatan för att kunna passera. Folk log hjärtligt mot oss och flera kommenterade glatt vårt val av fotbeklädnad.

Även Gretas grannar stötte vi på och jag blev vederbörligen presenterad för familjen. De verkade glada och trevliga och de ställde en del nyfikna frågor till mig. De noterade likheten mellan mig och Tilda och blev förvånade då de fick veta hur lite det skilde mellan oss. Att Tilda dessutom fyllde år idag blev signalen för dem att på stående fot bjuda in oss i trädgården för en stunds samvaro. Att kvällen var sen brydde sig ingen om en sådan här härlig lördagskväll och vi följde glatt med dem in på gården. Huset var ursprungligen en exakt kopia av Gretas, men sedan hade huset haft olika levnadsöden. Det här huset var tillbyggt in mot gården för att få mer plats för de tre barnen. De hade nu sina egna rum och pappan kunde fritt husera i källaren med sin stora hobby motorcyklar. Under den korta promenaden in mot trädgården passerade vi åtminstone 3 exemplar varav en var med sidovagn. När han såg våra blickar erbjöd han sig på stående fot att ta med oss ut på en tur någon lämplig dag.  Vi varken tackade ja eller avböjde utan fortsatte in i den välansade trädgården. Det märktes att trädgården var i bättre skick här än hos Greta och hon suckade lite avundsjukt på alla prunkande rabatter. Även om hon kanske aldrig kunde hålla den här ordningen i trädgården, så ville hon väldigt gärna göra något. Alla grannar, inklusive den här familjen, hade dock rått henne att avvakta ett tag och se vad som kom upp innan hon bestämde sig för något. Nu var det kanske dags att börja fundera, och det syntes att Greta ivrigt samlade på sig idéer.

När vi slog oss ner så kom också två av barnen ut. De var bara 4 och 6 år gamla och höll sig blygt kring mammas ben. Det äldsta barnet, en flicka på 12 år, var hemma hos en kompis och skulle snart komma hem. Vi hann inte växla många ord med varandra innan Olle, pappan i huset, kom ut med en stor bricka fylld av ostar, kex och frukter. Ebba, den äldsta flickan kom samtidigt hem och fick genast ett uppdrag att hämta läsk och cider åt alla. När glasen strax var fyllda höjde Olle sitt glas och framförde sina gratulationer till oss båda och hälsade samtidigt också Greta och Tilda välkommen till kvarteret. Även om de bott här i nästan ett halvår så hade inte så många ord bytts mellan dem och Olle tyckte att detta var ett alldeles utmärkt tillfälle att lära känna varandra lite mer. Liselott, Olles fru, höll med och Greta tackade för all vänlighet och uttryckte sitt gillande över hur väl hon och Tilda blivit mottagna. Det var stor skillnad mot Vårby Gård, och jag kunde inte annat än instämma, trots att jag bara varit här en hel dag än så länge.

Vi fortsatte att prata om likheter/olikheter med Stockholm och det visade sig att också Liselott och Olle bott ett tag i Stockholm, men redan innan barn nr 1 kom till världen hade de sökt sig hit och via ett antal olika lägenheter hamnat här på gatan för 5 år sedan. De trivdes jättebra och det var bara att knacka på om det var något. De mindre barnen, Albin som var 4 och Olivia som till hösten skulle börja i skolan, släppte snart sin blygsel och var de mest ivriga utfrågarna. De undrade bl.a hur det var att vara tvillingar och hur vi än försökte förklara hur det låg till så ansåg de i alla fall att eftersom vi tidigare idag haft lika kläder på oss och såg lika ut så måste vi vara tvillingar. Vi hette ju dessutom nästan lika. Skrattande gav vi upp våra försök att förklara och diskussionen fortsatte vidare längs andra spår.

Albin hade under frågorna sakta men säkert flyttat sig närmare Tilda och mig och stod nu och hängde bakom min stol. Plötsligt så klättrade han upp i mitt knä och slog sig tillrätta. Lite valhänt höll jag tag i honom men kände mig osäker på fortsättningen. Jag mötte Liselotts blick som bara lyste av ömhet och förtroende och lät därför Albin vara kvar i knäet. Vi fortsatte att prata och omedvetet började jag smeka Albins huvud och efter att han skruvat på sig lite och hittat en skön ställning dröjde det inte länge innan jag hörde en lätt suck och märkte hur hans ena arm slappnade av och föll ner. Albin hade somnat. Stolt men ändå lite fundersam vad jag skulle göra sökte jag Liselotts blick. Hon log brett och svarade enkelt

- Han gillar dig! Om det är okej för dig så kanske du vill följa med mig in och lägga honom. Annars tar jag honom.

- Jag följer med dig. Synd att väcka honom.

Försiktigt reste jag mig och vi travade iväg in i huset. Jag såg genast likheten med Tildas hus och utbyggnaden hade skickligt sammanfogats med det gamla huset. Albin hade sitt rum i den nya delen och med köket som närmaste granne. Hans rum var stort och luftigt och leksakerna låg så där hemtrevligt spridda över stora delar av golvet. Jag tassade därför försiktigt över golvet och försökte undvika att trampa på både legobitar och mjukisdjur. Lyckligt och väl framme vid sängen började Liselott försiktigt att ta av honom byxor och tröja och lirkade på pyjamasen. Jag kunde sedan lägga ner honom i sängen och steg åt sidan så att Liselott kunde bädda om honom. Tillsammans stod vi sida vid sida och tittade på honom några sekunder innan Liselott fattade tag i min hand med orden

- Du har bra hand med barn. Tack för hjälpen och hoppas att det inte blev för besvärligt för dig.

- Inte alls. Visst blev jag först förvånad, men sedan var det bara mysigt.

- Jag såg det. Jag kan intyga att det är mysigt med barn. Jobbigt men jättemysigt. Har du några småsyskon?

- Nej! Både Tilda och jag är enda barnet, men vi har växt upp tillsammans.

- Det syns nästan. Ni är så samspelta och lyhörda för varandra. Kanske ni har månat om varandra mer än om ni faktiskt varit systrar.

Jag hoppade till lite när hon nämnde ordet ”systrar”. Det kändes så ovant att höra men ändå så härligt. Jag sken nog i alla fall upp när jag svarade

- Kanske det. Har inte tänkt på det på det sättet, men bättre syster än Tilda kan jag i alla fall inte tänka mig.

Vi fortsatte att prat lite till innan Liselott konstaterade att han nu sov djupt och inte skulle vakna. Fortfarande med min hand i sin smög vi oss ut ur rummet och ut till de andra som fortsatt att samtala utan att ens bry sig att vi varit borta några minuter. Både Olivia och Ebba började gäspa tydligt och Olle beordrade dem vänligt men bestämt att dra sig in och gå till sängs och de lydde utan konstigheter. Vi andra fortsatte att göra heder åt frukten och ostarna och det blev långt in på småtimmarna innan vi tog oss samman och tog genvägen genom hålet i häcken över till oss. Ett hål som redan funnits på Greta och Gerdas tid i huset och då bodde det en jämnårig kille där nu Olle och Liselott huserade. Det hade varit många tillfällen då hålet utnyttjats för att snabbt och obemärkt ta sig mellan husen. Så om bara väggar kunde tala….

P

igg som en lärka stod Greta än en gång över oss och försökte få liv i oss. Det var visserligen inte alltför tidigt, men eftersom vi planerade att dra oss till ett bad så gällde det att passa på medan solen lyste och det fortfarande fanns några platser kvar att breda ut filtarna på. Greta hade redan sett ut målet och det var ute på Alnön. Hon gillade det bättre än att åka till Fläsian för där hade man E4an tätt inpå och dessutom vattnet mot norr och solen i ryggen en stor del av dagen. Bättre då med Alnöns söderläge och lugnare miljö. Det fanns minst tre badplatser att välja på. Vi skyndade på vår morgontoalett och åt lite frukost innan vi stuvade in allt i bilen och drog iväg. Egentligen så kunde vi från övervåningen se de tilltänkta stränderna, men vägen dit var betydligt längre och krokigare så det tog sin rundliga tid att nå fram. Lyckligtvis kunde vi konstatera att det fanns gott om plats och vi bredde ut oss och gjorde alla förberedelser för en dag i solen. Alla tre valde vi bikini som förstaval och så sträckte vi ut oss på filtarna och njöt av solens värme. En efter en slumrade vi också till eftersom de två senaste nätternas uppesittande ackumulerat ett visst sömnbehov. Ett välbekant plingande från en glassbil som ivrigt försökte locka till sig kunder förde oss tillbaka ur drömmarnas värld men istället för att ge efter för glassbilens locktoner drog vi oss ner i vattnet för välbehövlig svalka.

Svalka fick vi också, för vattnet var inte alls lika inbjudande som de yttre omständigheterna gjorde sken av. Det behövdes ytterligare ett antal soldagar innan temperaturen skulle komma upp i riktigt behagliga tal, men skam den som ger sig. Vi plaskade pliktskyldigast omkring lite och noterade att det inte var många andra som gjorde oss sällskap. De flesta andra som var i vattnet var föräldrar som gick omkring i vattenbrynet och höll uppsikt på sina telningar. Några halvstora grabbar plaskade runt en bit bort men sedan var det ödsligt i vattnet. På stranden däremot trängdes fler och fler och alla försökte få fatt på så många solstrålar som det var möjligt. Smått huttrandes återvände vi till filtarna och svepte in oss i handdukarna. Det dröjde dock inte länge innan solen åter värmt upp oss och självmant fick oss att än en gång exponera våra kroppar.

Medan vi snurrade runt, likt köttet på grillgallret, kunde vi se att det fanns ett antal ögon som ivrigt spanade in våra sololjeglänsande kroppar och när som helst var beredda att både bildlig och bokstavligt var redo att sätta tänderna i det gyllenbruna köttet. Det var ett gäng tonårsgrabbar som oblygt placerat sig på perfekt fluktavstånd och som inte gjorde någon hemlighet att det var vi tre som var deras huvudrätt denna dag. Vi kunde också höra en del kommentarer kring oss och våra kroppar och jag kunde inte annat än le åt hur illa ställt det var med deras iakttagelseförmåga. Samtidigt så blev jag också till viss del smickrad över deras omdömen och sög åt mig orden som ett läskpapper. Jag kunde dock förstå Tildas stigande irritation för deras nedvärderande kvinnosyn lyste lika starkt som solens strålar. Vi slapp dock irritera oss på dem någon längre stund för en av grabbarna fick plötsligt för sig att han måste hem och med en tupp mindre så blev de kvarvarande två inte alls lika tuffa och språksamma som när de var tre.

Vi passade också på att äta av vår medförda matsäck innan vi än en gång sträckte ut oss. Nu somnade vi dock inte utan låg och småpratade om både stort och smått. Lite då och då for min blick upp mot en av grabbarna, men varje gång den snuddade vid hans vek han förläget undan blicken. Vi fortsatte att njuta av solen och när vi än en gång, trots det svala vattnet, kände oss tvungna att svalka av oss så följde ett antal ögon oss intresserat. Vattnet kändes inte riktigt lika svalt den här gången och vi stannade kvar lite längre än gången innan. Det var nu också fler som badade och därför lade jag inte märke till att killen som aldrig vågade möta min blick plötsligt var precis intill mig ute i vattnet. Tilda och Greta hade gett sig uppåt medan jag valt att simma ytterligare en stund. Först blev jag nästan lite skrämd av hans närvaro men jag valde att försöka hålla mig avvaktande och inte visa min rädsla. Det var därför ganska naturligt att det var han som tog initiativet

- Hej!

- Hej! Svarade jag lite avmätt.

- Jag förstår om du är sur på mig och mina kompisar. Det var väl inte så där jättekul att höra deras ordbajseri. Jag förstår inte vad det tog åt dom. Jag vill i alla fall be dig och din syster om ursäkt.

- Tack för det, men varför stoppade du dom inte om det är som du säger?

Det blev tyst en stund och jag trodde att jag gett en direkt dräpande replik när han eftertänksamt fortsatte

- Du tror mig säkert inte, men jag ville säga åt honom, men jag vågade helt enkelt inte. Han är egentligen ingen bra kompis, men det är ännu värre att stå på sig och visa en egen vilja.

- Schyst av dig i alla fall att be om ursäkt. Det hedrar dig

- Tack! Jag har inte sett dig här förut. Bor du här?

- Nej, jag bara hälsar på min kusin.

- Kusin! Så det är inte din syster! Ni är ju lika som bär. Nästan i alla fall. Fast……

- Fast vadå? Svarade jag och blev plötsligt osäker vad det var han försökte säga. Hade han sett något som han nu tänkte avslöja och sedan håna mig. Samtidigt så verkade han ganska snäll så med viss oro men med stor nyfikenhet väntade jag på hans eventuella svar

- Jo…, det är så….Jag vet inte hur jag skall säga det, men jag tycker du är sötare än din syster…, förlåt kusin.

Jag kände hur jag rodnade inför det högst oväntade avslöjandet. Jag befann mig nu i samma situation som han varit i nyss och visste inte alls hur jag skulle formulera mitt svar.

- Tack, snällt sagt av dig.

- Jag försöker vara bara ärlig. Jag heter förresten Henrik. Vad heter du?

Jag dröjde medvetet lite med svaret för jag kände mig helt klart osäker på vart det här samtalet skulle leda, men återigen så upplevde jag att killen intill mig varit uppriktig mot mig så var det inte mer än rätt att jag också svarade så uppriktigt jag kunde

- Tove heter jag

- Hej Tove! Och din kusin hette Tilda. Ni gör tydligen allt för att vara lika. Tredje tjejen då! Det måste väl ändå vara en syster till en av er?

- Nej! Fnittrade jag. Det är Tildas mamma!

- Du skämtar. Hon kan inte vara mamma till en av er. Nej du skämtar med mig.

- Jag är helt allvarlig och dessutom börjar jag bli kall. Jag måste gå upp nu.

- Jag får väl tro dig då, men jag lovar att vi trodde ni tre var, om inte jämnåriga så ändå ganska nära i ålder. Gissa om han kommer att bli störd över att ha stött på en brud som kunde varit hans mamma.

- Själv då? Är det kanske henne du var mest intresserad av?

Nu var det Henrik som rodnade men samtidigt som vi sakta närmade oss stranden fann han sig själv och svarade

- Lite kanske, men efter att ha tittat mer noggrant på er så var det dig jag gillar mest.

- Jag märkte det, men du undvek mina blickar.

- Mm, och det har jag inget svar på varför jag gjorde det.

Vi var nu uppe ur vattnet och gick sakta upp mot våra filtar. När jag kom till min filt så sa han bara ”hejdå” och fortsatte upp till sin kamrat som nu låg och läste ur en medhavd serietidning. Tilda och Greta tittade förvånat upp mot mig och medan jag svepte om mig en handduk och kröp ihop för att behålla värmen kom första kommentaren

- Tänk att man inte kan lämna dig ensam en sekund innan första killen är framme och flörtar med dig, fnittrade Tilda glatt samtidigt som jag rodnade

- Kanske dags att du och jag tar ett samtal när vi kommer hem, fortsatte Greta. Du vet det där med blommor och bin.

- Äsch lägg av. Han ville bara prata.

Jag svarade lite låtsat irriterat men ändå med en underton av allvar. Riktigt hur jag skulle förhålla mig till det som hänt visste jag inte. Det här var något jag inte var förberedd på. Konstiga signaler for runt inom mig och jag var inte alls säker på vart tankarna skulle leda fram till eller vilka konsekvenser det skulle få. Greta kände instinktivt att det var något som bubblade inom mig och kröp därför närmare mig och började sakta massera min rygg och mina axlar. Tilda tittade oroligt på mig, men då jag genast log tillbaka och smekte hennes kind blev hon lugn och lät mig bearbeta det som surrade inom mig i lugn och ro. Greta var dock mindre benägen att vänta utan ville gärna att jag började berätta.

- Gör dig ingen brådska, men jag tror det är bra om du försöker dela dina tankar med oss. Kanske inte alltid som att det känns lättare att prata om det, men jag garanterar att efteråt så känns det bättre.

- Jag tror dig. Jag vet bara inte var jag skall börja eller ens vad det är som händer. Det bara snurrar runt inom mig av både tankar och känslor och just nu så känns det som om ingenting hänger ihop eller har betydelse samtidigt som jag tror att allt faktiskt hänger ihop.

- Jag kan ana vad som sker inom dig och du skall veta att vi alla tre är beredda att stötta dig. Trots att det är svårt. Försök ta tag i någon tråd och ge oss en bild av vad det är som snurrar inom dig.

- Skall försöka, svarade jag med ett litet skevt leende och drog samtidigt av mig handduken och istället satte mig i skräddarställning framför de båda…

- Egentligen så har jag väl alltid känt mig annorlunda. Åtminstone så långt tillbaka jag kan minnas. I början så hade jag självklart inget att jämföra med och även om jag såg att min kropp var annorlunda än både Tildas och era så tänkte jag inte så mycket på det. Inte heller var det något konstigt att jag och Tilda bytte kläder med varandra titt som tätt utan det var bara en naturlig del i min uppväxt. Det var väl egentligen först när vi började skolan och vi plötsligt blev uppdelade som jag fick mer att undra över. Flickor för sig och killar för sig. Det var först då som jag började inse på allvar att jag var annorlunda. Jag förstod inte uppdelningen. Det fanns ju tjejer som mer ville vara med pojkarna och det fanns några, inklusive mig, som hellre höll sig till flickorna. På något sätt så accepterade jag dock uppdelningen utan större väsen. Jag och Tilda fanns ju för varandra all annan tid, så det här var ju bara ett konstigt undantag.

Inte heller när vi kom upp i tonåren bekymrade jag mig särskilt mycket över att jag fortfarande helst umgicks med flickor och att jag inte alls hade något emot att Tilda och jag lekte flicklekar och att hon gärna fick experimentera på mig alla nya sätt att sminka sig och prova olika klädkombinationer. Jag tyckte bara att det kändes skönt och avslappnat de här stunderna men någonstans då började jag nog känna att det här inte var helt naturligt för en kille. Jag ville dock inte ställa frågan på sin spets, för risken var då kanske överhängande att allt fått ett abrupt slut och det ville jag absolut inte att det skulle hända.

Jag kan väl heller inte säga att jag försökte forska i varför jag var som jag var utan ryckte i stort sett på axlarna åt det hela. Allt fick plötsligt en helt annan dimension när du och Tilda försvann upp hit till Sundsvall. Halva mitt liv försvann och inte bara vilken halva som helst utan nu insåg jag, trots att jag alltid klätt mig som kille i skolan och andra sammanhang, att den kvinnliga delen av mig var mer betydelsefull än jag någonsin trott eller anat. Jag deppade väl inte ihop precis, men fick heller inte någon ”lindring” av mina bekymmer när jag lite då och då provade mors kläder istället för Tildas. Det var liksom inte ”rätt” i mer än en mening, hur ärtigt och ungdomligt både mor och du klär er.

Egentligen vet jag inte om mor ändå hittade rätt tråd att dra i när hon började tjata om mitt hår och ställde sitt ultimatum. Jag fick i alla fall ett skäl till att utveckla lite mer av min feminina sida och även om jag självklart insåg att jag också, rent utseendemässigt, fick ett femininare utseende så var jag nu beredd att ta det steget. Förvånansvärt så uteblev reaktionerna nästan helt. Visst fick jag kommentarer, men kanske lyste ändå min egen känsla igenom att det här var jag. Så här ville jag se ut och vara.

Det kändes därför helt underbart när Tilda och jag åter träffades och vi omedelbart kunde knyta an till hur vi varit med varandra. Det var precis som vanligt och jag kunde få utlopp för min vilja att också vara tjej. Fortfarande så hade jag ingen tanke att jag var annat än en kille, visserligen en kille som lika gärna kunde vara klädd som tjej men som ändå var kille i själ och hjärta. Inte ens när jag fick alla tjejkläder i present höjde jag på ögonbrynet. Tvärtom blev jag oerhört lycklig, för nu skulle jag inte behöva låna mors kläder längre när jag väl kom hem. Nu hade jag mina egna att använda när jag så ville.

De första tankarna att något ändå drastiskt förändrats kom faktiskt först när vi drog oss ner på stan. Först var det mer som en kul grej att gå ut och shoppa, något jag aldrig gjort tidigare, men när jag upptäckte att de vi mötte faktiskt tog mig för en tjej så började tankarna fara och flyga. Likadant igår med grannarna. Jag blev ärligt förvånad att de inte såg igenom mitt skal och insåg att jag faktiskt är kille. Även om jag, med er hjälp, iklätt mig rollen som tjej så har jag ändå, tycker jag själv, varit mig själv. Jag har inte förställt min röst eller gjort något annat utan det är ändå jag som finns härunder. Ändå så uppfattar alla mig som tjej.

Missförstå mig nu inte och tro inte att jag ångrar något. Tvärtom så är det här som en ljuv dröm för mig att få uppleva allt detta. Samtidigt så kommer det in andra känslor också. Jag har hittills sett det här som lite av en ”kul grej”, men jag märker ju nu att jag själv håller på att förändras och att detta blir allvarligare än jag trott det skulle kunna bli. Kanske väldigt naivt av mig att tro något annat när jag beter mig så som jag gör, för hur skall man kunna förklara att jag riktigt njöt av att se hur vårt solande hade lämnat spår som bara normalt syns på tjejer och samtidigt på allvar mena att det jag gör ändå bara är ”på kul”. Samma med hålen i öronen. Jag kan rada upp massor av saker som jag nu inser säger emot mig själv och när sedan alla jag möter också bara ser en tjej så börjar det snurra till det riktigt för mig.

Idag inser jag att Liselott pratade till mig på ett sätt som hon säkert inte skulle gjort om det varit Tore som Albin somnat hos. Jag kan inte riktigt säga var skillnaden ligger, men det pirrade till i mig redan när hon sa det, men jag förstod inte riktigt varför. Allt detta är saker som jag fortfarande noterat som en del av ”grejen” att jag klätt mig som tjej, men det som hänt idag har fått hjärnan att snurra ytterligare några varv.

Först var det grabbarnas oblyga kommentarer kring oss som märkligt nog inte fick mig att skämmas som kille. Istället förargades jag över hur nedvärderande de såg på ”oss” kvinnor. Jag betonar medvetet ”oss” för så vitt jag vet var detta första gången som jag kom på mig att inte bara ”klä ut mig” utan även identifiera mig som tjej. Då var det nära att jag nästan svimmade när jag insåg vad jag tänkt. Än värre blev det faktiskt när Henrik bad om ursäkt ute i vattnet. Inte för själva ursäkten utan för det han sa sedan.

- Vad var det han sa som var så omvälvande? Frågade Tilda

- Egentligen inget märkvärdigt i sig, men det spädde ändå på mina funderingar en hel del. Han bad som sagt om ursäkt och började sedan glida in på oss. Han var helt enkelt nyfiken och jag förhöll mig avvaktande. Plötsligt så sa han att han tyckte jag var söt och gärna ville veta mer om mig. Nu fanns det inte längre någon osäkerhet, nu var det allvar. När tom en jämnårig kille stötte på mig så ogenerat insåg jag att Tore inte fanns synlig längre. Det var istället tjejen Tove alla såg och det kanske jag också kunnat hantera på något sätt om inte nästa reaktion kommit som ett brev på posten.

Hans kommentar att jag var söt och dessutom om vi kunde ses någon gång fick mig att darra. Först trodde jag att jag varit i för länge och darrade av köld, men sen insåg jag att jag gillade tanken att han både tyckte att jag var söt och att han ville träffa mig mer. Nu tror jag inte att jag är så intresserad av just honom. Hans kompisars kommentarer och hans uteblivna protest hänger som ett svart moln över huvudet på mig, men hans tankar om mig väckte något inom mig. Jag gillade helt enkelt att höra en kille säga så om mig.

Jag tystnade och lät mina ord sjunka in. Kände mig också ganska tom inombords och behövde lite tid för återhämtning. Både Greta och Tilda satt stilla och betraktade mig, men det var inga konstiga blickar utan ömma och varma. Tystnaden var inte på något sätt besvärande utan mer att den visade på respekt för mina synpunkter. Ingen viftade bort dem som floskler eller hjärnspöken, utan jag fick känslan av att de fullt och fast fått en inblick i mitt just nu turbulenta själsliv. Till slut tog dock Greta till orda

- Jag tycker att vi inte rotar mer i det här just nu. Istället tar vi oss ett dopp till och åker sedan hem. I alla fall jag tycker att det räcker med sol för idag och jag tycker mig se att damerna också fått tillräckligt. Jag tänker dessutom byta om till baddräkt så om ingen annan har något bättre förslag så trippar jag iväg till omklädningsrummen där borta.

Vi vaknade till liv bägge två och letade snabbt upp våra baddräkter och följde Greta i hälarna. Först vid ingången till byggnaden insåg jag att än en gång var en gräns på väg att passeras mellan manligt och kvinnligt. Hur vanligt var det att killar i min ålder obekymrat steg in genom denna dörr? Att de gärna smög upp på baksidan och kikade in mellan de gistna plankorna var en sak, men att gå in med avsikt att bli betraktad som en jämlike var något annat. Tom mycket annorlunda än att prova kläder i en provhytt. Lite spänd blev jag över vad som skulle möta mig innanför dörren med det magiska ordet ”Damer”, men i trygg förvissning att jag tydligen ändå upplevdes som en trovärdig kvinnogestalt följde jag efter de båda in.

Först var det lite svårt att se, för kontrasten mot det strålande solskenet utanför var högst påtagligt. När ögonen vant sig så såg jag bara några mammor med sina halvstora barn som höll på att byta om. De bara nickade vänligt mot oss och vi styrde stegen mot en för stunden tom del av det stora rummet. Med ryggarna diskret vända mot de övriga spillde Greta ingen tid utan knäppte loss sin bikinibehå och masserade samtidigt sina bröst så fort de blivit befriade från sitt hölje. Byxorna följde strax efter och nu kunde jag tydligt se hur mycket solen tagit på hennes kropp. Samtidigt utförde Tilda samma ritual och på henne var spåren än tydligare. Nyfiket tittade de båda på varandra för att sedan vända sig mot mig för att se på min kropp. Jag försökte utföra rörelserna lika elegant och naturligt som de gjort och fann till min förvåning att mina händer mer eller mindre automatiskt masserade huden där behån suttit. Jag kunde också se på deras miner att jag också minsann också fått färg. Vi förlängde dock inte inspektionen ytterligare utan drog istället på oss våra baddräkter och rättade till allt som borde rättas till innan vi, återigen med en nick mot de övriga, steg ut i det bländande solskenet.

Efter att vi nödtorftigt hängt våra bikinis på torkning och gjort en sista justering av baddräkterna gick vi ner till vattnet. Det kändes stor skillnad nu och vattnet var riktigt behagligt. Det var också fler som var i nu och vi måste passera flera grupper av badande innan vi kunde nå fritt vatten och sträcka ut oss. Greta lockade med oss på en liten simtur och vi följde lydigt efter som små andungar efter sin mamma. Det var också skönt att få rensa huvudet från mina grubblerier och släppa loss lite fysiska krafter också som ackumulerats. Smått utmattade men med en behaglig känsla inombords avslutade vi badandet och drog oss upp till våra filtar för en kort andhämtningspaus. Jag såg direkt en diskret liten lapp som låg vid min bikini och när jag vecklade ut den så kunde jag läsa Henriks namn, adress och telefonnummer samt en kommentar som fick mig att rodna. De båda andra log mot mig men visade inget intresse av att få ta del av budskapet. Jag tittade mig runt för att hitta Henrik, men platsen där de legat var tom och han syntes inte till någon annanstans.

Vi sträckte ut oss en stund för att hämta andan och låta solen torka oss lite innan vi samlade ihop våra kläder och än en gång försvann bort till omklädningsrummet. Det var nu mer livligt därinne och mer eller mindre oklädda flickor och kvinnor stökade runt därinne. Vi hade vissa svårigheter att hitta en liten bit bänk att hålla till vid men några som precis blivit klara tecknade åt oss att vi var välkomna att överta deras plats. Jag blev lite nervös inför det som skulle komma, men Greta viskade försynt till mig att göra lika som de gjorde. Utan ytterligare kommentarer så hängde de upp sina kläder så att behån hamnade överst. Därefter hasade de ner baddräkten till midjan och torkade sig ordentligt torra innan behån elegant och smidigt dolde brösten med sina lager av tyll och spets. Linnet följde raskt därefter och sedan var det kjolens tur. Med den väl på plats lirkades baddräkten av från kroppen och fast vi nu var helt nakna under så var vi ändå klädda. Finurligt! Att sedan få på trosorna efter ytterligare en torkning var en barnlek, likaså att rätta till hår och allt annat innan vi kände oss redo att upplåta våra platser till andra väntande.

Resan hem gick sedan på nolltid och det var med en härligt euforisk känsla i kroppen som jag hängde upp såväl bikini som baddräkt och kunde konstatera att det faktiskt var jag som hade använt dem på en alldeles vanlig badstrand. Mycket nöjd med konstaterandet drog jag mig in för att ta mig en dusch. Jag var tydligen först i kön så jag hade bara att dra av mig mina kläder och trippa in i badrummet. Först nu kunde jag själv se min kropp och det var minst sagt tydliga märken där bikinin suttit. T.o.m. en blind kunde nu se vilken typ av badkläder som suttit på min kropp. Underligt nog så var det en känsla av välbehag som for genom mig och ännu skönare blev det när jag löste upp mitt hår som varit innesluten i Tildas vackra flätning sedan igår kväll och lät det varma vattnet skölja över mig. Noggrant tvättade jag såväl hår som kropp och väldoften från de olika produkterna jag använt följde med mig ut i rummet där Tilda stod redo i all sin nakenhet att överta min plats i duschen.

Själv satte jag mig tillrätta framför spegeln och utan vidare funderingar plockade fram min påse med papiljotter. Vant och ledigt som om jag aldrig gjort något annat rullade jag upp mitt hår och när Tilda en stund senare kom ut ur duschen lade jag sista handen vid mitt verk.

- Kors i taket. Vad skådar mitt norra öga. Har du hunnit rullat upp ditt hår på den här korta tiden. Och så perfekt det är gjort. Du kan verkligen det här, precis som ryktet gjort gällande. Skulle syster min kunna tänka sig att göra likadant med mitt hår?

- Visst. Sätt dig du. Jag skall bara göra mig lite mer anständig.

Att bli lite mer anständig tog inte lång tid. Jag nöjde mig med rena trosor och en bländvit behå innan jag tog plats bakom Tilda och började kamma ut hennes hår.

- Hur vill du ha ditt hår? Vill du ha böljande lockar, eller som jag tänkt mig en traditionell pagefrisyr?

- Vet faktiskt inte, men om inte du har något emot det så skulle jag vilja vara så lik dig som möjligt. Har jag fått en tvillingsyrra helt plötsligt så skall det väl också synas.

- Okej, då blir det så.

Även om det egentligen var ett ganska enkelt uppdrag att rulla upp hennes hår så var jag ändå lite spänd inför uppgiften. Jag var inte så van att lägga upp på andra även om jag gjort det några gånger på mor. Nu kändes det mer spännande och utmanande. Medan jag höll på passerade Greta oss på väg till badrummet och stannade nyfiket upp inför scenen framför henne.

- Kors då har det blivit frisersalong här också. Så fint du gör dessutom. Du är ju ett riktigt proffs faktiskt. Får man vara så ofin och fråga om du kan göra mig fin också?

- Fråga kan man alltid, svarade jag och sken upp som en sol

- Och vad blir svaret, frågade Greta med glimten i ögat

- Självklart gör jag det. Gå och duscha du så hinner jag göra klar Tilda.

Jag fortsatte att jobba på och Tilda tittade storögt hur flinkt mina händer jobbade och var mäkta imponerad när jag slutligen draperade hårnätet kring hennes huvud. När hon skulle ge mig en kram som tack höll det på att sluta illa för våra papiljotter krokade i varandra och det blev i princip helt omöjligt att kroka loss oss. Precis då kom Greta ut och ställde sig skrattande och tittade på oss.

- Är ni inte nöjda med att vara som tvillingar. Måste ni dessutom vara siamesiska tvillingar?

Samtidigt så bad hon oss vara stilla och sekunder senare var vi separerade efter en snabb och lyckosam operation av husets tillförordnade kirurg. Dock hade ingreppet inte behövt inkludera några kirurgiska ingrepp utan vi hade klarat oss helskinnade från äventyret. Tilda försvann skrattande för att klä på sig och Greta satte sig tillrätta på stolen framför mig. Även hon fick frågan hur hon ville ha sin frisyr och hon valde en mer böljande frisyr. Jag plockade därför ihop alla små spolar och satte igång. Det här uppdraget tog lite längre tid att utföra och Tilda kom och ställde sig bredvid mig för att riktigt kunna se hur jag gjorde. Samtidigt som jag jobbade frågade hon.

- Vad kan jag göra för dig när du gjort allt det här?

- Du skulle tex kunna lägga en tjusig makeup på mig och samtidigt visa hur du gör.

- Det gör jag gärna! Inget annat?

- Inte vad jag kommer på nu, men jag tycker det här är kul så jag gör det gärna utan att ni behöver känna er skyldiga mig en gentjänst. Kul att kunna bidra med något. Ni har väl förresten gjort mer för mig dom här dagarna. Jag kan knappt fatta att allt som hänt faktiskt hänt.

- Det har hänt och du ser mer tillfreds nu. Har du hunnit ikapp dig själv kanske? frågade Greta.

- Kanske. Känns i alla fall bättre.

Samtidigt så fäste jag sista spolen på Gretas huvud och fixade till hårnätet. Hon vände och vred på huvudet och menade på att hon aldrig sett sitt hår så snyggt upprullat. Ett riktigt mästerverk intygade hon och väntade med spänning på att se det färdiga resultatet när håret torkat. På väg in till sitt rum bad hon oss två att gå ner i köket och oss börja med middagen. Vi skulle ha stekt panerad rödspätta med alla tillbehör. Hungriga efter dagens alla händelser behövde hon inte be oss två gånger utan vi drog på oss varsin klänning och skyndade sedan ner i köket.  Tilda tog kommandot och ledde arbetet på ett skickligt sätt. Hon fördelade arbetet mellan oss och när Greta strax anslöt sig till oss fick hon sina arbetsuppgifter tilldelade. Ljuvliga dofter spred sig snart i köket och det spädde på våra hungerkänslor ytterligare. Väntan skulle dock inte bli alltför långvarig innan vi kunde ta ut maten i trädgården och slå oss ner i den gamla syrenbersån som funnits redan på den tiden när Gerda och Greta bodde här som barn.

V

i lät oss väl smaka av maten och njöt gott i den sköna sommarkvällen. Vårt samtal handlade inte alls om dagens händelse vid badplatsen utan vi lät den saken bero. Däremot så pratade vi desto mer om mitt minst sagt nyvaknade intresse för hår och den kunskap jag fått på så kort tid. De var förvånade och samtidigt imponerade över hur lätt jag gav mig i kast med uppgiften. Alla tre var vi spända på att se resultatet och lite otåligt kollade vi av om håret var tillräckligt torrt. Vi visste dock att resultatet i hög grad var beroende på hur torrt vi tillät håret att bli så därför avvaktade vi ännu en stund. Alla tre var vi också överens om att vi nog var osedvanligt ”vackra” denna afton med våra papiljottförsedda skallar.

Under vår väntan var det nästan ofrånkomligt att ändå komma tillbaka till eftermiddagens händelser. Greta var den som tog upp tråden

- Jag tror jag förstår en del av hur du känner dig. Om jag tolkar dig rätt så har du aldrig haft några svårigheter att prova andra sorters kläder. Jag vet ju själv hur jag och Gerda lånade friskt av både mamma och pappa och inte blev det några rubriker för att vi kom till skolan i en herrskjorta eller att någon av pappas kavajer hängde på våra axlar när vi gick på fest. Det var ju coolt bara. Vi försökte ju också uppfostra er så att ni själva både vågade och kunde ta egna beslut, något som ni båda också har varit duktiga på under åren. Dina och Tildas ohämmade ombyteslekar ansåg vi vara ett exempel på denna uppfostran. Vi såg inga konstigheter i detta utan tyckte att ni skötte det hela på ett alldeles utmärkt sätt.

Jag tror, som du själv var inne på, istället att den här ”leken” tog en helt annan vändning när en jämnårig kille inte bara tog dig för den tjej du utgav dig för att vara, utan att han dessutom oblygt stötte på dig. Hans sätt mot dig ställde väl egentligen en fråga på sin spets och det är den frågan du inte känner dig riktigt beredd att svara på, ens inför dig själv.

Jag tittade häpet på Greta och nickade bara att jag höll med samtidigt som jag vek undan blicken. Hon hade träffat så mitt i prick att jag inte ens vågade erkänna att frågan fanns där. Jag hann dock inte fullfölja min tankegång innan Tilda frågade

- Vilken fråga är det ni pratar om?

- Skall du eller jag ta frågan? undrade Greta.

- Jag tar den, svarade jag och vände mig till Tilda. Samtidigt sträckte hon ut sin hand och tog tag i min och jag fortsatte. Den svåra frågan är vem jag försöker lura. Jag har sett det här som en ”lek”, men andra ser på mig som en fullt normal och vanlig tjej. Vem har rätt? 

- Måste det egentligen finnas ett svar, undrade Tilda. Kan man inte bara få vara en människa. Måste alla sättas in i ett fack?

- Du har helt rätt i att man borde få vara så som man är, men samtidigt så är hela systemet ”uppbyggt” på att det finns ”män” och ”kvinnor”. Inte alltid det lättaste att bryta mot sådana rigida uppfattningar, kommenterade Greta.

- Men Tove är ju så naturlig och så och dessutom har ju alla sagt, i alla tider dessutom, att vi är så lika. Då, om det är sant, så är inte jag heller någon tjej alltså?

- Din retorik är kanske en smula färgad av din närhet till Tove, men visst kan man på sitt sätt tycka så. Tyvärr så vet vi väldigt lite om hur folk reagerar. Jag kan ju också se, inte minst efter den här dagen, hur lika ni båda är och agerar och det gör ju att alla inte har den minsta anledning att ifrågasätta er könstillhörighet. Den frågan finns inte ens på dagordningen utan det som orsakar fler diskussioner är huruvida ni är tvillingar eller ej. Så långt är nog allt ”frid och fröjd” men vad händer egentligen när någon upptäcker det rätta förhållandet. Hur går tongångarna då, hur förändras omgivningens förhållande till Tove och oss andra?

Nu tycker jag inte vi skall överdriva för mycket och oroa oss mer än nödvändigt, men visst är det bra att vi funderar kring dessa frågor. Viktigare, åtminstone för stunden, är nog ändå att du Tove känner vårt stöd och att du vågar fortsätta utforska dina okända sidor. Den här sidan kan ytligt sett kännas väldigt konstig, men hur många underliga intressen finns det inte som andra människor regelbundet sysselsätter sig med och som vi knappt höjer ögonbrynet åt. Då tycker åtminstone jag att det känns betydligt mer näraliggande att man vill se, känna och uppleva sig som den andra halvan av mänskligheten.

Se det inte som om ämnet är slutdiskuterat, för det är det med all säkerhet inte, men just nu är jag mer nyfiken på att se vad som döljer sig under alla dessa spolar. Vad säger frisörskan själv. Är det inte dags att syna resultatet?

- Gärna för mig. Skönt ändå att få prata av sig, svarade jag och log mot de båda.

Helst hade jag velat krama om de bägge för att de var så förstående och härliga, men med erfarenheten från ett tidigare kramkalas lät jag bli, men noterade att jag var skyldiga dem några härliga kramar. Istället för att försvinna in i huset skyndade jag efter en spegel och mina redskap och medan den nyutnämnda spegelhållaren Tilda satte sig tillrätta började jag plocka ur spolarna ur Gretas hår. Med stigande intresse studerade hon mitt arbete och jag riktigt såg hur spänningen ökade för varje spole som avlägsnades. När jag sedan borstade ut håret var det som om solen fått en till konkurrent. Med ett leende som kunde smälta vad som helst studerade hon noga resultatet och uttryckte sitt gillande. Även Tilda tyckte att resultatet blev över förväntan och började otåligt skruva på sig för att få möjlighet att abdikera som spegelhållare och istället syna sin nya frisyr.

Greta lät sig motvilligt slita sig från platsen framför spegeln men gav till slut efter för Tildas önskan. De skiftade plats och jag fick ett nytt huvud framför mig. Samma procedur upprepades och jag blev inte heller den här gången besviken på reaktionen. Båda två var helnöjda med resultatet och hade inte jag harklat mig och talat om att det fanns ytterligare ett huvud att befria från papiljotter så hade de säkert stått där fortfarande och tittat in i spegeln. Nu återvände de till verkligheten och utbytte några snabba blickar innan det blev bestämt att Tilda skulle ta hand om mig.

Det tog en stund eftersom Tilda inte var så van, men jag lät henne hålla på och satt bara och njöt av att bli ompysslad. När det blev dags att kamma ut frisyren bad hon om lite råd och snart så kunde jag också studera frisyren. Precis som vi önskat så blev vi än mer lika varandra nu när vi hade lika frisyrer. Jag visade dock på några sätt att kamma håret på som skulle göra oss ganska så olika. Greta häpnade över hur olika vi då blev och funderade på om hennes frisyr också gick att variera. Jag visade på några varianter och så höll vi på och lekte oss fram till fler kombinationer.

Resten av kvällen satt vi ute i trädgården och pratade. Greta var inte ett dugg sämre än vi på att låta tankarna få fritt spelrum och vi blandade allvarliga tankar med mycket humor och fnittret var aldrig långt borta. Självklart så kom vi ofta in på allt som hänt på bara dessa få dagar men även hur livet gestaltat sig för oss alla efter ”skilsmässan” tidigare i år diskuterades livligt.

- Jag ångrar inte för en sekund att jag följde med mamma hit upp. Visst trivdes jag i Vårby, men det här känns så mycket bättre. Det svåraste var att bryta upp från dig och Gerda och det var många nätter då jag kröp upp i mammas säng för att det var så tomt och ensamt i rummet. Nu har jag vant mig, men det kändes så himla skönt när du kom och vi kunde vara tillsammans igen

- Även om jag inte gick in till mor så saknade jag dig också. Däremot så var jag ändå lite undersam hur det skulle bli när jag kom hit. Var du samma Tilda eller var det en ny och främmande tjej jag skulle möta. Skulle vi hitta tillbaka till vårt gamla sätt att umgås och vara tillsammans eller hur skulle det bli. Jag var också rädd för att du kanske inte ville ha mig i ditt rum längre.

- Vi diskuterade också det några gånger. Även jag undrade om du förändrats och kanske inte längre ville bo i samma rum som en tonårstjej. Jag har ju ändå inrett det betydligt mer tjejigt än vad det var möjligt i Vårby och du kanske skulle slå bakut. Jag ville dock göra ett försök för vi hade det väldigt mysigt tillsammans. Jag insåg samtidigt att det kunde vara förenat med andra problem. Misstänker att det inte är så vanligt att två kusiner av skilda kön delar rum och att mina tjejkompisar skulle reagera konstigt. Visserligen har dom inte varit så ofta här, men det kanske blir annat på sommaren när man är mindre uppbunden. Jag var i alla fall villig att pröva och jag ångrar inte en sekund att du bor i mitt rum.

- Vi diskuterade det som sagt, inflikade Greta, och jag stödde helt Tildas beslut även om jag måste erkänna att jag nog tyckte att ni borde börja klara er själva och sova var för sig. När sedan Gerda började prata om hur du visat intresse för hennes kläder och planerade att hjälpa dig på traven så blev läget ett helt annat. Jag ville dock inte berätta något för Tilda, utan jag lät saken bero.

- Så det var därför som du plötsligt blev så hjälpsam. Tyckte det gick alldeles för lätt ett tag, log Tilda och klappade Greta på axeln

- Lätt och lätt. Det var bara att inse sig besegrad och låta er pröva. Ni skall förresten aldrig tro att jag inte litade på er på något sätt. Jag har väl aldrig någonsin sett två personer som haft sådan respekt och omtanke för varandra som ni två. En aspekt var också den som Tilda nämnde. Vad skulle kompisar säga, men var det några som skulle klara ut även den situationen så är det ni två.

Men Tore, förlåt Tove. Jag är nyfiken att höra hur du känner dig. Inte bara det där vanliga ”det är väl okej” utan mer ingående. Hur har de här dagarna varit för dig? Är det bara vi som styrt dig eller känner du att din vilja också fått råda? Hur uppfattade du alla presenterna? Var det fult av Gerda och mig att påverka dig på detta minst sagt okonventionella sätt? Jag är intresserad av att höra dig berätta, men jag har också respekt för om du säger att du inte vill eller kan.

- Visst kan jag berätta, inga problem med det, men det kanske inte blir lika enkelt som att ställa frågorna. Jag vet inte heller riktigt hur jag skall börja för fortfarande så surrar en massa intryck åt olika håll. För att ändå lugna er, om ni nu behöver lugnas, så kan jag väl först som sist säga att dessa dagar varit några av de underbaraste i mitt liv. Bara så att ni vet om jag trasslar till min berättelse någonstans och den blir lite svårt att följa.

Visst blev jag mycket överraskad över presenterna, men jag vill inte kalla att det var ”fult” gjort av er. Istället så funderade jag mer på hur ni kunde veta om att jag innerst inne bar på den här önskan. Visst kände ni till att Tilda och jag swappade kläder med varandra, men att det också betydde att det var en dold dröm hos mig att få känna mig som tjej borde ni inte känna till. Dessutom var det ju inte förrän Tilda och du flyttade från oss som jag själv började förstå sammanhanget. Jag saknade Tilda mycket, men även hennes kläder insåg jag. Under våren har den här känslan förstärkts och det är många gånger som jag snurrat runt i butiker och varuhus och tittat på tjejkläder men aldrig vågat köpa några. Dels har jag inte haft pengar, men sedan har det också varit ett praktiskt problem var jag skulle gjort av kläderna. Mor har stenkoll på allt i lägenheten så där skulle det inte gått. Jag har istället drömt att jag var tjej och allt vad jag skulle vara med om då och vilka kläder jag skulle kunna ha vid olika tillfällen.

Egentligen borde jag väl ha misstänkt något när mor så envist tjatade om mitt hår, men jag var så glad för att äntligen kunna känna mig lite som tjej så jag tackade och tog emot. Lite undrade jag också när mor plockade fram kläder för mig inför resan upp hit och när hon var så väldigt angelägen att inte visa mig packningen. Men jag brydde mig inte så mycket och ställde inga frågor. Det var ju återigen kluvna känslor inblandade. Jag gillade det jag såg i spegeln, men vad var det som höll på att hända? Jag var lite nervös för att vi skulle möta någon på väg in till centralen, men inom mig så stortrivdes jag. Jag var visserligen väldigt neutralt klädd, men det var tjejkläder mor klätt mig i och jag accepterade glatt men ändå överraskad när andra människor tog mig för en tjej.

Väl här så dröjde det heller inte länge innan jag och Tilda var som vanligt med varandra och resten vet ni ju. Det jag däremot inte har en aning om är vart det här skall leda till eller får för konsekvenser. Jag vet bara att jag stortrivs och verkligen gillar det som hänt mig. Jag vet heller inte om den här känslan kommer att bestå eller om jag plötsligt tycker att det är nog och Tore kommer tillbaka. Jag önskar att jag visste, men just nu har jag inget svar. En hel del hänger det ju på er också. Hur mycket vill ni tillåta och hur påverkar det här er när jag är Tove. Kanske har vi redan gjort det omöjligt för Tore att komma tillbaka, men som jag sa så saknar jag inte honom just nu. Visst tyckte jag att ni var justa mot mig som ensam kille i lägenheten, men redan nu känner i alla fall jag en ännu starkare samhörighet med er. Ni kanske inte tänker på det själva, men jag tycker att ni pratar till mig på ett annat sätt. Ni var absolut inte otrevliga förut, men nu är ni mycket mer intresserade på något sätt. Ni tar på mig mer och det känns så härligt med all den här beröringen.

- Du har nog rätt i det där. Vi tjejer rör mycket mer vid varandra, och åtminstone jag har trott att, speciellt tonåriga grabbar, hatat när deras mödrar blivit för närgångna. Tydligen så skall man inte dra några förhastade slutsatser om någonting och det har ju inte minst ni två bevisat för oss ett antal gånger. Jag förstår också att du inte kan veta något om framtiden och det tycker jag att du också kan ta med ro. Känn dig istället fri att vara dig själv med den tryggheten att vi alla tre finns för dig. Säkert kommer det dagar då allt inte är rosenrött utan att vardagen kan kännas både grå och trist. Kanske är det istället så att det är just sådana dagar som kan ge dig svaret på flera frågor som du varken kan eller ens vill försöka besvara just nu. Låt tiden ha sin gång, men känn dig alltid fri att ta upp frågor som känns viktiga, samtidigt som vi lovar att också ställa frågor till dig när det känns nödvändigt.

M

åndagsmorgonen kom och även om det var nu sommarlovet började på allvar så hade jag vaknat till och hört när Greta tassade runt för att göra sig i ordning innan hon gav sig iväg till arbetet. Jag kunde inte somna om utan gick istället ner i bara nattlinnet och satte mig på en stol mittemot Greta vid frukostbordet. Jag tackade ja till en kopp te och medan jag läppjade på drycken tittade vi tyst på varandra. Greta log och sträckte sig fram sin ena hand och förde undan en hårtes på samma sätt som mor gjort några dagar tidigare och samma ilning av välbehag for genom min kropp. Jag log tillbaka och vi bara satt där och sa inte många ord. När Greta var klar och lämnade bordet blev jag sittande tills hon några minuter senare kom förbi och gav mig en puss på kinden. Hon önskade mig en trevlig dag och jag önskade henne detsamma innan hon försvann ut genom dörren. Lite villrådig travade jag runt i huset och försökte samla mina tankar som på nytt surrade i huvudet.

En del tankar sa åt mig att genast sluta upp med de här fånerierna och genast se till att Tore kom tillbaka, andra manade på mig att det här var mitt rätta jag och att jag måste fortsätta som Tove. Jag ville väldigt gärna lyssna på de röster som ropade Toves namn, men rösterna som höll på Tore gjorde allt för att skapa oreda inom mig. Efter någon timmes fruktlösa försök att reda ut tankarna drog jag mig upp till Tildas och mitt rum. Först tänkte jag dra täcket över mig och sova en stund till, men sedan ändrade jag mig och istället började klä på mig. Utan att egentligen tänka på det så hade jag satt på mig behå och trosor och letat upp en enkel topp till sommarkjolen jag använt igår. Jag satte mig sedan ner vid Tildas sminkbord och plockade lite bland allt där innan jag bestämde mig för lite olika kulörer och påbörjade sminkningen. Lite osäkert kändes det fortfarande men samtidigt var det både spännande och kul att pröva på egen hand. Blev det alldeles fel så fick jag väl be Tilda göra om det så småningom. Svåraste valet stod färgen på läppstiftet för, men slutligen så bestämde jag mig för en blekrosa nyans. Lite mer hemtam kände jag mig sedan när jag borstade ut håret även om jag nu kunde tillåta mig att experimentera lite mer. Jag försökte också få till den där flätan som Tilda gjort på mig häromdagen utan större framgång när jag hörde en röst bakom mig samtidigt som Tilda blev synlig i spegeln

- Du skall göra så här istället!

 Med vana fingrar styrde hon mina rörelser och även om resultatet blev långt ifrån lika vackert som när hon gjort det på mig så blev jag ändå nöjd. Nöjd var däremot inte min lärarinna utan hänsynslöst löste hon upp håret igen och manade på mig att göra ett nytt försök. Efter tredje försöket nickade hon gillande och godkände mitt arbete. Samtidigt frågade hon

- Har du suttit här länge?

- En stund. Vet inte så noga.

- Jag vaknade för en stund sedan och såg dig. Kunde inte låta bli att se på dig och se hur naturligt kvinnligt du satt här och gjorde dig fin. Jag tycker att du lyckats jättebra. Inte för mycket och inte för lite. Jag är riktigt stolt över hur snabbt du lär dig.

- Även om jag inte målat mig själv mycket, så har jag sett hur du gjort. Jag har också legat som du gjorde nyss och studerat dig.

- Det har jag märkt och ibland så har jag undrat varför du gjorde det. Nu förstår jag.

- Jag kan inte heller riktigt förstå varför, men det kändes inte fel att betrakta dig.

- Så kände inte heller jag det. Det var aldrig obehagligt att känna dina ögon. Lite grann fantiserade jag väl att du var min kille och att du betraktade din flickvän. Blev du förresten nöjd med vad du såg?

- Jag lärde mig uppenbarligen en hel del genom att se på dig så visst var jag nöjd.

- Nu menade jag inte sminkningen utan det andra!

- Jaså, det! Oh ja! Det gjorde jag verkligen. Du har en fin kropp. En sån man avundas dig.

- När du säger så så ger du mig känslan att du redan då såg på mig med en tjejs ögon, men samtidigt så säger du att de här tankarna kommit först nu?

- Jag förstår din synpunkt och jag vet inte säkert, men det var nog med en tjejs ögon jag såg dig, fast då varken kände eller förstod jag det.

- Även om vi inte skall tänka så, men kände du aldrig lust till mig?

- Nej, inte vad jag kan minnas. Trots att jag sett dig, och du mig, naken många gånger så har jag aldrig tänkt på dig på det sättet. Skillnad har det varit med andra tjejer i klassen.

- Anna tex

- Jasså, du har märkt det!

- Vem kunde undgå dom blickarna. Men var inte ängslig. Tror faktiskt inte Anna tog illa upp. Tvärtom så var hon nog intresserad också.

- Det visade hon aldrig!

- Tydligen vet du i alla fall inte allt om hur det är att vara tjej. Vi kan se och höra en massa men för den skull behöver vi inte avslöja allt vi vet . Kan vara bra att tex hålla en alltför överhettad kille lite lågt och inte späda på hans ego. Sånt gör vi ofta.

- Jaså, det gör ni! Är det mer jag borde känna till?

- Massor, men jag kan väl inte avslöja allt på en gång. Tids nog så kommer du nog att lära dig ett och annat knep alldeles på egen hand. Du skall veta att en tjej kanske betraktas som tillhörande det svaga könet, men i verkligheten så är det tvärtom, fast det vet inte killarna. Det är vi, kära syster, som är det starkare könet. Det är vi som kan få killar att bokstavligt krypa framför våra fötter, men det krävs en hel del list och framförallt att vi alltid låter dom tro att de är de som beslutar. Sedan är det lätt, för tror dom bara det så vet du att du segrat. Då kan du manipulera precis dit du vill ha dom.

Vi fortsatte diskussionen en stund till och var gott och väl halvvägs genom frukosten när vi övergick till att lägga fast planerna för dagen. Vädret var strålande så något annat än ett dopp i havet vore otänkbart. Tilda föreslog att vi skulle ta cyklarna och trampa ner till Fläsian, trots vissa nackdelar. Det var dock närmare dit och eftersom vi inte längre hade tillgång till bil med chaufför så var beslutet egentligen inte så svårt. Det tog heller inte lång stund för oss att fixa till lite färdkost och sedan att försvinna upp till vårt rum för att klä på oss och samla ihop det vi ansåg oss behöva för en tur till stranden.

Uppenbarligen borde vi haft en bil, för mängden prylar vi ansåg nödvändiga tenderade mer att likna ett mindre berg, så vi insåg genast det nödvändiga att sortera bort CD-spelare med tillhörande skivor, en stor trave olästa böcker och diverse mer eller mindre nödvändiga kläder. Kanske skulle vi slippa halv snöstorm. Det var ju ändå sommar. Det enda läsbara blev ett antal tjejtidningar som Tilda absolut insisterade på att de var bra att ha. Inte minst borde jag läsa dem för att hålla mig ajour med tjejers sätt att tänka och vara. Jag föll för det argumentet och packen delades upp i två högar så att vi fördelade bördorna.

Vi nådde lyckligt och väl Fläsian och även om vi absolut inte var först på plan så kunde vi ändå se ut en lämplig plats att slå oss ner. Vi försökte hitta en plats så långt från E4an som möjligt och hittade också en liten plätt på den lilla halvö som vek ut sig i Sundsvallsbukten. Där låg vi bra och hade bra uppsikt över området. Det gällde ju att spana in om det kom några tjusiga killar, som Tilda uttryckte det.

Några sådana syntes inte till men efter ett tag så dök några tjejer från Tildas klass upp och lade sig en bra bit från oss. Tilda vinkade dock ivrigt och efter en stund uppmärksammade de henne och kom emot oss. Ett ivrigt kramande blev resultatet när de nådde oss och efter vederbörlig presentation så var jag nu du och syster även med Viktoria och Sara som de båda hette. De å sin sida hade svårt att acceptera att jag var Tildas kusin. Tvillingsyster var det enda rimliga och även om detta också, till vissa delar var sant, så tänkte vi inte inveckla oss i denna snåriga förklaring. När presentationen var avklarad så synade Viktoria och Sara snabbt av platsen och såg att det fanns gott om plats för två till. Tilda nickade accepterande och jag hade föga att invända även om jag återigen fått fjärilar i magen.

Medan de två gick iväg för att hämta sina saker fick jag en snabb resumé vilka två som skulle dela vårt läger den här dagen. Sara var av finsk härkomst och bodde hos sin farmor här. Hennes föräldrar bodde i Vasa och det var deras uttryckliga önskemål att hon skulle gå i svensk skola. Trots att Vasa är en av de starkare svenskbygderna i Finland så blåste förändringens vindar även där. Tilda och Sara hade funnit varandra omgående. Kanske var det ändå den likartade bakgrunden som nyligt inflyttade till området som fört dem samman. Sara var dessutom en väldigt just och frispråkig dam som sa det hon tyckte. Dessutom gjorde hon det på skönt sjungande finlandssvenska som ibland fick den allvarligaste kommentaren att nästan låta komisk. Det faktumet kunde irritera Sara än mer och då var det bäst att man passade sig.

Viktoria däremot var infödd Sundsvallsbo sedan generationer. Hon bodde i Skönsmon, inte långt från oss, och var också en gladlynt tjej. Dock led hon av en icke obetydlig rondör som hon, trots idogt kämpande, inte blev av med. Det var dessutom många i klassen som ständigt påpekade detta för henne och det gjorde henne inte gladare. Sara och Tilda hade inte haft några sådana synpunkter utan istället sett henne med andra ögon. Enligt Tilda var det ingen som var så duktig som hon på dans och rytmik. Hon överglänste alla när det gällde sådana övningar och dessutom mer än gärna gick ut och dansade. Tyvärr så var det ofta så att hon själv fick bjuda upp eller skaka loss ensam i utkanten av dansgolvet, för de tilltänkta kavaljererna såg bara hennes kroppshydda och inte hennes otroliga taktkänsla.

När de väl slagit ner sina bopålar så var de givetvis nyfikna på mig och jag fick dra mitt livs historia i kortfattad form. Jag höll mig, helt och hållet, till sanningen utom det lilla förbiseendet att jag istället för tjejen Tove egentligen var killen Tore. Givetvis så tyckte de att det både var spännande och ovanligt att två kusiner växt upp så tätt inpå varandra, men det var vi ju vid det här laget rätt vana vid att höra så vi spann inte vidare på den tråden. Istället gled samtalet över på sommarens tilltänkta glada fröjder och det som först och främst nämndes var hur skönt det var att sommaren äntligen var här. Jag fick höra en hel del om vårens alla besvärligheter och hur töntiga lärarna kunde vara även här uppe. Några lärare omhuldades dock ivrigt och den gemensamma nämnaren var att de var entusiaster som verkligen gillade sina ämnen och hade förmågan att förmedla sitt intresse till eleverna. Ämnet som sådant spelade mindre roll utan det var hängivenheten som gjorde deras lektioner så intressanta.

Skolan var dock bara ett ämne som flyktigast ägnades en tanke åt. Viktigare blev istället det senaste skvallret om vad som hänt sedan skolans slut. En del oväntade parbildningar hade skymtats på stan och det var givetvis ett hett och kärt ämne. Med samma inlevelse diskuterades också ett rykte att en av klassens tjejer var med barn. Några närmare detaljer visste ingen, men att det var något som ständigt skulle föras på tal, tills det antingen bekräftades eller dementerades stod helt klart.

Vi det här laget så var vi väl så varma i kläderna, även om just kläder var av det minimala slaget på våra kroppar, och vi alla kände för ett dopp. Dessutom påpekade Sara att det kommit några riktigt trevliga exemplar av det manliga könet som just nu höll på och latjade med en boll i strandkanten. Kanske skulle det vara läge för en liten demonstration av vad som fanns för alternativ till att sparka omkring en stackars boll som hon så härligt framställde saken. Jag var på väg att dra på munnen men kom snabbt på Tildas varning och eftersom jag dessutom inte helt och hållet såg det härliga i att paradera framför ett gäng testeronstinna tonårsgrabbar så höll jag mig avvaktande. Tilda och Viktoria verkade dock gilla förslaget så snart befann jag mig i mitten av gänget som till synes planlöst råkade passera grabbarna på 1,5 meters avstånd på väg ner i vattnet. Att dessutom Sara ogenerat rättade till sin bikini just innan hon steg ut i vattnet såg också ut som något helt oplanerat, men plötsligt skiftade grabbarnas intresse från en enda rund sak till två andra. Fortfarande utan en endaste min av att vi noterat det faktum att vi nu var under konstant bevakning fattade alla tag i varandras händer och på ett led trippade ut i vattnet.

Vi behövde inte vänta på resultatet av vår annonskampanj. Tre hugade spekulanter släntrade obekymrat ut efter oss och även om de höll sig på behörigt avstånd så var målet föga dolt. De iakttog oss konstant och minsta rörelse vi gjorde noterades. Av någon outgrundlig anledning så råkade sedan deras medhavda boll hamna precis mitt bland oss och när Sara lite frestande vägrade lämna ifrån sig bollen utan skickligt kastade den till mig när hennes uppvaktande gentleman gjorde ett valhänt försök att återta bollen var leken i full gång.  Trots vår överlägsenhet i antal så var de som bålgetingar på oss. Vi fick ta emot ganska hårda törnar men det som kändes mest påfrestande var alla händer som plötsligt var precis överallt. De stannade sällan någon längre stund men mycket snart så fick jag helt klart för mig att den här närkontakten av tredje graden hade ett enda syfte, känna så mycket bar hud som möjligt och gärna försöka hitta ytterligare några, om än täckta, platser att vila händerna på.

Det verkade dock som om de övriga tre hade mindre emot denna behandling så jag föll till föga och försökte slappna av så mycket det någonsin gick. Dock var jag ständigt uppmärksam mot alltför flitigt uppvaktande. Ville ju ogärna att täckelsen skulle falla i en mer bokstavlig betydelse. Därför fick jag ständigt rätta till behåbanden som hade en speciell förmåga att halka ner och tom låsa mina armar, men det verkade vara ett gemensamt problem för oss fyra.

Leken mattades av så småningom ett mer stillsamt badande inleddes. Eftersom jag uppenbarligen var den ende nykomlingen i detta tillfälliga gäng så var jag givetvis ett högvilt. Jag försökte, så gott det gick, att hålla en låg profil, men det var ett hopplöst företag. Visserligen kom Tilda genast till min undsättning, men det blev ändå en hel del att förklara. Uppenbarligen klarade jag korsförhöret med betyget godkänt och intresset för de andra ökade i takt med att frågorna avtog. Snart var jag lika intressant som någon av de andra och ingen var mer viktig än någon annan.

När vi drog oss upp ur vattnet ville gärna killarna följa med och dela filt med oss, men framförallt Sara var bestämd och menade att de haft sitt roliga och att vi nu ville vara själva. Lite ovilligt lommade dock killarna iväg och vi kunde sträcka ut oss på filtarna. Givetvis kommenterades killarna flitigt men ingen framhölls mer än någon annan och snart var de glömda och samtalet gled över mot andra intressanta frågor som var av intresse för tonårstjejer. Jag kände mig absolut inte utanför som då jag under årens lopp fått stor erfarenhet av vad kvinnor pratade om och deras sätt att diskutera så det här var inget nytt.

Däremot så hade jag vid fler tillfällen känt mig, av naturliga orsaker, lite utanför när väl så intima kvinnospörsmål diskuterats vid vårt köksbord. Nu var situationen annorlunda och jag var mer förstående inför frågorna. När därför samtalet åter gled in på den blivande tonårsmamman och hennes situation så kom det att handla mycket om sex, samlevnad och hur man bäst skyddade sig. Både Sara och Viktoria berättade att de haft samlag och tog P-piller medan Tilda och jag lite generat erkände att vi varken gjort det ena eller tagit det andra.

- Var inte så ledsna för det, kommenterade Sara med sin sjungande finlandssvenska, jag för min del är inte speciellt stolt över min förlorade oskuld. Nu är det gjort, men jag hade lika gärna haft det ogjort. Det var inte alls så rosenskimrande och härligt som novellerna ofta framställer det, fortsatte hon och nickade mot högen av tidningar som låg spridda runt om oss.

- Jag är mest bitter över det sätt det skedde på, inflikade Viktoria. Faktiskt så var det riktigt uselt gjort och jag kommer aldrig att förlåta den killen. Aldrig!

- Vad var det som hände? frågade jag.

- För min del så är det helt nyligen det skedde, inledde Sara. Det var på en av festerna innan vi slutade på högstadiet. Vi hade fått lov att var i en sommarstuga och där samlades ett gäng. Vi var lika många killar som tjejer och det hela började väldigt trevligt. Vi lagade vår mat och redan då så började paren bildas. Vi trängdes i det trånga köket och det var faktiskt riktigt mysigt med den här närkontakten. Vi slickade av varandras fingrar och vänslades i största allmänhet.

Efter maten så blev det dans och jag vill faktiskt inte säga att vi var påverkade men lite kändes nog vinet som vi druckit till maten. Inga större mängder drack i alla fall jag men jag kände mig avslappnad och så. Lite vinglig kände jag mig så de högklackade skorna åkte av och jag tassade runt barfota i min lätta sommarklänning. Min kavaljer höll sig troget vid min sida och jag kan inte ens påstå att heller han var speciellt påverkad. Mer påverkade var vi nog istället av stundens frihet och det kändes därför inte speciellt konstigt när han började smeka mig över brösten. Tvärtom så blev jag nog väldigt smickrad över hans uppmärksamhet och jag svarade med att utforska honom. Det var inte speciellt svårt att lista ut att han började bli ordentligt upphetsad så när han tog mig i handen och drog med mig ut ur huset och ner till bastun vid vattnet så var jag helt med på noterna.

Väl inne i bastun återupptog vi vår petting och för min del hade det gärna fått stanna vid det, men nu var det som att försöka stoppa en stridsvagn. Utan större åthävor, men heller inte burdust, såg han till att min klänning åkte av och att jag hamnade på rygg på en av lavarna. Jag blev först lite orolig, men han fortsatte att smeka mig och det började kännas riktigt bra. Även om jag inte planerat det så började jag ändå så smått att acceptera att han skulle bli den som tog min oskuld. Det var tom så att det började spira en viss förväntning inom mig att det skulle ske. Trygg kände jag mig eftersom jag haft p-piller sedan länge. Jag ville inte fråga om han hade kondom, för det skulle ju direkt tas som ett ja från min sida och riktigt där var jag ännu inte.

Uppenbarligen var dock han redo för plötsligt upphörde de varsamma, sköna smekningarna och han reste på sig ur sin halvsittande ställning över mig för att få fram sin penis. Allt gick sedan oerhört fort. Han brydde sig inte ens om att ta av sig byxorna eller låta mig ta av mig trosorna, som jag faktiskt var beredd att göra bara jag kunnat komma åt, utan han bara lirkade mina stringtrosor åt sidan och sedan bara körde in sin lem i mig. Trots att jag ändå var lite uppe i varv och jag kände hur jag började bli våt så gjorde det så fruktansvärt ont när han utan känsla stötte in den i mig. Ni kan inte ana hur ont det gjorde men han bad inte ens om ursäkt utan stötte vidare ett par tre gånger innan han stannade upp i en konvulsion och började pumpa in sin säd i mig.

Nästan än värre blev det när han utmattad lade sig bredvid mig på laven och nöjt stoppade undan sin numer slaka kompis och sedan knappt tittade på mig utan istället började prata om hur kul han skulle ha på sommarlovet och allt som han och hans familj skulle göra. Där låg jag och fortfarande hade ont efter hans omilda behandling och det enda han kunde tänka på var sitt sommarlov. Det är möjligt att jag hade för stora förväntningar på mitt första samlag, men så här hade jag i alla fall inte tänkt mig det. Så från min sida är det enkla rådet att håll på er tjejer, ingen mening att hasta iväg och ta första bästa chansen för att bli av med oskulden. Ni kan, tyvärr, bli av med en vacker illusion också.

- Jag känner nog likadant, fortsatte Viktoria, men jag blev mer kränkt än hade ett fysiskt obehag av mitt samlag. Vi känner varandra, och det var också på en fest som det hände. Nästan så fort jag kom innanför dörren började han stöta på mig och, tyvärr, så är det inte ofta som det händer. Jag har blivit van vid att få vara panelhöna och det är kanske därför hans uppvaktning fick mig att släppa alla hämningar. Jag njöt av hans beröringar när vi dansade och jag gillade starkt när han smekte mig på brösten. Efter några timmar var jag ordentligt upptänd och hade inget emot när han drog iväg mig till ett rum i huset. Av rädsla för upptäckt behöll vi kläderna på men han låg på mig och hade sina händer innanför min tröja. Jag hade knäppt upp behån och tyckte det var jätteskönt när han masserade mina bara bröst. När han sedan hasade ner sina jeans så lirkade jag bara av mig trosorna och var mer än villig att låta honom ta mig.

Jag tycker faktiskt att det var riktigt skönt när han kom in i mig och även om det gick fort så var det njutbart även för mig. Han hade heller ingen större brådska ut ur mig utan vi låg en stund och kelades innan vi hörde någon i korridoren utanför. Vi rättade till våra kläder och lämnade rummet. Jag hade ju lite mer att rätta till så jag hamnade några meter bakom honom och kunde därför se hur han, direkt när han kom ut i gillestugan där festen pågick, gick fram till sitt killgäng och mötte dom med ett brett leende och dessutom gick laget runt och gjorde en high-five. Det snurrade bara till i huvudet på mig och plötsligt blev jag illamående och var tvungen att fly in på toaletten för att spy. Samtidigt så kände jag hur hans sperma rann ner i mina trosor och jag kände mig så förnedrad och utnyttjad.

Jag lämnade omedelbart festen och sedan dess har jag hatat både honom och hans gäng. Han har försökt prata med mig någon gång, men jag har bara stirrat honom rakt i ögonen och gått förbi utan att säga något. Så jag håller med Sara. Stå på er. Ni hinner bli av med era oskulder ni också, men se till att det är ni som håller i taktpinnen. Låt inte killen ta kommandot utan gör det i er takt. Jag drömmer inte mardrömmar om detta, men den kille som skall få komma in i mig måste verkligen visa att det är mig han är intresserad av, inte bara min slida.

Alla hade vi glansiga ögon efter speciellt Viktorias berättelse. Ingen sade något utan lät berättelserna sjunka in under tystnad. Viktoria låg dock alldeles intill mig så jag sträckte ut min hand och smekte hennes kind. Hon fattade tag i den och höll den hårt, samtidigt som hon tittade in i mina ögon och gav mig ett tacksamt leende. Hon släppte sedan inte min hand utan kramade den fortsatt hårt i säkert flera minuter innan Sara åter bröt tystnaden

- Nej flickor. Jag behöver svalka av mig efter den här biktningen. Någon som följer med?

Mer än så behövde ingen av oss för att följa Saras exempel, men det var ett mer dämpat och stillsamt gäng som drog sig ner. Killarna som badat med oss förra gången vädrade morgonluft och började putsa sin tuppkammar för att än en gång visa upp sig och sina färdigheter, men den här gången fick de sprätta för sig själva. Ingen av oss föll för deras locktoner utan istället simmade iväg runt den lilla udden och försvann bort från dem. Inte heller när vi återvände gav vi dem någon chans att beblanda sig med oss. Lite orättvist kanske, men vi kände ett behov av att visa solidaritet med Sara och Viktoria och då fick dessa killar, oskyldigt, stå som syndabockar. Däremot var vi inte längre deprimerade efter deras berättelser utan med glatt humör tog vi oss an allt vi hade med oss i matsäck när vi återvänt till filtarna.

Resten av måndagen flöt iväg snabbt det blev dags för oss att dra oss hemåt om vi skulle kunna ha middagen klar tills Greta kom hem. Både Sara och Viktoria gjorde oss sällskap och på vägen kunde vi avlämna Viktoria vid hennes hus. Efter ett mindre kramkalas där vi lovade varandra att ses även i morgon, oavsett vädret, så trampade vi vidare och nådde strax vårt hus. Sara vinkade bara åt oss och trampade vidare in mot staden medan vi ledde in cyklarna på gården samtidigt som grannen intill tittade ut genom ett fönster och hälsade glatt på oss.

Med gemensamma krafter, fast jag skall villigt erkänna att Tilda är bra mycket flinkare när det gäller matlagning, hade vi i alla fall middagen klar när Greta kom hem. Hon hoppade snabbt in i duschen och kom sedan ut till oss i syrenbersån. Till min förvåning var hennes hår helt orört, trots duschen, och när hon såg min min förklarade hon.

- Jag satte på mig en duschmössa så jag inte skulle förstöra min frisyr. Du må tro att jag fick beröm idag. Både kunder och arbetskamrater kommenterade min frisyr. Några frågade vilken frissa jag gick till och jag kunde ju inte annat än berätta att det var mitt syskonbarn som var konstnären bakom verket. Lustigt nog så antog också samtliga att du är tjej, men de blev verkligen imponerade och verkade smått avundsjuka. Kanske skulle du öppna en salong?

- Vet inte! Det är roligt att hålla på med mitt och ert hår, men jag vet inte om jag vill pyssla med det på heltid. Tror det är ganska jobbigt.

- Det är det säkert. Det var bara en förflugen tanke, men nu är jag hungrig. Luktar jättegott och ser läckert ut. Verkligen skönt att få sätta sig till dukat bord.

Tisdagen blev måndagen lik och vi fyra tjejer började nu känna varandra riktigt bra. Våra diskussioner tog aldrig slut och alla upptänkliga ämnen passerade revy såväl när vi låg på filtarna som ute i vattnet. Inga killar störde heller vår dag utan det var tjejsnack från morgon till kväll. Först när vi började planera morgondagens äventyr så slog det mig att mor skulle komma då. Jag tvingades konstatera att åtminstone jag ville stanna hemma för att ta emot henne och Tilda ställde sig solidariskt vid min sida. Både Sara och Viktoria blev visserligen lite besvikna, men förstod mig och mitt beslut. Sara uttryckte också att hon längtade efter sina föräldrar, men att det skulle dröja ytterligare någon vecka innan de skulle komma hit. Visserligen hade hon alla möjligheter i världen att själv ta sig över, men hon ville inte lämna sin farmor ensam och dessutom så hade hon fler kompisar här än hemma i Vasa. Så hon misströstade inte.

Däremot så började jag istället bli lite orolig inför morgondagen. Hur skulle mor ta emot mig? Skulle hon gapskratta åt sin ”dotter” eller börja gråta. Visserligen hade hon gett mig en massa tjejkläder men ändå. Kläder förresten, vad skulle jag ha på mig? Tilda såg min bekymrade min och anade säkert vad den berodde på för hon slog armarna om mig och lovade att det skulle gå bra. Hon skulle stå vid min sida och hjälpa mig. Hon påstod vidare att jag verkligen hade anpassat mig suveränt och hon själv hade svårt att se Tore ibland. Visserligen kunde det bli en överraskning i sig för Gerda, men det var något jag inte skulle oroa mig för. Istället så skulle jag vara precis som jag varit dessa dagar och låta min mor se mig precis så här. Tilda var övertygad om att hon skulle gilla det hon såg.

H

ur gärna jag än ville lita på Tilda så var det många nervösa timmar innan det var dags att ta promenaden ner till stationen för att möta mor. Jag vet inte hur många kreationer jag provade innan jag bestämde mig för en av sommarklänningarna vi hittat. Den var gulrutig med markerat liv och böljande kjol. Det gulrutiga tyget var sytt på diagonalen i kjolen och var riktigt ärtig mot min mycket brunbrända kropp. Helst skulle väl den bäras behålös, men då jag inte var utrustad på samma sätt som Tilda så fick jag krypa till korset och fortfarande ha en behå, men vi hade hittat en som man kunde byta ut axelbanden mot genomskinliga sådana och då fick jag nästan samma känsla. Ett par lätta sandaletter med ganska låg klack fick bli mitt slutliga skoval.

Sminkningen tog lång tid. Hur jag än försökte så blev det inte så som jag tänkt så till slut var jag tvungen att krypa till korset och be Tilda om hjälp. Hon lyssnade in mina önskemål om en lätt men ändå fullt synlig sminkning och vips så fanns den där. Mest nöjd blev jag med ögonen som blev precis så där läckert inramade men ändå inte såg ut som om jag var på väg till största kvällsfesten. Mina naglar, såväl på händer som fötter, hade fått sig sin duvning kvällen innan och lyste nu vackert röda och färgen matchade nu perfekt läppstiftets glans. Till kreationen hade jag också hittat passande smycken och jag kunde inte låta bli att leka med de dinglande stora ringarna jag hade i mina öron. Det gav en vällustkänsla i hela kroppen när de slog mot min kind och när jag såg mig i spegeln så var jag mer än nöjd med hur jag såg ut. Precis så här såg en välklädd och självsäker tonårstjej ut så det fanns inget konstigt med den bilden. Ändå var det just den bilden som återigen förvandlade mina knän till geléklumpar och jag fick lov att sätta mig.

Som vanligt fanns Tilda där för att stötta mig och efter att för hundrade gången försäkrat mig att det skulle gå bra steg vi ut i verkligheten och tog promenaden ner för backarna och mot stationen. Vi kom fram nästan samtidigt med att tåget påannonserades och jag såg med blandade känslor fram mot de närmaste minuterarna. Det var ingen svårighet att upptäcka mor bland de avstigande trots att perrongen fylldes av alla. All nervositet flög plötsligt bort och jag ville bara nå mor så fort det gick och försökte därför bana min väg genom trängseln fram till henne. Det kändes nästan som om det bildades en gata fram mot henne av alla människor som vek undan och strax stod jag mitt framför mor. Vi tittade på varandra under några tusendelar av en sekund innan jag slängde mig i hennes öppna famn och både kramade och blev kramad. Det verkade som om vi hade varit åtskilda ett helt liv och på något sätt kändes det precis just så.

Perrongen avfolkades snabbt och plötsligt stod vi tre där alldeles ensamma och tittade på varandra med blossande kinder. Jag var lycklig att se mor och hon strålade av lycka att se mig också. Tilda fick också sin beskärda del av uppmärksamheten, men oupphörligt återvände hennes blickar till mig och med ett brett leende och lätt skakning på huvudet försökte hon klä sina känslor i ord

- Men så fin du är! Och vilken söt klänning du hittat. Du är jättesöt i den och den är så fin mot din brunbrända kropp.

- Tack! Vi hittade den på Cubus, svarade jag samtidigt som jag rodnade när mor rättade till axelbandet på min klänning som halkat ner.

- Det har tydligen varit tillfälle för sol och bad ser jag. Ni är så vackert bruna bägge två. Men så glad jag är att se er. Även om det bara är några dagar sedan vi skildes så känns det som evigheter sedan. Mycket har ju hänt dessa dagar också och jag är så nyfiken att höra allt ni har att berätta. Mina ögon berättar en hel del för mig, och det jag ser är verkligen spännande. Visst har jag förstått av Gretas samtal att du för dig väl, men att jag skulle bli mött av två så vackert klädda unga damer hade jag inte föreställt mig. Ni verkligen utstrålar mogen kvinnlighet och det gör mig varm inombords. Men vi ska väl inte stå här hela dagen och prata. Nu vill jag hem till mitt barndomshem. Hjälper ni mig med väskorna?

Mor behövde inte be två gånger utan vi delade upp bördorna och började dra väskorna bakom oss. Det var så praktiskt med dessa hjulväskor och även om det lät en del när vi drog dem så underlättade det till en hel del i uppförsbackarna. Mor höll mig hela tiden i handen och jag lät henne villigt hålla den. Som Tore hade jag säkert försökt gjort mig fri, men nu log jag bara mot mor och försökte hålla mig än närmare henne. Tilda gick på mors andra sida och såg också ut att trivas. Vår lilla ovanliga familj var nu åter samlad och det mesta var som vanligt.

Det första vi gjorde var att ta med mor på en tur i huset. Vi förresten! Det var snarare hon som visade huset för oss och berätta livligt om allt som skett i huset när hon bodde här som barn. Vi lyssnade intresserat och riktigt såg framför oss hur Greta och Gerda huserat runt i huset på motsvarande sätt som vi nu gjorde. När vi kom till vårt rum så kom ett leende över mors läppar och hon började berätta

- I det här rummet bodde Greta och jag också. Det var vårt flickrum ända tills vi flyttade ner till Stockholm. Jättekul att ni bor här nu. Känns helt rätt för mig. Hoppas bara att inte Tore, förlåt Tove, kommit och rört till det för dig. Du började väl bli van att ha eget rum?

- Van och van. Visst var det skönt på ett sätt att ha eget rum, men det kändes ändå tomt. Jag hade själv bestämt att Tore skulle bo inne hos mig, ifall han själv ville det förstås, och så blev det. Sedan att Tore knappast hann in i rummet innan Tove gjorde entré har i och för sig inte ändrat på något men känns ändå väldigt bra. Jag blir bara lite rädd att vi styr för mycket och inte låter Tore bestämma själv.

- Var inte ängslig för det, svarade jag. Även om jag själv undrar och funderar vad det bär hän så tvekar jag ändå inte. Det här är det underbaraste jag någonsin upplevt. Känns verkligen som jag är Tove och jag gillar henne och det hon gör.

- Låter jättebra! Jag har också funderat på samma sätt som du Tilda och eftersom jag satte bollen i rullning så har jag haft än mer grubblerier om det var rätt att göra så här. Självklart så är det ditt liv vi pratar om och du skall alltid känna att det är du som bestämmer över hur du vill leva ditt liv, men jag blev i alla fall glatt överraskad över din kvinnlighet när du mötte mig. Hade jag inte vetat….

Mor avslutade aldrig meningen innan jag kröp in i hennes öppna famn och gav henne en mjuk men innerlig kram. Hon besvarade min kram och smekte mig lätt över huvudet. Jag kände också hur hon snyftade till och torkade bort en tår ur ögat något som jag själv också gjorde. När hon sedan frigjorde sig från mitt grepp fluffade hon till mitt hår lite innan hon fortsatte

- Det är lite otäckt det här. Du vet att jag alltid älskat dig för den du är och så är det nu också. Du får absolut inte tro att jag inte uppskattar Tore när jag säger det här, för det gör jag verkligen, men när jag står framför Tove så går det inte att förundras över hur stilig och bekväm du verkar vara i den här rollen. Tro mig när jag säger att jag gillar dig som Tore, men du är en fantastisk härlig varelse i Toves skepnad också. Som mor är jag omåttligt stolt över dig. Tänk att kunna befinna sig i bägge världarna. Det måste vara en härlig känsla?

- Jag håller med dig, inflikade Tilda. Även om vi provat varandras kläder många gånger så blev det annorlunda den här gången. Tore försvann på något sätt och det känns helt naturligt för mig att säga Tove nu. Undrar om det inte har något med håret att göra. Jag tycker i alla fall att jag märker största skillnaden där.

- Det har du rätt i. Tänkte faktiskt inte på det. Ni är förresten så tjusiga i håret bägge två. Har ni varit hos frissan?

- Nej….

- Ja, det har vi, avbröt Tilda. Frissan gjorde ett hembesök här och om inte jag tar fel så är hon beredd att komma tillbaka hit. Skall jag boka in dig nästa gång?

- Ojdå, är det sådan service här! Du menar väl inte att det är Tove som åstadkommit detta?

- Jo, det är precis det jag menar, och vänta bara tills mamma kommer hem så får du se henne.

- Det var det värsta. Hur beställer man tid?

- Ja, om du tar en dusch så kan jag väl se om det finns en tid ledig efteråt.

- Härligt! Jag känner mig verkligen i behov av en dusch. Vilket rum skall jag bo i?

När mor kom ut från duschen hade jag dukat upp allt i hennes rum och var redo för att fixa till hennes hår. Jag var både spänd och förväntansfull att få visa att jag utvecklat mig. Jag var däremot inte beredd på mors entré. Helt naken kom hon ut från duschen. Att det inte handlade om ett misstag utan en medveten handling visade hon när hon obekymrat slog sig ner på stolen framför mig och inte gjorde några försök att skyla sig. Först blev jag mycket överraskad och blev stående bakom stolen, oförmögen att göra något. Strax återfick jag dock min handlingsförmåga. Trots att jag alldeles nyligen sett Greta naken så var det liksom inte samma sak att nu se sin mor i den klädseln. Jag kunde genast konstatera att mor var en mycket vacker kvinna och att de båda systrarna verkligen var både vackra och välformade. Jag ville dock inte stirra alltför mycket utan tog mig an verket att lägga mors hår. Medvetet frågade jag inte hur hon ville ha det utan nu tog jag chansen att själv få välja hennes frisyr och se om jag skulle lyckas med det jag hade i tankarna. Jag hade nämligen sett en frisyr i en av tidningarna vi bläddrade i igår och nu ville jag se om jag kunde återskapa den.

Lite längre tid än normalt tog det, för jag måste hela tiden se frisyren framför mig och överföra det till hur spolarna skulle rullas och vilken spole jag skulle använda. Sedan var det heller inte helt lätt att låta bli att se på mors vackra kropp och hur självsäkert och oblygt hon satt där framför mig. När jag sedan knöt hårnätet runt min skapelse tittade hon på mig genom spegeln och kommenterade

- Du har verkligen utvecklats. Jag såg hur flyhänt och säkert du arbetade . Men en liten undran bara – när jag går till frissan så brukar hon fråga hur jag vill ha det. Det gjorde inte du. Vet du så väl hur jag vill ha det?

- Det var helt medvetet. Jag vet inte hur du vill ha det, bara att jag vet hur jag vill att du skall ha det. Vi får väl se om både du och jag blir nöjda. Jag hoppas kunna ge dig en frisyr jag såg i en tidning i går.

- Spännande! Var det därför du liksom försvann bort ibland?

- Ja, jag måste återkalla frisyren i mitt minne och omforma minnet till praktisk verklighet. Det var svårare än jag trott så just nu vet jag faktiskt inte om jag lyckats.

- Skickligt. Det skall bli spännande att se fortsättningen. Oavsett resultatet så har du gjort ett bra arbete. Det känns bra så här långt.

Under tiden vi pratade hade mor rest sig upp och började plocka bland sina kläder. Medan vi fortsatte att prata så klädde mor på sig inför mina ögon och jag förundrades över hur självsäkert hon hanterade min närvaro. Jag blev också involverad i påklädningen då hon bad mig om hjälp med att dra upp dragkedjan i ryggen på sin vackra sommarklänning. Tillsammans gick vi sedan ner till Tilda som höll på att förbereda maten och som nu skulle få lite assistans.

Strax innan Greta skulle anlända tog jag med mor upp till hennes rum för att slutföra mitt uppdrag med hennes hår. Med spänd förväntan började jag ta ut spolarna ur håret och redan nu kunde jag se att jag tänkt rätt och att lockarna föll så som jag önskade. När jag sedan började borsta ut håret mötte jag mors blick i spegeln och hon sken i kapp med solen. Stolt konstaterade jag att den tänkta frisyren som sett så vacker ut i tidningen också passade mors ansikte väldigt bra och av döma av mors miner så gillade hon det hon såg. Precis som jag rättade till de sista hårstråna hörde vi hur Greta kom hem och vi gjorde oss redo att gå ner. Först fick jag dock en jättekram av mor och en kyss på kinden som tack.

Ännu mer uppskattning fick jag indirekt då Greta fick syn på sin tvillingsyster och fullkomligt tappade hakan. Strax återfick hon dock tillbaka alla sina förmågor och kramade hjärtligt om henne samtidigt som hon ivrigt uttryckte sitt gillande hur systern såg ut. Hon kastade också en uppskattande blick åt mig som faktiskt fick mig att rodna. När alla hälsningsprocedurer var avklarade följde vi den numer vanliga rutinen och försåg oss av maten och klev ut i trädgården.

En kortare repris av dagens händelser blev till en del av anrättningen och sedan fortsatte vi av bara farten och pratade om allt som hänt från att Greta och Tilda flyttade upp hit och tills mor gjorde sällskapet komplett igen. Plötsligt kom mor på något och ursäktade sig innan hon försvann in i huset. Efter en kort stund kom hon tillbaka och hade en liten kasse med sig. Lugnt satte hon sig tillrätta och ordnade till klänningen innan hon tog till orda

- Visserligen har vi ju firat era födelsedagar redan, men jag tyckte att jag också ville vara med om lite firande så jag kunde inte motstå frestelsen att inhandla dessa två paket. Grattis på födelsedagen säger jag till våra gemensamma döttrar och samtidigt önskar jag er en härlig sommar.

Vi tog emot paketen och försökte sedan koordinera vårt öppnande så att vi samtidigt skulle ta del av innehållet. Med ett gemensamt utrop och glada miner plockade vi upp varsitt set med örhängen, armband och ett halsband. Enda skillnaden var att mitt set hade en blå grundton och Tildas grön. Mor fick sedan omedelbart två par tonårsarmar runt sin hals innan vi ivrigt pladdrande tog av oss våra nuvarande smycken för att ersätta dem med dessa. Vi fick båda lite assistans och jag fick extra assistans för att ersätta mina örhängen med de nya. Hålen var ju inte läkta på långa vägar och det gällde att göra bytet så försiktigt det nu var möjligt. Jag väntade otåligt på att mor skulle få örhängena på plats och jag kunde göra Tilda sällskap framför spegeln och beundra våra smycken.

Samtidigt som vi ivrigt studerade smyckenas effekt på vårt yttre kunde vi se våra mödrar stolta stå snett bakom oss och lite diskret iaktta oss. De var riktigt belåtna miner på oss alla fyra och när vi sett oss mätta, åtminstone för stunden, på grannlåten så överföll vi mor med en väl tilltagen dos av kramar. Det kunde inte råda den minsta tveksamhet att presenterna uppskattades av både mig och Tilda och blev på något sätt ännu ett bevis för hur väl jag funnit mig tillrätta i min kvinnliga skepnad. Det kändes så rätt att få vara en del av deras kvinnlighet. Ingen av de tre hade någonsin hållit mig utanför deras sfär på grund av mitt kön, men ändå så kändes det som nu hände som något jättestort för mig. Kanske var det så att det framförallt jag som förändrat mig och nu, klädd som en kvinna, verkligen kunde tillgodogöra mig av allt som fanns så där lagom osynligt för den oinvigde.

Oavsett hur det förhöll sig så var jag väldigt tillfreds med min nuvarande situation och uppenbarligen märktes det väl så tydligt för mor smög upp bredvid mig och gav mig en klapp på kinden

- Du verkligen strålar av lycka! Jättekul att se hur bra du uppenbarligen mår och trivs ihop med framförallt Tilda. Hon är verkligen en toppentjej! Inte bara för det sätt hon hjälpt dig på utan i största allmänhet. Jag är säker på att du betyder mycket för henne också även om du kanske just nu uppfattar att det mest är hon som hjälper dig. Även om det kanske är så idag så kan saker förändras och det är du som plötsligt är den starkare av er. Bra om du har detta i tankarna så kanske du slipper både dåligt samvete för att du nu kanske tycker att du oftast står som mottagare men även för att du lättare kan vara observant på när pendeln svänger och det är Tilda som behöver ditt stöd. 

Även om du nu får en väldigt unik insyn i hur det är att vara kvinna så glöm inte att det inte är kläderna som gör en till kvinna. Det handlar om så mycket annat också som är svårare för dig att få en insikt i, och ju mer du inser att allt kanske inte är så enkelt att förstå desto mer lyhörd blir du för de humörsvängningar som vi kvinnor ofta hamnar i. Ofta vet vi inte ens själva att humöret svängt, utan plötsligt så är alla så aggressiva och avoga mot oss, inte att det är vi som plötsligt blivit olidliga att vara tillsammans med.

Jag blev lite förvånad över mors uppriktiga men samtidigt också intressanta synpunkter. Hon hade träffat mitt i prick när det gällde mina första dagar som kvinna. Jag började få lite dåligt samvete för att allt bara kretsade runt mig och att jag inte kunde ge så mycket tillbaka. Jag blev dock lite lugnare till sinnet efter mors föreläsning och lovade mig själv att vara uppmärksam på, i första hand Tilda men även på mor och Greta. Jag skulle inte bli den som svek deras förtroende utan verkligen skulle visa att jag, med beaktande av de skillnader mor så riktigt påvisat, ändå var en kvinna de kunde vara stolta över. Jag blev avbruten i mina tankar av att mor än en gång tog till orda

- Det kom ett brev hem till oss innan jag åkte som är till er två. Uppenbarligen har vi glömt bort att meddela er far att ni har flyttat för brevet är adresserat till er båda på vår gamla adress. Men kvitt samma. Nu får ni det i alla fall och ni får väl försöka ena er om vem som skall öppna brevet.

Tilda och jag låtsades att bråka om vem som skulle få den stora äran och som den yngre av oss två så var det jag som överlät åt min kusin och storasyster att öppna brevet.

Dear kids!

First of all I have to apologize that I can’t be with you on your Birthdays. I’m truly sorry for that and wish that I got a chance to show you a better side of your father than I’ve done the past years. I often think about my two kids in Sweden but always the reality come between my thoughts and my wish to be a better father. But for now, no more excuses.

I know it’s a big day for both of you. To be sixteen is a major step, at least here in Britain and all the information which reach me says that you two are very mature and well establish in your society. I have no doubts to believe that when I compare the information with my knowledge of your mothers. They also are a very good example of people who can handle difficult situations as they become mothers in very young year and the father almost run away from them. I still hope that you have some feelings for me and I can guarantee that my feelings for my two kids in Sweden are growing every day. Maybe I’ve grown up a bit and feel that I hopefully can hold a standard a father should.

I haven’t discuss this with your mothers, but I, here and now, invite you both to come to London and visit me. You can of course choice which time suit you best, but let me know in advance so I can book and send you your tickets. All expenses are on me so don’t worry about that.

I really hope that we can see each other soon and in the meanwhile I hope that you can find anything to buy for the money I enclose in this letter. My knowledge what you two need and wish to do on your birthday are limited so therefore I make it the easy way with a check. Another apologizes for that, but I hope to make it up with you when we meet, hopefully soon, in London.

Yours sincerely

Brian

Vi läste brevet om och om igen för att riktigt förstå texten innan vi vågade tro på att det som vi läst också verkligen var rätt. Vi lät även våra mammor läsa brevet och under tiden fiskade vi upp de två checkarna som låg där. Tilda var den första att reagera

- Kolla. Pappa har skickat 1.000 kronor till mig. Jag tror jag svimmar.

- Samma här! Och sedan kanske vi får åka och hälsa på honom i London, vilken present, fortsatte jag

Mor ville gärna se checken så hon tog den samtidigt som hon bekräftande att vi läst brevet helt rätt. Hon tystnade emellertid tvärt när hon såg beloppet och jag undrade vad som hänt

- Är det något som inte stämmer?

- Stämmer gör det alldeles säkert, men det är inte 1000 kronor ni fått vardera utan 1000 Euro, dvs. det är snarare 9000 kr ni fått. Jag tror jag deltar i ert ”svimmande”

- Låt mig få se på checken, svarade Greta och tog Tildas. Efter en kort besiktning fortsatte hon. Ni har fel alla tre. Det är varken kronor eller Euro han skickat utan Pund. Om inte jag tar fel så står den någonstans vid 13 gånger svenska pengar så det är ännu mer ni fått. Fortsätt svimma ni så sticker jag iväg och löser in checkarna och låtsas som om det regnar när ni väl kvicknar till.

- Lustigkurre där. Brian har visserligen alltid skött sig exemplariskt och så, men det här tar nog priset. Vilken present ni fått tjejer!

- Och sedan en resa till London dessutom! Borde väl egentligen varit mer rättvist om han bjudit oss istället!

- Nä, nä, det är vi som fått inbjudan, svarade jag och Tilda i mun på varandra och spelade gärna med i den skämtsamma dialogen.

Vi fortsatte att käfta en stund med varandra medan checkarna vandrade fram och tillbaka för att försöka avslöja om det var något villkor som vi inte sett först, men givetvis så hittade vi inget utan de såg hur äkta och verkliga ut som helst. Vi övergick istället till att fundera kring inbjudan och när det skulle vara lämpligt att vi kunde åka. Vi kom efter mycket diskuterande fram till att den bästa tiden för oss var mot slutet av sommaren men givetvis så var vi beredda att anpassa oss efter eventuella önskemål från Brian.

Brevet från Brian skapade också andra frågor. Visst hade vi sett bilder och så på far, men vi visste egentligen väldigt lite om honom. Tidigare hade vi inte funderat så mycket vem han var, men nu blev vi plötsligt mycket mer intresserade och bad våra mödrar att berätta allt om honom. Nu kunde inte heller de bidra med så mycket, för frånsett de månatliga bidragen som strömmade in och den tid vi alla fem bott tillsammans under spädbarnstiden så hade kontakten varit mycket blygsam under åren. Det var ändå inte med någon oro som våra mödrar så spontant gav sitt samtycke till inbjudan då de alltid ansett att Brian visserligen kunde vara rätt slarvig, men han hade hittills alltid skött sina affärer snyggt och var en som de tyckte man kunde lita på. Vi såg därför ingen anledning till att fundera mer utan Tilda skyndade iväg för att hämta papper och penna och författa ett svar till far.

Dear father!

Many, many thanks for your letter. We are both very happy that you wrote to us and send us congratulations on our birthdays. Your gift to us was enormous and we don’t know how we can thank you enough. Both for the money and your invitation to come to London and visit you. We have already had a discussion with our mothers and they think it’s OK for us to join you. We would love to come and see you in beginning of august if that’s not a problem for you.

Once again many thanks and love to hear from you soon

Your kids in Sweden

Tilda and Tore

Med spänning skrev vi dit adressen på kuvertet och stoppade i brevet. Under tiden hade Greta letat upp några frimärken och efter att de klistrats på kuvertet tittade Tilda och jag med tindrande ögon på både brevet och våra mödrar. De nickade stillsamt sitt ”ja”, samtidigt som de ställde sig intill varandra och såg nöjda ut. Lite glansiga ögon hade vi kunnat upptäcka om vi varit mer observanta, men nu fanns det bara en sak i huvudet och det var att snabbast möjligt få iväg brevet. Hade vi lite tur så var inte brevlådan vid stationen tömd ännu, så vi slängde oss på våra cyklar och for ner för backen i vådlig fart.

Brevet hamnade i brevlådan och vi kramade om varandra inför fortsättningen. Tänk så spännande att få komma till London med alla sina affärer och shoppinggator. Gissa om vi skulle ha något att berätta om efter sommaren. Exalterade över vad som fanns i vår framtid började vi ta oss tillbaka hemåt. Precis som vi svängde ut från stationen svepte en postbil in och vi stannade upp för att konstatera om vi prickat in tömningen så precist. Det verkade så för strax var brevlådan tömd och vi vinkade faktiskt åt brevbäraren när han åkte förbi och han log glatt, men lite förvånat, tillbaka mot oss innan han försvann ur vår åsyn. Nu var brevet iväg!

Vi glömde väl inte bort brevet, men de närmaste dagarna blev fulla av aktiviteter så vi fick mycket annat att tänka på. Vi ville ju så gärna visa mor allt det som var nytt för oss, men ändå så välbekant för henne. Stackars Greta fick slita på jobbet medan vi mest badade och hade det skönt. För mig var det inte längre konstigt att bada i baddräkt eller bikini så det var nästan som en reflex när jag skiftade från behå till bikiniöverdelen men för mor var det första gången hon såg mig med bar överkropp och hennes reaktion uteblev inte

- Så solbränd du är! Nu ser man verkligen att solen tagit. Men…..,

- Du menar hur jag skall förklara det vita när jag är Tore.

- Nej…., jo… ja, funderar inte du på det?

- Både ja och nej! Jag blev lite orolig första gången jag såg märkena, men när jag såg hur märkena hjälpte mig att se ut som andra tjejer så var det plötsligt helt OK och sedan har jag inte brytt mig. Borde jag ha det?

- Vet faktiskt inte. Det viktiga är väl inte vad jag tycker utan hur du känner det. Vi skall väl heller inte överdriva eventuella problem. Finns ju alltid solarium om det skulle bli nödvändigt. Jag håller dessutom med dig. Du ser faktiskt väldigt kvinnlig ut. Små bröst visserligen, men inte alls ovanligt i din ålder. Jag tror mina inte var stort mycket större i din ålder. De var mer som två myggbett brukade Greta reta mig, fast hennes var ungefär likadana.

- Mina har blivit så här stora bara under det senaste året, inflikade Tilda, så jag tycker heller inte att du behöver känna att du är sen i utvecklingen.

- När du har behå eller bikini på dig så syns det inte alls. Jättebra med de där nya inläggen. Känns naturligt också, påstod mor samtidigt som hon med lätt hand rörde vid mina bröst.

- Känns bra för mig också, fast…..

- Fast vadå?

- ….fast jag vet förstås inte hur det verkligen känns att ha bröst.

- Nej, det kan du ju inte veta……

Samtidigt som mor tänkte säga något dök plötsligt Sara och Viktoria upp från ingenstans. Vi presenterade mor för dem och sedan var diskussionen i full gång, fast nu var det inte min avsaknad av mjuka liljekullar utan andra ämnen som fördes på tal. Efter en del allmänna uppdateringar vad som hänt sedan vi senast sågs (det var ju faktiskt för hela tre dagar sedan) kom Viktoria in på den kommande midsommarhelgen. Viktoria hade halvt om halvt blivit lovad att hon skulle få vara ute i föräldrarnas stuga nära Bergeforsen och även få ta med sig några kompisar och nu undrade hon om jag och Tilda ville följa med förutom Sara som redan tackat ja.

Mor lyssnade intresserat, men lade sig inte i diskussionen, utan lät Viktoria berätta hur hon tänkt sig det hela. Vi skulle åka ut dit redan på morgonen, för det var ett lokalt midsommarfirande i närmsta byn som hon tyckte var så trevligt. Lite dans runt stången och lite glada upptåg. Sedan skulle vi dra oss tillbaka till stugan för att äta lite god mat och göra oss i ordning för den andra stora händelsen den kvällen, dansen i Bergeforsparken. Det skulle vara flera kända artister och en av dem var Darin som stod högt på listan över Viktorias idoler.

Efter dansen så skulle vi cykla tillbaka till stugan och sova där, hur mycket sova det nu kunde bli på midsommaraftonen. Det skulle inte bli några fler än vi, det hade hon varken tillstånd till eller ens lust själv och hon tänkte heller inte sprida att vi skulle bo där till några andra, dvs om vi både fick och ställde upp på hennes villkor att det bara var vi fyra som skulle vara i stugan, inga andra.

Tilda och jag tittade på varandra och sedan på mor som bara ryckte på axlarna.

- Om ni vill så tycker jag det känns OK. Jag tycker att ni är tillräckligt stora och mogna att ta ett eget ansvar. Jag tycker också att du Viktoria har satt ribban högt och bra. Det gillar jag. Trots det så kan det ändå hända saker så om ni får sällskap, på ett eller annat sätt, tillbaka till stugan så vill jag att ni ringer till någon av oss. Vad säger du Viktoria om det? Har du något förslag vem som skulle vara bra att ringa till?

- Det är helt OK om vi får ringa. Jag har själv tänkt på det och funderat kring det. Mamma och pappa är inte att tänka på. Vi har ingen bil så där kan vi inte få någon assistans. Får vi ringa till er så tycker jag att det skulle kännas skönt.

- Klart ni får. Då är det upp till er tjejer om ni vill tacka ja eller inte. Greta och jag klarar oss själva så bry er inte om oss. Kanske förresten att vi också hamnar ute i Bergeforsen, för om jag inte läst annonserna fel så är det inte bara Darin som skulle komma. Var det inte hela Diggeloo-gänget som skulle vara där också?

- Jag tror det, svarade Viktoria glatt. Nå vad tycker ni?

- Klart vi kommer, kom det utan tvekan från oss båda.

Efter detta konstaterande tog diskussionen en ny riktning och nu handlade det uteslutande om allt vi skulle ha med oss och tänka på inför helgen. Det var massor av idéer och synpunkter som vi förde fram och mor drog sig helt undan den diskussionen och ägnade sig åt en medhavd bok istället. Först när hon lade den ifrån sig och undrade om hon fick något sällskap ner i vattnet avbröt vi vår planering och följde hennes exempel.

Efter badet återtog vi våra platser och fortsatte planeringen. Även om det egentligen inte var så förskräckligt mycket att planera så var det ändå för ett vällovligt syfte. Halva nöjet är planeringen sägs det och vi tänkte inte sumpa chansen att ha roligt för hela slanten. Mor log åt oss emellanåt och tänkte säkert tillbaka på sin ungdom för lite då och då försvann hon in i sig själv och fick ett belåtet leende på läpparna.

V

i gjorde dock en del praktiska övningar också. Inte minst så gällde det att hitta en lämplig klädsel för kvällen och efter att vi löst in våra checkar och placerat merparten av dem i ett par lämpliga fonder som Greta fått tipset om hade vi ändå ett ordentligt kapital att spendera. Affärerna kunde därför se fram emot ännu en runda av ivriga konsumenter, nu med den skillnaden att det var fyra tonårstjejer som var på inköpshumör.

Våra förståndiga mödrar tyckte att vi borde skaffa oss en ny uppsättning underkläder och vi var inte sena att efterfölja deras förslag. Mor och Greta hade letat upp en butik som också sålde bröstproteser för kvinnor som av en eller annan anledning saknade det ena eller det andra bröstet och dit ställdes nu våra steg. Utan några speciella förberedelser bad vi att få se på proteserna och efter noggrann provning så fann ett par vårt gillande. De var dock inte speciellt stora men med tanke på min egen kroppshydda och den jämförelse jag kunde göra med Tildas vackra liljekullar fick mig att inse att de nog var snudd på perfekta. Dessutom så kunde de fästas direkt mot kroppen, så när vi senare provade ut ett par lämpliga behåar så kändes det som det var med eget material jag fyllde ut kuporna med. Den belåtna min jag tydligen hade i mitt ansikte, trots det extra hålet på mitt konto, gick heller ingen förbi. Nu hade produkten fått ytterligare ett användningsområde - kompensation för en underutvecklad byst på en tonåring.

Med ytterligare stärkt självkänsla gav vi oss vidare ut på stan på vår inköpsrunda. I en liten affär hittade vi varsin söt vit sommarklänning. Bägge lämnade axlarna bara så när som på de smala axelbanden, men sedan skilde de sig åt. Min hade en utsvängd kjol i flera tunna lager som böljade så fint när jag gick medan Tilda valde ett kort figursytt ”fodral” som gjorde hennes kropp full rättvisa. Min var mer ”förlåtande” och kändes mer trygg än ett tight fodral, hur intressant det än skulle vara att få tillbringa en kväll i en sådan dress. Som läget var så kunde ju dessutom jag och Tilda byta med varandra om vi så önskade.

Skor var nästa naturliga steg under vår ekiperingsrunda och nu var det bara höga klackar som gällde. Vi hittade också vad vi sökte och även om det blev helt identiska skor så bekymrade vi oss inte för den saken. Resten skulle ju ändå skilja oss åt. I bara farten hittade vi också varsin läcker handväska som skulle passa våra respektive klänningar väl. Nu kände vi oss väl rustade för en midsommarhelg men våra mödrar hade lite mer i åtanke. Vi skulle ju sova också och med mina nya förutsättningar så kunde jag gott ha ett lite mer ”avslöjande” nattlinne. Det var inte enbart för män kvinnor gjorde sig vackra utan även för att visa upp sina företräden för andra kvinnor. Efter lite letande hittade vi ett sexigt litet nattlinne som uppfyllde våra krav och jag var mer än nöjd med inköpet.

Jag vet inte om det enbart var av omtanke om oss eller om det också fanns andra skäl, men Gerda erbjöd sig att skjutsa ut allt vi behövde till stugan i förväg. Hon och Viktoria åkte därför iväg med allt på morgonen. Vi hade reviderat vår plan lite och fått allas tillstånd att övernatta även natten mot midsommaraftonen så när Viktoria kom tillbaka gjorde vi oss redo för den ganska långa cykelturen ut till stugan. Med lätt packning och lika lätt klädsel, jag hade bara ett par shorts och ett tunt linne utanpå bikinin, samt den obligatoriska cykelhjälmen trampade vi iväg. Greta hade lovat att hon skulle stå för lite vätsketillförsel när vi passerade IKEA och när vi kom dit tog vi tacksamt mot såväl saft som tilltugg i personalens lunchrum.

Vår otålighet gjorde dock att vi inte stannade särskilt länge utan fortsatte så snart vi fått påfyllning av vätska och även hunnit pudra näsan en gång. När vi tog oss vidare mot Timrå stod solen som högst på himlen och vår redan lätta klädsel kändes som mer anpassad för en vinterdag. Av med shorts och linne och fortsatt färd i bikini blev den naturliga konsekvensen och även om ett antal huvuden vändes när vi trampade genom Timrå så störde det inte oss i alla fall. En stund senare nådde vi fram till platsen för morgondagens händelser och vi kunde redan nu se hur förberedelserna var i full gång. Bredvid parken fanns en liten bassäng vid Indalsälven och hit förlade vi dagens andra rast och svalkade av oss i det lite svala vattnet.

Efter den rasten var det inte lång bit kvar och vi kom fram till stugan vid god vigör. Viktoria tog oss genast med på en kortare rundvandring runt i stugan. Det var en riktigt trevlig liten stuga med två sovrum om två sängar vardera samt en storstuga som säkert var mer än hälften av hela stugan. Den var utrustad med en härlig soffa att krypa upp i framför värmekaminen och det fanns gott om golvyta innan köket tog vid. Viktoria undrade lite hur vi ville sova och först så kändes det mest naturligt att jag och Tilda tog det ena rummet och Sara och Viktoria det andra, men när Viktoria undrade om vi inte kunde ta ut madrasserna hit och sova tillsammans på golvet i storstugan var alla genast med på noterna. Efter en mindre ommöblering kunde vi få till en riktigt mysig hörna för madrasserna utan att det tog bort möjligheten att krypa upp i soffan och mysa.

När stugan var i det skick vi önskade drog vi oss ut på tomten och lapade en del sol. Det fanns hus runt om oss, men stugan låg mycket insynsskyddad så både Sara och Viktoria valde att sola topless, vilket jag av naturliga skäl avstod från och Tilda följde mitt exempel. Om det var av solidaritet eller om hon också läst de varnande signalerna om den mindre goda kombinationen mellan sol och ökad risk för bröstsjukdomar vet jag inte men jag var ändå tacksam för hennes beslut. Någon diskussion om vårt val blev det dock aldrig utan fokus var nu istället helt och hållet på morgondagen. Allt som vi planerat diskuterades än en gång medan vi förberedde den här kvällens mat. Flera av deras klasskamrater hade tydligen också sett ut Bergeforsparken som sitt mål för midsommaraftonen, och en del tyckte de att det skulle vara riktigt trevligt att träffas, andra tänkte de försöka undvika så långt det var möjligt. Själv hade jag ingen åsikt i ämnet, men tänkte ändå tillbaka på killgänget vi tidigare stött på. Det ryste till lite i min kropp och jag hade faktiskt svårt att förklara min reaktion. Det hade ju varit blandade känslor i samband med den kontakten och jag visste inte riktigt vad min kropp svarat på.

Enda sättet att kunna konstatera att det började lida mot kväll var egentligen att se på klockan, för alla andra signaler berättade något annat. Det var ljust, varmt och skönt och på alla sätt och vis en härlig dag. Efter en promenad genom det lilla stugområdet ner till den lilla badplatsen för ett svalkande kvällsdopp kurade vi ihop oss framför värmekaminen. Trots den sköna kvällen så var det ändå skönt och mysigt att känna värmen och höra hur det sprakade inne i kaminen. Lågornas dansade mot glasrutorna fascinerade oss också och vi satt faktiskt helt tysta och bara tittade in i elden.

När kvällen, trots ljuset, började övergå mot natt var det ändå dags att tänka på morgondagen. Sara var den första att trippa iväg till duschen och kom tillbaka i sin födelsedagskostym, dvs helt naken. Obekymrat ställde hon sig framför oss och torkade sitt hår.

- Har damerna någon idé om lämplig frisyr till morgondagen? Skulle vara kul att pröva något annat än det vanliga, men det är väl försent nu!

- Behöver det inte vara, vi har ju en alldeles utmärkt frisörska med oss! Inflikade Tilda och puffade på mig.

- Utmärkt och utmärkt. Jag fick ändå inte med mig något att frisera er med. Jag tänkte inte på det i hastigheten. Ledsen men….

- Inga men! Jag plockade ner sakerna. Tror att det skall räcka till oss alla fyra.

Triumferande hämtade Tilda fram en stor påse med alla mina saker och med undrande blickar tittade Sara och Viktoria på redskapen som om de vore från medeltiden. Sara verkade dock inte helt främmande inför att låta mig ta sig an hennes hår och satte sig i skräddarställning framför mig. Jag fick jobba på bra för att hinna undan tills nästa tjej stod nyduschad och klar för hårläggning. En smula svettigt blev det så när det var dags för mig att duscha passade jag på att rulla upp mitt hår inne i badrummet och valde att komma ut med mitt nyinköpta nattlinne draperat runt min kropp. En busvissling mötte mig och min uppenbarelse och jag rodnade kraftigt samtidigt som jag log åt konstaterandet att total nakenhet inte alltid skall förknippas med ett sexigt uttryck. Viss form av skylande emballage kan uppenbarligen vara nog så upphetsande.

Med tanke på morgondagen som kunde bli hur sen som helst valde vi att uppsöka våra madrasser för att få lite vila innan morgondagen. Det tittade nyfiket på mig när jag rullade ihop en filt på tvären och lade den närmast nedanför våra kuddar. Först när jag lade mig tillrätta och såg till att min nacke fick stöd av filten och därmed lät huvudet bara få ett lätt stöd av kudden insåg de finessen. Vi behövde ju inte leka fakirer bara för att vi ville bli fina. Däremot så tog det ändå en bra stund innan vi kom till ro för fyra tonårstjejer kan ju inte bara lägga sig ner och somna. Alldeles oavsett att vi pratat om det mesta under hela det senaste dygnet så fanns det ändå saker som måste avhandlas.

Pratet tog ny och nästan intensivare fart när vi så sakteliga vaknade till liv morgonen därpå. Alla var spända på att se resultatet men vi beslutade oss för att avvakta tills frukosten var avklarad och det verkligen var dags att göra oss i ordning för etapp 1 av midsommarens firande. Det blev lite rörigt ett tag men snart så hade alla morgonbestyr, inklusive frukost, klarats av och de stod på kö för att låta mig ta hand om allt. Jag var emellertid på ett litet annat humör så jag beordrade fram ytterligare en stol och ställde Tilda bakom den. Sara och Viktoria fattade vinken och slog sig snabbt ner framför oss och snart var de helt avspolade så att säga. Vi skiftade platser och nu fick de ta bort våra spolar. Att kamma ut frisyrerna ville jag dock gärna göra själv. Inte för att jag inte trodde på deras förmåga att klara det, utan för att jag tyckte det var så härligt att få sätta mina händer i deras ljuvliga hår och få skapa något. Dessutom så hade jag en vision av hur de skulle se ut nu på dagen och hur jag sedan skulle ändra frisyren till kvällen, men det berättade jag inte för dem än.

När alla var färdigkammade fick jag många lovord och tacksamma kramar innan vi började klä på oss våra dagkreationer. De var av lite enklare slag och lite mer oömma eftersom det handlade om dans kring stången och matsäck på gräsmattan. Framförallt skorna var lågklackade och jag själv hade valt ett par ballerinaskor med öppen tå. Jag ville absolut inte missa chansen att visa upp mina vackert färgade tånaglar. Även om jag hade fullt upp med att göra mig själv i ordning så kunde jag inte undgå att notera hur de övriga successivt förvandlades. Speciellt försökte jag notera hur de sminkade sig för där tyckte jag att jag var ljusår från deras teknik och känsla för kombinationer.

När alla var klara trippade vi ut från stugan och gick ner mot ängen mitt i byn. På vägen dit anslöt det folk i princip vid varje hus vi passerade och alla hälsade glatt på oss och tyckte det var kul att Viktoria fick med sig sina kompisar också. Det kändes verkligen speciellt att gå där och känna gemenskapen med mina tre kamrater och alla andra. Alla vi mötte tyckte vi var så söta i våra klänningar och verkligen såg så där sommarfräscha som bara flickor kan göra. Vi tyckte givetvis om alla komplimanger vi fick, men speciellt jag sög åt mig allt som en svamp.

Vi hade en härlig eftermiddag där vi verkligen slappnade av och hade roligt. Inga leker eller aktiviteter var för barnsliga utan vi var med om allt som erbjöds. Det blev både ”Små grodorna” och ”Packa pappas kappsäck” tillsammans med alla andra i byn. Lätt utmattade men ändå euforiska över en mycket lyckad samvaro drog vi oss tillbaka till stugan för en stunds avkoppling och en bit mat innan vi skulle göra oss i ordning för kvällens aktivitet som vi alla såg fram emot. Om vi under eftermiddagen tillåtit oss att plocka fram flickan inom oss så var det underförstått att det nu var fyra unga damer som skulle fira återstoden av midsommarhelgen.

Under glada tillrop skedde också förvandlingen och vi log brett och glatt åt varandra allteftersom det flickaktiga ersattes, i våra ögon, av en mer mogen kvinnas uttryck. Trängsel framför spegeln i badrummet var stor och alla beundrade såväl sig själva som de andra. Det enda kvarvarande flickaktiga var det ständiga fnittret som låg som nästan överröstade stereon som dunkade ut de senaste populära låtarna. Mitt i allt det glada blev plötsligt Viktoria allvarlig och bad oss om uppmärksamhet. Samtidigt som hon vred ner volymen på stereon satte vi oss i soffan och vände våra blickar mot henne.

- Jag vill absolut inte förstöra den härliga stämning som vi har här och nu, men jag måste bara prata om några saker. Ni vet att jag har fått tillstånd att vara här med er under den förutsättningen att det också bara är vi fyra här. Samtidigt så har vi alla också lovat att det är här vi skall sova och jag tänker hålla dessa löften. Jag hoppas att vi kommer att få en jätterolig kväll tillsammans och att vi kommer att få dansa mycket och höra på bra musik, men jag vill att vi redan nu tar varandra i hand på att allt roligt vi kommer att göra gör vi på festplatsen. När vi bestämmer oss för att gå tillbaka hit så gör vi det tillsammans och endast vi fyra. Inget sällskap, inte ens en bit på vägen. Kommer det fram att vi är ensamma i stugan så tror inte jag att vi mäktar med att hålla eventuella objudna gäster på avstånd och det får bara inte hända. Vad var och en hittar på under kvällen tycker jag är var och ens ensak, men givetvis så uppskattar åtminstone jag om vi kan hålla ihop även om vi är ifrån varandra till och från. Jag vet inte om jag låter för mycket som en moraltant, men jag vill ändå ha det här sagt och hoppas att ni tar lika allvarligt på våra löften som jag gör.

Viktoria behövde inte tveka om våra åsikter för utan tvekan så reste vi på oss och samlades i en grupp på golvet. Som om vi vore ett idrottslag slog vi armarna om varandra och kände den gemensamma styrkan av enighet. Precis som Viktoria önskat bekräftade vi hennes tankar och lovade dessutom att ingen skulle lämnas utanför under kvällen. Blev det inte så trevligt som vi hoppades så skulle vi hellre bryta upp än att stanna kvar och sedan ångra oss vårt dåliga omdöme.

Även om det inte sades direkt ut så märkte jag att de andra tre hade en annan oro inom sig som jag inte riktigt hade. Det här med att vara klädd som tjej var för mig, ännu så länge, mer en förändring av mitt yttre, och jag kunde tydligt känna att det fanns mycket mer att både förstå och lära sig om hur det verkligen var att leva som kvinna. Som kille hade jag oftast bara mig själv att bry mig om när jag var på fest. Visst försökte jag vara trevlig mot alla och lämna mitt bidrag till att festen blev trevlig, men jag kan inte påminna mig att jag någon gång känt mig orolig för att något skulle hända mig och min person under festen. Nu däremot så kände jag en stigande oro hos de tre andra och insåg att för en tjej så var det inte lika okomplicerat som för en kille. Hon hade inte bara sig själv att ta hänsyn till utan måste i betydligt högre grad vara uppmärksam på sin omgivning. Blev hon för trevlig och uppsluppen så kunde det klart misstolkas, insåg jag, och leda till konsekvenser som hon inte var mäktig att hantera.

Som kille hade jag i alla fall aldrig råkat ut för att en tjej klängt sig på mig och dragit med mig, ofrivilligt, till något mörkt hörn för att göra saker med mig. Helt oerfaren var jag väl inte på att vänslas med det andra könet, men jag hoppades att de gånger det hänt att jag verkligen inte varit för påstridig utan att det skett under fullt samförstånd. Det gällde verkligen för mig att vara uppmärksam och inte låta saker och ting hända som jag inte gillade, men ändå inte låta det gå ut över min önskan att ha en rolig kväll. Tilda, uppmärksam som vanligt, såg att jag funderade på något och när det blev dags att lägga sista lagret av nagellack så ledde Tilda ut mig på tomten och vi satte oss tillrätta en bit från huset för att hjälpa varandra.

- Du såg plötsligt fundersam ut därinne. Är det något särskilt?

Jag berättade mina tankar och Tilda lyssnade intresserat innan gav mig en lätt klapp innan hon fortsatte

- Verkar som om min lillasyster blivit vuxen. Välkommen in i verkligheten. Skämt åsido. Du har helt rätt i din iakttagelse. Det är annorlunda att vara tjej och vi måste tänka på mycket mer, men det blir, tyvärr, kanske också en slags vana som gör att vi inte alltid tänker på det. Viktorias lilla föreläsning fick oss dock att tänka på det och jag tycker det var bra att hon tog upp det. Blir annars så lätt att man glömmer bort sina löften under förevändningen att ”det är säkert inte så farligt” och så gör man saker man sedan inte har full koll på. Jag skall absolut inte avskräcka dig, men killar kan vara rätt påstridiga skall du veta, så ge dom inte ens lillfingret om du kan undvika. Tyvärr så kanske inte ens killarna är sig själva en sådan här kväll. Grupptryck och inverkan av alkohol kan göra den lugnaste person helt annorlunda så var uppmärksam. Även där tycker jag Viktoria hade rätt. Vi skall ha roligt och det tillsammans. Tillsammans så kan vi hjälpa varandra om det händer något oförutsett och det är betydligt lättare att hantera ett killgäng om man är flera tjejer. Du kommer att se att tjejer också har makt och kan få den tuffaste killen att krypa framför en om du så vill men använd det vapnet med försiktighet för det kan också slå över. Kela gärna med dom, men sätt gränser annars är det lätt att du plötsligt ligger där med trosorna nedanför knäskålarna och det tror jag inte du har som mål för kvällen.

- Nej, verkligen inte. Det är något jag inte drömmer om

- Men glöm inte att ha roligt. Alla killar är inte våldtäktsmän utan det finns jätteschysta killar också. Jag känner förresten en. Tore heter han, men just nu så är inte han här utan en ursnygg tjej som heter Tove. Hon kommer att göra succé ikväll, det är jag säker på och storasyster skall göra allt vad hon kan för att inget skall hända henne. Lyssna på mig och de andra. Vi har det här med oss, på både gott och ont, och kan förhoppningsvis hantera det även denna kväll.

Medan vi satt och väntade på att allt nagellack skulle torka ordentligt anslöt sig Sara och Viktoria till oss. Även de gick med spretande fingrar så vi låg jämsides i våra förberedelser. Det bubblade av förväntan inom oss och en mer positiv nervositet spreds inom mig efter den lite allvarligare diskussionen tidigare. Efter ytterligare lite trängsel framför spegeln i badrummet med en sista finjustering av kvällens sminkning beslutade vi oss för att det som kunde göras nu också var gjort och att vi var redo att ta oss an kvällen.

E

n granne till Viktoria vinkade glatt emot oss när vi vandrade iväg och vi blev stående några minuter och pratade med henne. När vi berättade om vårt mål för kvällen erbjöd hon sig genast att skjutsa oss dit och tacksamt tog vi emot hennes erbjudande. Även om det bara var några kilometer till parken så hade vi väl inte de mest lämpliga fotbeklädnaderna för den typen av aktivitet. Hem däremot skulle nog inte vara några problem. Vi var säkert inte de enda som då valde att gå barfota. Snabbt och enkelt körde hon oss ända fram till entrén och innan vi skildes så önskade hon oss än en gång en trevlig kväll och var det något så fick vi mer än gärna ringa. De skulle ändå bara vara de två ute i stugan och inte göra något särskilt. Vi tackade för omtanken och vinkade farväl innan vi passerade in på området. Det var mycket folk i rörelse och den omgivande campingplatsen var uppenbarligen helt fullbokad av festglada människor. För att vara en campingplats så tyckte vi att andelen festklädda kvinnor var osedvanligt hög och det ringlade sig en smärre kö utanför servicebyggnadens damavdelning.

Trots att vi nyss gjort oss vackra så blev det ändå ett besök inne på damrummet så fort som vi kommit in i parkbyggnaden. Det kunde ju möjligen vara så att ett hårstrå hamnat fel och läpparna behövde säkert få ett nytt färglager. Stämningen var hög därinne av förväntansfulla tjejer men vi hade inga svårigheter att hitta en plats framför spegeln och utföra våra justeringar innan vi drog oss ut bland alla andra. Målet var uppenbarligen att spana in om det fanns några snyggingar men även att visa upp sig och tala om att vi fanns till och gärna ville dansa. Lite då och då stannade vi upp och de tre andra gjorde små diskreta gester åt olika håll. I början hängde jag inte riktigt med, för jag tittade fortfarande mest på alla elegant klädda tjejer och njöt av hur vackra de var, innan jag fattade galoppen och förstod att de var våra ”konkurrenter” ikväll och att det nu handlade om att putsa sina egna fjädrar så att” tupparna” runt omkring såg oss och inga andra.

Även om jag var fullständigt med på detta och förstod att det var så spelet fungerade så blev det ändå en känsla av nakenhet när jag insåg att jag faktiskt nu bytt roll och var på den ”jagades” sida. Jag blev också överraskad att tjejerna, trots att vi skulle vara de som ”jagades”, valde och vrakade mellan olika ”tuppar” på ett sätt jag inte riktigt räknat med. Det var alla slags kommentarer och värderingar som egentligen inte skilde sig stort från det sätt ett killgäng kommenterade tjejerna på. Jag bidrog inte med så många kommentarer men lyssnade intresserat för att ändå kunna följa i deras spår och inte uppträda alltför avvikande. Jag räknade med att risken för mig var betydligt mindre om jag följde med strömmen och gjorde så som det förväntades av mig än om jag stack ut och höll mig för mig själv.

Under tiden vi drev omkring i lokalen så stötte vi också på ett antal killar som morsade glatt på oss. Några gånger så stannade vi också till och delade några ord med dem. Som enda ”nykomling” så blev jag ofta presenterad och ibland kändes det lite besvärande att bli ”besiktigad” rakt upp och ner av hungriga killars ögon. För varje gång det inträffade så blev jag dock mer van och kunde snart koppla av och inte bry mig om alla blickar utan tom njuta lite grann av uppmärksamheten. Ett av gängen vi träffade var tydligen mycket bekanta med åtminstone Sara och Viktoria för där utbröt stora kramkalaset där inte heller jag slapp undan. Killarna var mycket artiga och trevliga, men nog kändes det som om de kramade mig extra hårt och höll tag i mig längre än de andra, eller var det bara inbillning….

Även några tjejgäng stötte vi på och nu märktes det tydligt att det fanns ett mått av konkurrens mellan oss. Alla var hur hjärtliga och kramiga som helst, men det kändes tydligt i luften att under ytan så fanns tydliga skiljelinjer. Här gällde det att ”segra eller dö”.

När förpostfäktningarna var avklarade och musiken väl startade så var det lite trevande inledning. Vi var dock riktigt i stämning, så var det inga killar som bjöd upp oss så bjöd vi upp oss själva och ställde oss, väl synliga, på dansgolvet i en egen grupp och släppte loss. Marknadsföringsgreppet lyckades nästan omedelbart för till nästa dans så var vi alla uppbjudna och skakade loss ute på golvet med varsin kavaljer. Jag var helt nöjd med dessa snabba rytmer och även om jag höll mig nära min kavaljer så hade vi ändå inte den där direkta närkontakten utan mer lät ögonen läsa av varandras kroppar. Dock smög sig hans hand in i min under uppehållet mellan låtarna och jag lät honom hållas. Så mycket prat blev det heller inte utan mer det vanliga var vi kom ifrån och så.

Allteftersom kvällen led så fylldes lokalen på och det blev riktigt trångt på dansgolvet. Allt oftare lyckades jag heller inte hålla mig i närheten av de andra utan vi försvann åt olika håll i folkhavet. Först blev jag lite nervös, men när livet ändå fortsatte så slappnade jag av och tillät mig själv att njuta av situationen att jag uppenbarligen klarade mig på egen hand i min kvinnoroll. Dock samlades vi alltid mellan danserna på en utsedd plats och även om det nästan aldrig blev alla fyra som träffades så höll vi ändå kontakten med varandra. Några gånger så bröt vi också dansen för att gå ut och få lite frisk luft eller göra en ny räd till damrummet för att bättra på makeupen och få skvallra lite.

Ju längre kvällen led desto lugnare blev tempot på musiken och plötsligt så var det andra tongångar där inte shake var det naturliga valet. Jag var absolut inte främmande för dessa dansarter, för under vår uppväxt så hade våra dansanta mödrar lärt både mig och Tilda en del olika dansstilar. Av naturliga skäl så hade jag givetvis fått ikläda mig kavaljersrollen men jag var inte helt oerfaren i den andra rollen eftersom våra mödrar ofta fick ta på sig den förande rollen för att lära ut alla steg och vändningar. Det var ändå lite pirrigt när killen tog tag i mig och förde in min kropp tätt mot hans. Jag lade min hand på hans axel samtidigt som jag kände hur hans högerhand landade på min rygg och med ett stabilt tryck höll mig kvar tätt intill honom. Utan tvekan så lade han också sin kind intill min och doften av hans rakvatten gick rakt in i mina näsborrar.

Jag minns inte så mycket av dansen mer än att jag verkligen fick koncentrera mig för att inte bli den som tog över och började föra. Några felsteg blev det, men jag tror att jag klarade av uppgiften med i alla fall betyget godkänt. Det verkade faktiskt så också, för under den korta pausen så kramade han min hand hårt och när jag besvarade tryckningen lite för att kolla in vad som hände så tyckte jag mig tom se att han rodnade. Under den fortsatta dansen så råkade jag hamna intill Tilda som sken upp som den vackraste sol när hon såg mig. Efter dansen så sökte vi kontakt med varandra och hon ville ivrigt höra min berättelse. Just då blev det paus och i likhet med alla andra så sökte vi oss mot något av förfriskningsställena för att inköpa varsin läsk. Tillsammans drog vi alla fyra oss ut på planen bakom och njöt av den vackra och ljusa sommarkvällen.

Precis när vi hittat ett ledigt bord att inta vår dryck vid, såg vi våra mödrar komma mot oss. Vi vinkade glatt mot dem och att döma av det kramkalas som utbröt var det minst tio år sedan vi sågs. De synade oss noga och tyckte att vi var jättesöta och vi kunde återgälda komplimangen med att även de var läckert klädda. Vi pratade lite om det ena och det andra innan de tyckte att vi gott kunde få vara oss själva, men jag undrar om det inte mer handlade om att de åter ville söka kontakten med de två gentlemen som diskret stod en bit på avstånd och följde våra förehavanden med intresse.

När det var dags för nästa sejour på dansgolvet var det nästan enbart tryckare på menyn och killarna som bjöd upp försatte inte chansen att hålla oss nära inpå sig. För det mesta kändes det helt OK att vara så nära varandra, men några ville jag helst inte ens vara i närheten av. En kille var så dragen, vilket jag oturligt nog upptäckte för sent, att han definitivt inte längre kunde hålla styr på sig. Hans händer for överallt på mig och det var inte några finkänsliga och ömsinta eskapader de gav sig ut på utan hårt och burdust. Innan ens första låten var avslutad lämnade jag honom sonika mitt på golvet och gick min väg. Några vakter hade uppenbarligen sett en del av hans framfart och frågade mig hur jag mådde. Jag svarade att jag var OK, men att han inte längre borde få vara kvar bland publiken. Vakterna nickade mot mig och lovade att han inte längre skulle besvära mig eller någon annan. En stund senare såg jag också hur de ledde ut honom från dansgolvet.

Trevligare var det då med de killar som verkligen satte dansandet i första rummet och sedan också ansträngde sig för att ha en vettig konversation. Då kunde det bli dubbelt trevligt och lättsamt ute på dansgolvet. Om sedan även de gjorde sina försök att få känna lite bar hud så var dessa försök mycket lättare att acceptera och även gav mig en hel del stimulans. När smekningarna utfördes med finess och känsla så genomfors jag av en rysning i hela kroppen. Av ren reflex så kröp jag ofta ännu närmare killen och givetvis så blev tolkningen, via flera olika kroppsdelar hos honom, att jag var med på noterna och vågade sig ytterligare ett steg vidare. Det var med tudelade känslor som jag tydligt kände hur en viss kroppsdel hos honom vädrade morgonluft och trots att varningssignalerna började ringa inom mig så ville jag samtidigt låta den, än så länge, oskyldiga leken ha sin gång. Jag tyckte helt enkelt att det kändes skönt att vila i trygga starka armar och att han uppenbarligen också såg en attraktiv kvinna i mig gjorde inte min upplevelse mindre njutbar.

En av mina danspartner var helt olik de flesta andra. Jag hade sett honom närma mig ett flertal gånger men i sista stund hade han vikit undan eller så hade någon annan bjudit upp mig precis som han verkade fatta mod att komma ända fram. Nu hade han i alla fall lyckats med att vara först framme och ivrigt förde han ut mig på dansgolvet. Utan att säga ett ord började vi dansa och jag tyckte att han var väl så duktig som någon annan och hade inget emot att dansa under tystnad. Någon doft av aftershave kändes inte utan istället spred sig en svag doft av svett upp mot mina näsborrar, men inte heller det störde speciellt. Vem var inte svettig efter dessa timmar i denna bastu? Tvärtom fick jag istället någon slags beskyddar instinkt för honom och blev lite smått intresserad av vem han var. Jag försökte inleda med några standardfraser, men de korthuggna, men absolut inte otrevliga, svaren gav inte mycket till öppning av fortsatt samtal. Strax tog första låten också slut och vi blev stående på golvet med våra händer sammanflätade.

När musiken åter startade så flög något i mig och istället för att möta hans vänsterhand så placerade jag bägge mina armar runt hans hals. Jag kände hur han hajade till och hur hans vänsterarm hade svårt att hitta sin plats i tillvaron. Först så landade den intill hans andra hand som tryggt vilade precis över ryggbandet på min behå, men snart så började den sakta men säkert glida ner längs min rygg mot min stuss där den stannade upp. Jag gjorde inga försök att avbryta hans trevande utforskning utan lät honom hållas och fortsättningen lät inte vänta på sig. Varligt förflyttade han sin hand vidare nedåt och strax så kunde jag tydligt känna hur hela handen vilade mot min bakre del. Han ökade också sakta trycket som gjorde att vi kom allt närmare varandra och det fanns inte den minsta tvekan om i vilket tillstånd en av hans kroppsdelar befann sig i.

Även om jag medvetet försatt mig i denna situation så kände jag mig aldrig nervös. Istället verkade det som om killen nog var ganska ovan inför den här situationen. Han gjorde heller inga ytterligare försök att föra kelandet till en annan nivå utan nöjde sig med att sakta smeka min bak under återstoden av dansen. Så fort som musiken slutade tog han raskt bort sin hand och när vi skulle tacka varandra för dansen var han röd som en pion i ansiktet och förmådde knappt få fram sitt tack. Jag ville inte lägga mer börda på hans axlar utan nöjde mig med att lagom hårt hålla kvar hans hand i min när vi letade oss bort från dansgolvet. Med ett mycket glatt leende lämnade han mig vid bordet innan han försvann ur min åsyn.

Jag såg honom sedan några gånger och han uppträdde lika blygt hela tiden. Stod verkligen inte på sig utan lät andra killar armbåga sig fram och bjuda upp ”hans” dam precis framför honom. En gång nobbade jag faktiskt en kille för att ge honom en extra chans, men när jag blev ”ledig” hade han redan försvunnit iväg. Jag behövde dock inte vara utan danspartner, utan en annan kille drog med mig ut på dansgolvet. Det var först någon timme senare som jag och min blyge vän åter fördes samman. Från scenen ropades det ut att det snart var dags för ett artistuppträdande och att tiden fram till dess så var det damernas dans. Först var jag inte alls med på noterna att det nu var jag som var den som skulle välja min partner utan såg lite vilsen ut innan Sara klingande förkunnade att nu var stunden inne för oss att visa vem vi gillade.

Vem var det jag skulle gilla, undrade jag lite för mig själv. Jag hade självklart haft synpunkter på mina olika kavaljerer, men var någon bättre eller sämre? Skulle jag förresten hitta någon av dem och hur gjorde jag då? Måste det förresten vara någon jag redan dansat med? Samtidigt som jag funderade på svaren så såg jag hur min blyge kavaljer stod i främsta ledet mitt emot oss och förväntansfullt inväntade någon som ville bjuda upp honom. Jag bestämde mig genast och styrde mina steg mot honom. Det var knivigare än jag trott att nå fram genom folkhavet, men plötsligt stod vi ändå mitt emot varandra och lite blygt neg jag och undrade om jag fick en dans med honom.

Strålkastarna som var riktade mot scenen fick en klar konkurrent och hans hand smög sig genast in i min. Vi inledde dansandet i traditionell stil, men redan efter några takter så släppte vi båda taget och kröp närmare varandra. Fortfarande var han väldigt fåordig, men det framkom i alla fall att han bodde här på campingen med sin far och mor och att de annars bodde en bra bit inåt landet. Främst var det nog han som gillade att dansa men någonstans i vimlet fanns hans föräldrar. Lite mer talför blev han i pausen och det visade sig att han var riktigt humoristisk och hade bra distans till sig själv. Vi pratade livligt om kvällen och den här tillställningen och båda tyckte att den hittills varit okej, men egentligen inte så mycket mer.

När dansen åter startade så pratade vi så mycket att vi nästan missade att musiken tystnade, men med ett litet förläget skratt insåg vi misstaget och stannade upp. Samtidigt så förkunnades det att uppträdandet nu skulle börja på en annan scen och alla skyndade dit för att få bra platser. Oskar, som min kavaljer presenterat sig som, undrad om han fick göra mig sällskap dit och jag hade inga skäl till att neka honom. När vi mötte de andra vid vår avtalade mötespunkt så hade även Sara en kille i släptåg och både Tilda och Viktoria tittade lite avundsjukt men samtidigt också undrande på oss. När jag presenterade Oskar för de andra så inkluderade jag i förbigående därför hans tillfälliga bostadsort och hans resesällskap och genast blev åtminstone Viktoria mer lättad. Sara presenterade också sin Fredrik men hans bakgrund blev åtminstone för mig okänd än så länge.

Musiken började höras från den närbelägna scenen så vi drog oss snabbt dit och sökte hitta en bra plats att se allt från. Oskar var ganska lång så artigt placerade han sig bakom mig och slog sina armar om mig. Tilda noterade omedelbart detta och log menande mot mig och jag kunde bara le tillbaka samtidigt som jag blev lite fundersam på vad som egentligen höll på att hända. Några längre funderingar hann jag emellertid inte med innan det verkligen satte fart på scenen och vi blev fullt upptagna med att uppleva allt som skedde därframme. Det var verkligen en fartfylld show med massor av härliga låtar. Vi levde oss verkligen med i allt och ofta blev det rena allsången när de allra mest kända låtarna framfördes. Hela tiden stod Oskar tryggt bakom mig och även om han hade hur många chanser som helst att låta sina händer ge sig ut på egna strövtåg längs min kropp så var de hela tiden placerade runt min midja och höll mig i ett stillsamt men varmt och skönt grepp.

Någon gång vände jag mig halvt om för att bekräfta min närvaro och söka ögonkontakt efter någon bra låt eller härlig kommentar från artisterna och alltid möttes jag av en varm blick som gjorde mig glad. När showen var slut efter några obligatoriska extranummer drog vi oss mot ett av serveringstälten och hittade också ett bord att slå oss ner vid. Killarna uppträdde som riktiga gentlemen och undrade om de kunde fixa något att dricka åt oss. Efter utförd beställning försvann de iväg och direkt utsattes både jag och Sara för en korseld av frågor. Ingen hade egentligen något att erinra mot vårt respektive sällskap utan var mer nyfikna i största allmänhet. Om de blev något klokare efter våra svar är väl tveksamt, men några fler frågor hanns inte med då killarna återvände med famnarna fulla av dricka och annat tilltugg.

Vi kunde inte annat än tacka dem för allt de köpt med sig och alla våra försök att få bidra till kostnaden viftades bort enstämmigt. Medan vi satt och stillade vår hunger så passerade ett par vårt bord och glatt vinkade åt Oskar som lika glatt återgäldade hälsningen. När de var utom hörhåll så konstaterade han lugnt att det var hans föräldrar som passerat. Vi blev lite förvånade att de inte stannat upp, men tyckte samtidigt att de nog gjort alldeles rätt och visat Oskar stor hänsyn och respekt. När vi ätit färdigt och vi tjejer hunnit med ett besök på damrummet var vi åter redo att ta dansgolvet i besittning. Vi sex blev sedan ett gäng för resten av kvällen och även om jag och Oskar dansade några danser så bjöd han flitigt upp även de andra så vi höll våra bägge kavaljer fullt sysselsatta.

När kvällens sista dans annonserades så ville jag dock dela den med Oskar och eftersom Tilda redan blivit uppbjuden var det inget dramatiskt beslut. Vi dansade tätt ihopslingrade alla tre danserna och blev också stående kvar på dansgolvet efteråt. Det var nu vi hade chansen att säga det vi ville ha sagt utan inblandning från de övriga. Jag tackade honom glatt för kvällen och berättade ärligt att det varit en upplevelse för mig och att han varit en god dansör och trevlig att lära känna. Dessutom gav jag honom en puss på kinden innan vi hand i hand sakta drog oss bort från dansgolvet.

Vi återförenades med de andra och bestämde oss för att gå ner till Indalsälven och sätta oss en stund. Även om musiken från dansbanan tystnat så strömmade en salig blandning av toner emot oss från radioapparater och CD-spelare runt om på campingen. Vi brydde oss dock inte så mycket om skvalet utan slog oss ner och lät oss drömma bort en stund medan Indalsälvens mörka vatten stilla flöt förbi. Det oundvikliga uppbrottet kom så sakteliga och ingen av oss berörde ämnet utan föredrog istället att njuta av att kvällen blivit så trevlig och gemytlig. Inga löften hade avlevererats och heller inga adresser utbytts, men det hade varit en kväll med mycket gemenskap och trevliga upplevelser som vi alla säkert skulle minnas under lång tid. Utan större sentimentalitet reste vi på oss och vid utgången tog ytterligare ett farväl innan vi gick våra skilda vägar.

Vi fyra damer travade raskt iväg och även om det var en bit att gå så var kvällen ljus och härlig och mycket att prata om så plötsligt stod vi utanför Viktorias stuga. Det lyste fortfarande i flera andra stugor och även hos Viktorias närmaste granne. Dock släktes ljuset strax efter vår ankomst, så vi drog den enkla slutsatsen att de nu konstaterat att vi lyckligt och väl var tillbaka och själva kunde slå sig till ro. Själva försökte vi också göra samma sak, men det dröjde säkert ytterligare en timme innan kvällen penetrerats ännu en gång och gliringar, i vänskaplig anda, utdelats till Sara och mig för våra ”erövringar”.

M

idsommardagen hann bli eftermiddag innan vi sakta men säkert åter började vakna till liv. Såväl sänggåendet som uppvaknandet nu var synnerligen påfrestande för mig. Orsaken stod inte att finna i gårdagens händelser utan snarare i ett ohämmat accepterande av mig i min kvinnoroll. Ingen av mina kamrater gjorde nämligen några försök att dölja något utan direkt när vi kommit hem åkte i princip alla kläder av i all hast och både Sara och Viktoria kröp ner endast iförda sina stringtrosor. Själv valde jag mitt mer modesta nattlinne och Tilda följde mitt exempel. Nu på morgonen så spankulerade de obekymrat omkring i samma klädsel och gjorde det än mer svårt för mig att hålla ögonen i styr. Tilda dök då upp som räddaren i nöden då hon föreslog att vi skulle dra oss ner till badet för ett dopp. Förslaget gillades enhälligt och med betydligt mer täckande persedlar drog vi oss ner för ett uppfriskande dopp.

När vi återkom till stugan satt både Greta och Gerda på trappan. De såg båda väldigt lyckliga ut och utan att fråga så förstod vi att även deras kväll varit till belåtenhet. Hur den utfallit i detalj skulle vi säkert få reda på i sinom tid, liksom de skulle få en beskrivning av vår kväll. För stunden nöjde vi oss med att göra en snabb resumé och sedan återgå till nutiden. De undrade om de skulle ta med några saker när de ändå var här och tacksamt stuvade vi in det vi inte längre behövde. Vi städade av och återställde stugan i ursprungligt skick innan vi strax grenslade våra cyklar och trampade iväg mot Sundsvall.

Trötta men ändå glada anlände vi tillbaka hem några timmar senare och när vi samlades för att laga till middagen så var vi otåligt nyfikna på att höra våra mödrars berättelse. Mycket riktigt så hade de träffat två killar som de sedan delat aftonen med. Lite smått rodnande, men ärligt och uppriktigt så berättade de också att det även blivit en fortsättning. En av killarna hade en sommarstuga ute på Åstön och dit hade kosan ställts. Det hade inte förekommit så många preludier, utan ganska omgående hade de hamnat i varsin säng och det var primärt inte för att sova. De erkände utan omsvep att de verkligen fattat tycke för dessa bägge herrar, men om det skulle bli en fortsättning eller inte stod skrivet i stjärnorna. Vi förstod dock att det var ganska ”allvarligt” för det var väldigt sällsynt att våra mödrar så här öppet deklarerade sitt kärleksliv för oss. Spontant fick jag känslan att det var lättare för dem att öppna sig när nu även jag kunde identifiera mig med en kvinnas upplevelse av det motsatta könet för givetvis så hade det inte undgått deras falkögon att jag skaffat mig sällskap under kvällen. De kunde också konstatera att jag uppenbarligen skött det hela på ett förtjänstfullt sätt och kunde ge mig feedback på mitt agerande.

Även om vi alla var trötta efter allt firande så satt vi uppe länge och pratade och jag kunde inte minnas att vi någonsin suttit så här öppet och diskuterat våra själsliv så som vi gjorde nu. Lite då och då kom det intima reflektioner kring deras gårdagskväll som nästan fick mig att rodna, men den kvarvarande känslan blev att de ville dela med sig av sina upplevelser med oss och att vi också själva skulle ha nytta av detta erfarenhetsutbyte. När Tilda och jag senare fick tillfälle att prata om detta på egen hand så trodde vi båda att det nog var ganska ovanligt med att mammor så öppet deklarerade sitt sexliv med sina tonårsdöttrar, men nu var inte den här familjen heller någon vanlig familj.

Veckorna rann iväg och samtidigt som jag allt mer fann mig tillrätta som tjej så fördjupades också intresset för det motsatta könet hos våra mödrar. Tilda och jag fick allt oftare sköta oss själva medan de tillbringade mycket av sin lediga tid med Joakim och Petter. Efter några veckor började de känna sig mer säkra på varandra och därför kom det inte som en överraskning när Gerda och Greta undrade om det var OK att de bjöd hem killarna kommande lördag. Givetvis så hade vi inget att invända även om jag fick några fjärilar i magen inför mötet. Visserligen hade mor varit noga med att berätta om mig och så långt var allt väl. Visst hade ögonbrynen höjts ett par grader och huvuden skakats en del men kombinationen av mors obändiga vilja och försvar för sin enfödde gjorde säkert sitt till att de bägge friarna fann det nödvändigt att acceptera situationen eller hitta andra damer att fria till.

Tilda och jag hade bestämt att vi verkligen skulle anstränga oss för att bli så lika varandra som möjligt. Vi ville försöka förvirra bilden så mycket för Joakim och Petter och inte få dem att se på mig som något av ett ”missfoster” utan en person som mycket väl kunde föra sig i den värld jag just nu valt att befinna mig i. Vi lyckades också över förväntan, för när vi prydligt stod intill varandra och inväntade deras ankomst så kunde knappt ens Greta och Gerda skilja oss åt. Jag vet inte vilka förväntningar de haft inför mötet, men att de säkerligen fått anledning att ompröva sina tidigare värderingar stod helt klart så fort de kom innanför dörren. Den absolut första kommentaren var egentligen ingen kommentar utan mer deras sätt att reagera. De båda ställde sig innanför dörren och bara tittade på oss. Deras blickar svepte över våra kroppar och sedan vände de sig stumma mot varandra för att än en gång syna oss från topp till tå. Med ett skevt leende vände sig sedan Petter till Greta och undrade stillsamt

- Skämtar ni med oss eller vad handlar det här om?

- Vad menar du, frågade Greta med äkta oro i rösten.

- Jo, ni har ju varsin dotter. Ingen av dom här kan i alla fall inte vara en kille, eller…..

- Ja, vad säger ni, inflikade mor lättsamt. Ni var ju så bombsäkra innan att ni skulle kunna se vem som var vem, så varsågoda. Upp till bevis.

Än en gång blev vi synade och med ett brett leende på läpparna stod vi tåligt kvar och lät oss besiktigas. Till slut var det Petter som tog till orda.

- Jag ger i alla fall upp. Jag ser bara två vackra tonåriga tjejer. Förlåt mig, men jag har uppenbarligen inte presenterat mig. Petter heter jag och jag försöker få ihop det med Greta, vems mor nu det är.

- Och jag får väl också presentera mig och det är jag som är Joakim, eller Jocke som alla säger och jag gillar Gerda. Jag ber också om ursäkt om vi uppträtt ohyfsat eller så. Det har inte varit vår avsikt.

- Det är okej, svarade vi i mun på varandra. Vi var förberedda på att ni skulle vara nyfikna så vi har medvetet jobbat på vara likheter, så vi är allt medskyldiga till er förvirring.

- Ett gott skratt förlänger alltid livet, svarade Petter. Men, nu får ni inte hålla oss på sträckbänken längre. Vem är egentligen vem?

- Sakta i backarna, bröt mor in. Jag tycker inte vi skall ha så bråttom. Istället tycker jag att ni verkligen borde lära känna dessa två personer lite bättre innan ni får veta. Eftersom det uppenbarligen inte är självklart för er vem som är vem, och skall jag vara ärlig så fick jag faktiskt själv titta två gånger innan jag såg vem som var mitt barn. Min tanke är att ni faktiskt får lära känna dom för hur dom är och inte efter vilket kön de har. Det är inte omöjligt att ni själva kommer fram till rätt slutsats ganska snart, men det tycker jag spelar mindre roll. Vågar ni alla vara med i den leken.

Vi tittade på varandra och nickade sedan vårt ja och som en bekräftelse tog jag och Tilda och gav de bägge varsin välkomstkram innan vi ledde in dem i vardagsrummet där middagen stod framdukad. Vi hade ingen bordsplacering men såg till att Joakim och Petter placerades i mitten. Jag fick Petter bredvid mig så jag kunde hålla bra koll på vad mor och Joakim sysslade med tvärs över bordet.

Lindrigt sagt kan man säga att middagen blev en succé. Killarna var verkligen trevliga och underhöll oss på ett naturligt och härligt sätt. Den lilla lek som mor initierat satte säkert också sin prägel på middagen, för lite då och då märkte vi hur de försökte få någon av oss att försäga sig, men hittills hade alla dessa försök varit fruktlösa. Vi försökte också förvilla dem genom att sprida lite dimridåer även om vi alltid var noga med att inte ljuga för dem. Det var riktigt kul att leka på detta viset och om de inte höll masken väldigt bra så var det fortfarande oklart vem som var vem av oss.

Vi ställde också våra frågor till dem och på så sätt lära känna våra mödrars kavaljerer, för var det något som stod helt klart så var det att de, parvis, var mycket förälskade i varandra. Det var nästan så att jag och Tilda rodnade när vi såg hur ogenerat de visade varandra sin kärlek så snacka om att det bara är tonåringar som behöver uppfostras och visa hänsyn inför andra. Nu tog vi inte speciellt illa upp utan gladde oss å deras vägnar. Ju längre kvällen led desto mindre aktiva blev också grabbarna att försöka lista ut vem som var egentligen var kille av mig och Tilda. Istället så märktes det tydligt att de nog tyckte att vi var ganska så vanliga tonåringar, trots allt. Det blev därför mer intressant att diskutera med oss om våra värderingar och ståndpunkter än att, till vilket pris som helst, avslöja vem av oss som seglade under falsk flagg. Under kvällen så hann vi passera de flesta dagsaktuella frågor och även om vi hade vitt skilda åsikter så kunde vi alla lyssna till argumenten och föra en sansad diskussion. Just den tydliga respekten för allas rätt till sina åsikter gjorde att vi verkligen kom varandra nära.

Närheten oss emellan och acceptansen av att vår lilla familj nu uppenbarligen utvidgats blev än tydligare när mor, medan vi tre fixade till en nattmacka, frågade oss om vi hade några invändningar till att killarna stannade kvar över natten. Tilda och jag fnittrade till lite förläget, men gav genast vårt klartecken. Lite spännande var dock det hela och vi visste inte riktigt hur vi skulle uppträda, men mor lugnade oss med att säga att vi skulle vara precis som vanligt. Inga speciella åtgärder skulle vidtagas, utan det var lika viktigt att vi trivdes och kunde vara oss själva som att mor och Gerda trivdes ihop med killarna. Allt hängde ihop och fungerade inte helheten så var det nog ingen idé att fortsätta att träffas. Just nu kändes det jättebra, förklarade mor, men det var nu som förhållandet verkligen skulle prövas. Som stämningen varit under kvällen fanns det dock ingen anledning att tro något annat än att det skulle komma att fungera.

Glada för att vi blivit tillfrågade återvände vi ut till det andra med vår snabbt hopkomponerade måltid. Ingen behövde trugas utan med god aptit försedde alla sig av det som bjöds och mellan tuggorna fortsatte vi vårt samkväm. När faten var länsade och de två paren alltmer började falla tillbaka i mer enkelsidigt samkväm tecknade Tilda diskret till mig att det var nog dags att lämna de förälskade åt sig själva. Som förevändning tömde vi bordet och när sedan köket var återställt smög vi tyst upp till vårt rum. Vi hann emellertid inte mer än få på oss våra nattlinnen och hade just slutfört våra nattbestyr i badrummet när vi stötte ihop med dem i hallen. Våra mödrar ville givetvis säga god natt och gav oss rejäla björnkramar och grabbarna ville inte vara sämre utan gav oss också varsin rejäl tryckare. Det kändes faktiskt inte alls konstigt att stå där, praktiskt taget naken, och krama om ett par, nästan, villt främmande karlar. De hade på något konstigt sätt redan tagit plats i våra liv och det var bara med glada känslor vi slutligen trippade in till oss och stängde dörren.

Det var dock svårt att somna utan vi låg länge och väl och pratade om kvällen. När sedan ett rytmiskt dunkande uppblandat med ovanliga läten hördes från de intilliggande rummen log vi brett och gladde oss unisont åt våra mödrars lyckostunder innan slutligen John Blund tog oss i sin famn.

Strålande vackert väder mötte oss dagen därpå och eftersom Tilda och jag var de enda som, ännu så länge, visat några livstecken, så blev det en frukost i det gröna för oss båda. Vår klädsel var också väl anpassad till det vackra vädret, vilket i all enkelhet betydde att vi bara hade våra bikinis på oss med varsitt enkelt linne i beredskap om solen mot förmodan skulle gå i moln. En bra bit efter 12-slaget märkte vi hur resten av huset började röra på sig och den ena nunan efter den andra visade sig från rummen på övervåningen. Vi stannade dock kvar ute och i spridda skurar anslöt sig de fyra till oss. En smula komiska såg de ut för de var allihop iförda morgonrockar och grabbarna hade fått låna några äldre varianter från våra mödrar som inte passade dem speciellt bra, vare sig i storlek eller modell. Jag och Tilda hade svårt att hålla oss för skratt och det smittade av sig på de andra som inte heller hade några svårigheter att se det komiska. Joakim såg ytterligare en dimension i det hela och med ett leende på läpparna sade

- Vi tänkte att vi i alla fall skulle pröva, men jag tror nog att det räcker med en transvestit i den här familjen. Jag kan i alla fall inte konkurrera med er två skönheter.

Hans ord fick mig att darra till och varma känslor spred sig genom hela kroppen. Jag kände mig verkligen accepterad som tjej. Frågan var väl snarare hur jag skulle kunna profilera mig som Tore efter den här sommaren. Jag hann emellertid inte fördjupa mig mer i detta innan Gerda skrattande fortsatte där Joakim slutat

- Jaså, vi är redan förbrukade. En natt och sedan jagar ni lammkött. Det är tacken det. Men jag tycker nog att du är rätt söt i den där rosa morgonrocken. Skall vi gå upp och välja ut något raffigt att ha till?

- Som sagt, med all respekt, så överlåter jag åt de med bättre förutsättningar att hålla på med detta. Däremot så får jag andra tankar när jag ser de unga damernas klädsel. Skall vi inte dra oss ut till min stuga allihop och bada och ha det skönt i eftermiddag?

- Gärna för min del, svarade Greta. Vad säger ni tjejer?

- Vi har inget annat för oss så det är helt OK.

En febril aktivitet utbröt och det tog inte lång stund för oss att göra oss i ordning, och då hade såväl de fyra turturduvorna utfordrats och en ansenlig mängd mat plockats med för att stilla en annan sorts hunger än den som lyste ur vissas ögon. Färden företogs i två bilar och hjulen rullade iväg mot Åstön, en ö några mil utanför Sundsvall. Joakim hade gjort lumpen här ute på skjutfältet och fastnat för naturen och ön. När det sedan blev ett hus till salu alldeles intill så hade han lagt ett bud och till sin stora förvåning också rott hem affären. Det låg alldeles nere vid vattnet mitt i en samling hus vid sundet mot Tynderö. Huset var en gammal fiskarbostad och hade delvis renoverats, men var ändå så där charmigt primitivt som ett sommarhus skulle vara. Mindre charmigt hade det säkert varit för de som bodde här året om, men det bekymrade vi oss inte speciellt för nu. Istället hade vi bråttom att få in sakerna och efter en kortare rundvandring i huset längtade vi alla till vattnet.

Tilda och jag hade ett klart försprång, för vi hade bara dragit på oss enkla sommarklänningar över bikinin och sekunderna senare var vi på väg ut i vattnet. De övriga dröjde lite längre men kom förvånansvärt snabbt efter oss. När man såg hur de stojade runt i vattnet så kunde man faktiskt på allvar fundera vilka av oss som var tonåringar. Men man har inte roligare än man gör sig så vi gav oss in i leken och stojade på efter hela vår förmåga. Killarna gav inte våra mödrar en lugn stund men de verkade absolut inte ha något emot denna uppvaktning. Vi blev heller inte skonade även om de var betydligt mer försiktiga gentemot oss.

Tilda och jag var också de första upp ur vattnet och kunde sträcka ut oss i gräset och se på hur de andra fortsatte att busa runt i vattnet. Till slut verkade även deras krafter tryta och de kom upp och frustande slog sig ner runt oss båda. När de hämtat andan började vi åter konversera och nu fick vi en fylligare beskrivning av både platsen och huset. Joakim hade också en båt nere vid vattnet och han erbjöd sig att ta med oss ut på en tur om vi hade lust. Alla verkade vara med på noterna så flytvästar plockades fram och båten gjordes i ordning innan vi kastade loss och gled ut på fjärden.

Öppet hav låg precis utanför så där var det ingen större mening att åka, utan vi höll oss nära kusten och rundade Åstön. När vi passerade skjutfältet så blev ett fint litet kapell synligt på en bergsknalle. Det var det forna fiskeläget Skeppshamn vi passerade och även om det fanns flera gamla byggnader intill kapellet så var det mest tråkiga baracker och fula plåtskjul som syntes mest. Vi kunde dock lätt tänka bort dem och istället förstå varför Joakim fastnat för det här stället och dess lite karga skönhet. När vi kom till sydspetsen av Åstön så styrde Joakim rätt västerut över yttre delarna av Sundsvallsbukten och tog sikte på Alnön. Trots den vackra dagen blev det lite gropigt och vi fick hålla i oss ordentligt när han drog på över till andra sidan. I ett lite lugnare tempo färdades vi norrut längs Alnön och såg hur vägen slingrade sig vid vattnet.

Det var en ganska livlig båttrafik och det blev många tillfällen att vinka till mötande båtar. Alla verkade glada även om det lite här och där slarvades med flytvästarna något som Joakim verkligen skakade huvudet åt. Indalsälven hade ju sitt utlopp just här och strömmarna var mycket kraftiga så trillade man överbord så flöt man snabbt iväg ut på Bottenhavet. Vi hade ingen större lust att bli upplockade nere i Ålands skärgård så vi satt stilla i båten och istället njöt av de vackra omgivningarna. En bit upp smalnade fjärden av och vi styrde över mot Tynderölandet och följde den kusten åt sydost. Strax var vi åter utanför Åstön och fick nu se ön från andra hållet. Joakim gick in i hamnen vid Sandhamn och vi tog en liten promenad upp till Kapellet som tyvärr var låst men vi fick ändå en liten uppfattning om hur skärgårdslivet kunde tett sig på den tiden.

Efter en kortare promenad på landbacken där Joakim berättade om hur ett annat liv kunde gestaltat sig här när han gjorde lumpen återvände vi till båten för den sista biten tillbaka till stugan. Sjön suger och vi var nu mer än hungriga och satte omedelbart fart med att fixa till maten. Under middagen diskuterades den närmsta framtiden och efter diverse turer hit och dit så blev det klart att Petter och Gerda stannade kvar här ute då båda hade semester och mor följde med oss tillbaka in till stan tillsammans med Joakim som måste upp och jobba i morgon. Visst var vi välkomna att stanna vi också, men vi såg att vårt beslut att förflytta oss in till stan mottogs med stor tacksamhet.

Vi tog farväl av varandra som om vi minst skulle fara jorden runt och resan tillbaka skedde i stort sett under tystnad. Alla var vi trötta efter helgens alla händelser och det var skönt att få sjunka in i egna tankar. Joakim körde hem oss och såg till att allt vi förde med oss tillbaka kom in i huset innan han sade hejdå och gjorde sig beredd att åkan sin väg efter att han visat sina ömhetsbetygelser för mor. Vi två andra ville dock inte släppa honom så lättvindigt utan blockerade utgången och gav honom varsin kram med tillhörande kindpuss innan han fick gå. Jag tror stackaren rodnade en smula av behandlingen men mor stod bara någon meter bort och log med hela kroppen.

Morgonen därpå vaknade jag i vanlig tid medan Tilda snusade på och verkade inte vakna till än på ett tag. För att låta henne ostört sova vidare svepte jag om mig min morgonrock och drog mig ut i trädgården. Med en kopp choklad och några smörgåsar med mig slog jag mig ner och började bläddra i Sundsvalls Tidning. Någon vidare koncentration kunde jag dock inte uppbringa, utan mina tankar kom ständigt åter till helgens händelser

- Får jag slå mig ner eller stör jag

Jag ryckte till för jag hade inte hört att mor kommit ut och utan att invänta mitt svar slog hon sig ner och lade sin hand i mitt knä.

- Vad tänker du på, min älskling?

- Massor, men var inte orolig. Det är bara trevliga tankar och små funderingar. Det är så härligt att se hur glad du är, jag menar, du är ju för det mesta glad men….

- Jag förstår vad du vill säga och jag blir också glad över att du gläder dig å mina vägnar, men hur känns det för dig?

- Svårt att säga. Jag tycker verkligen både Petter och Joakim är jättetrevliga och så och det har, tycker jag, verkligen fungerat mellan oss den här helgen. Samtidigt så undrar jag hur det blir när Tore kommer tillbaka. Hur blir det då? Kommer Tore och han kunna bli kompisar på det sätt killar kan bli eller kommer bilden av Tove alltid att finnas där?

- Svår fråga. Jag är inte ens säker på att det funnits något bra svar ens om du endast mött Joakim som Tore. Det är helt enkelt inte förutsägbart hur två personer kommer att fungera tillsammans när de blir hopförda på det här sättet. Joakim och jag förenas av en annan typ av känsla som ingen av oss kan begära att du skall ha eller ens få bara för att vi tycker om varandra. Ni två måste, oavsett du är Tove eller Tore, istället lära känna varandra som vilka två människor som helst. Ta ett arbete eller skolan som exempel. Där möter du ständigt andra människor som du av olika anledningar skall fungera ihop med utan att du själv valt det. Ibland fungerar det bra, ibland dåligt. Jag tycker som du att det fungerade väldigt fint mellan oss alla i helgen och det är jag uppriktigt glad för. Du är mitt barn och ingen kärlek i världen får komma emellan dig och mig. I alla händelser inte just nu. Det är viktiga år för dig de närmaste åren och jag vill verkligen stå vid din sida. Samtidigt så kan jag heller inte förneka att jag hittat en kille jag gillar att var tillsammans med och det här är frågor som jag försöker hitta svaren på.

- Klart du skall tänka på dig, mor. Jag klarar mig säkert….

- Tack! Du gör mig så glad och jag hoppas verkligen att allt går i lås för oss allihopa.

- Jag med. Det har verkligen märkts hur förälskad du gått och blivit. Tilda och jag har nästan blivit generade några gånger som ni vänslats

- Det menar du, svarade mor och rodnade. Har det märkts så väl?

- Jodå, det har det, men var inte orolig. Samtidigt så har vi glatt oss och verkligen sett hur ni båda vaknat till liv.

- Ja, håller det hela vägen så tror jag att vi verkligen hittat två bra killar. Du vet ju att jag har haft mina små försök under åren, men inget har känts så här. Det pirrar till på långt fler ställen än det gjort tidigare. Det är väl bara med din far det känts någotsånär lika och det är ju en del år sedan.

- Jag tror dig. Även om jag bara kommer ihåg en del väldigt svagt så har jag inget minne av att du varit så här öppen och tydlig.

- Du har blivit äldre du också och även om det självklart är så att det i första hand måste stämma mellan mig och Joakim så är det inte alls oväsentligt hur ni fungerar ihop. Dessutom så har du också mognat, med ålderns rätt, och det är lättare att resonera med dig om sådana här svåra saker. Det känns jätteskönt och tryggt för mig att sitta så här och kunna föra ett konstruktivt resonemang med mitt barn om så här personliga saker.

- Tycker jag också. Det känns precis som när jag och Tilda pratar med varandra.

- Ja, ni två är underbara. Inte bara mot varandra utan mot oss alla. Joakim är full av beundran för er två och inte minst dig. Han vet förresten att det är du som är Tore.

- Det gör han!

- Ja, i går natt så ställde han en direkt fråga om det var du och jag svarade att det var så. Jag fick aldrig riktigt klart för mig hur han kommit fram till det, men nu vet han i alla fall och jag tror även Petter har räknat ut det.

- Så hela gårdagen visste han?

- Ja, och kunde du märka någon skillnad i hur han var?

- Nej. Jag gick själv och undrade hur länge vi skulle hålla leken vid liv. Det var skojigt i lördags, men ju längre gårdagen led desto svårare blev det att fortsätta.

- Kul att du känner det så. Samtidigt så tror jag faktiskt det var nyttigt för killarna att vi gjorde så. De fick lära känna dig som person och inte bara sätta en etikett på dig.

- Men, blir det inte samma sak fast tvärtom när jag skall visa mig som Tore?

- Tror inte det. Du kanske inte har tänkt på det, men din personlighet har egentligen inte förändrats enligt min mening. Du är samma omtänksamma och mjuka person du alltid har varit. Din personlighet har däremot kanske kommit mer till sin rätt när du visar upp den i Toves gestalt, men den har alltid funnits där. Jag tror att Joakim ännu bättre kommer att förstå hur Tore är nu när han fått uppleva Tove.

Jag kunde inte annat än luta mig mot mor och ge henne en jättekram för hennes ord. Samtidigt som jag torkade bort en tår som trängt fram i ögonvrån samlade jag mig för att försöka hitta svar på några andra frågor jag funderat på

- Förlåt att jag frågar men din semester är snart slut. Har du funderat något hur du skall göra i fortsättningen?

- Du behöver inte be om ursäkt. Tvärtom är det berättigade frågor du ställer. Visst har jag funderat och återigen funderat. Jag vill verkligen tro att det kan bli en fortsättning mellan oss två, men samtidigt så kan jag inte bara flytta ihop med honom på vinst och förlust. Även om man inte skall tänka så så måste jag ändå veta att jag kan stå på egna ben om det inte håller. Greta har det lite lättare som redan har ett jobb häruppe.

- Vill du flytta tillbaka hit?

- Först så var jag mycket tveksam. Det var jättekul att komma upp hit och se hur bra ni tre trivdes här och hur du utvecklats, men jag kände ändå att jag hade mitt nere i Stockholm. Men redan innan jag träffade Joakim började det svänga och om du kommer ihåg den där dagen då jag inte hängde med och badade så passade jag istället på att besöka Arbetsförmedlingen bara för att se om det fanns några jobb lediga häruppe.

- Hittade du något?

- Ett par stycken faktiskt. Ett var väldigt likt mitt nuvarande jobb så jag tog kontakt med dom. Skall faktiskt på en intervju senare i veckan så det här hade jag tänkt prata med dig alldeles oavsett det här med Joakim.

- Jättekul.

- Du menar det? Hur skulle du tycka om att flytta upp hit.

- Inga problem! Snarare så har väl jag gått och funderat på hur jag skulle kunna få dig att flytta upp hit. Jag har ingen aning om skolor och sånt här, men jag har funnit mig verkligen tillrätta här. Inte minst har jag konstaterat att jag saknat Tilda mer än jag trott under våren och det har varit så mysigt att komma hit upp till henne.

- Ja, ni är verkligen kompisar i sin allra bästa mening. Visst har jag och Greta alltid stått varandra nära, och jag delar samma längtan efter henne, men ni två….

- Det är inte bara det, utan jag har fått andra kompisar också.

- Du tänker på Sara och Viktoria?

- Främst dom men det är andra också.

- Kul! Ni fyra verkade ha en trevlig midsommar tillsammans. Har du tänkt berätta för dom om Tore?

- Dom vet redan.

- Jaså, berättade du eller hade dom märkt något?

- Vet inte exakt hur Sara kom på det, för det var tydligen Sara som börjat undra under midsommarhelgen och när vi träffades hemma hos henne några dagar senare för att åka och bada så blev vi ensamma en stund och då frågade hon. Givetvis så sa jag hur det stod till.

- Hur tog hon det?

- Suveränt bra. Blev nästan bara ett ”Jaha” och sedan inget mer. Jag berättade samma sak för Viktoria och även om hon rodnade lite så var det heller inget problem för henne vad det verkade. Bästa beviset för det tyckte jag kom en stund senare när vi alla gick in på damernas omklädningsrum på badplatsen och lika ogenerat som vanligt bytte om tillsammans.

- Ja, ni håller ju ihop som ler och långhalm så även där verkar du ha knutit rejäla vänskapsband. Om jag tolkar dig rätt så skulle du inte heller ha något emot att flytta upp hit och börja i skolan här istället.

- Som jag känner det just nu så är det snarast nästan ett måste. Jag vill inte bo långt från Tilda även om jag inser att vi inte kan bo i samma rum livet ut. Just nu vill jag dock inte ändra på det.

- Även om allt går så som vi vill så blir kanske det även ett måste första tiden. Joakim har bara en liten tvåa så den räcker inte långt.

Vi pratade vidare en stund och satte oss än närmare varandra. Det kändes skönt att luta mig mot mors bröst och hon smekte mig ömt på ryggen. I den ställningen satt vi när Tilda gäspande kom ut och anslöt sig till oss. Lite fundersam blev hon när hon såg oss och även mina lätt glansiga ögon, men vi bägge försäkrade att allt var OK. Mor berättade då om vårt samtal och Tilda blev eld och lågor och kramade om oss bägge och betedde sig som om hon vunnit högsta vinsten. Vi fortsatte att prata om alla de möjligheter som öppnades och vi lät fantasin skena iväg ända tills mor återförde oss till verkligheten med att konstatera att hon först måste hitta ett arbete för att allt det vi önskade skulle kunna realiseras. Vi lät dock inte nedslås av ett så enkelt konstaterande utan menade på att det skulle säkert ordna sig. Hon hade ju en intervju redan fixad så det var väl inga problem.

Nu visade det sig att mor inte fick jobbet, men hon hängde inte läpp för det, för det verkade inte så bra som hon tyckt från början. Men hon var inte den som gav upp så lätt utan istället ökade hon sina ansträngningar och fick en hel del tips som hon följde upp. Ett tips ledde till ett företag som sysslade med utbildning och den som skötte i princip allt runt kring de olika utbildningarna skulle snart gå i pension och behövde en ersättare. De hade just påbörjat jobbet med att rekrytera en person när mor dök upp. Det blev ”kärlek vid första ögonkastet” från bägge parter och rekryteringen avbröts innan den ens börjat och mor fick jobbet. Dessutom fick hon en hyfsat stor löneökning jämfört med sin nuvarande lön så det mesta var frid och fröjd.

Samtidigt så började vi vår planering inför resan till London. Vi hade mailat varandra flera gånger och alla datum var nu fastlagda och häromdagen kom också ett brev med alla nödvändiga biljetter. Passen var också i ordning så nu återstod bara några få dagar innan det stora äventyret. Även om jag verkligen såg fram emot resan så var jag ändå lite återhållsam i min glädje. Ett annat stort äventyr närmade sig nämligen sitt slut, för det fanns ingen annan möjlighet än att det var Tore som skulle åka iväg. Alla biljetter, pass och inte minst Brian förväntade sig att en kille vid namn Tore skulle företa resan. I det längsta undvek jag dock att växla om till Tore och det var inte förrän dagen innan som jag letade upp några kläder och började återställa mitt yttre, så långt det nu gick, till mitt forna jag.

Jag lyckades väl sisådär och tyckte framförallt att kläderna kändes konstiga. Kalsongerna satt så illa och kändes som rena vinterkläder jämfört med de smidiga och välsittande trosorna jag vant mig vid. Det kändes också naket att inte ha någon behå runt min bringa och även om t-tröjan jag valt var den som jag hade haft på resan upp hit så var det inte alls samma känsla. Det var också med sorg i hjärtat som jag började ta bort nagellacket men jag behöll mina långa naglar. Efter att ha plockat ur örhängena ur öronen bättrade jag på ögonbrynen med lite smink för att de skulle se lite mer buskiga ut och slutligen kammade jag till håret och fäste upp det i en hästsvans. Nu var jag återställd, men jag kände mig mer utklädd nu än jag någonsin gjort tidigare under sommaren. Tilda såg min lite uppgivna min och försökte trösta mig och försökte få mig att se fram emot allt roligt vi skulle ha i London. För hennes och min egen skull så försökte jag se på tiden som Tove som ett avslutat kapitel och nu blicka framåt.

Mor och Greta gjorde också allt för att stärka mig och gav mig komplimanger för hur jag såg ut, trots att jag själv tyckte jag såg ut som en utklädd tjej. Sara och Viktoria, som kommit för att säga hejdå till oss, hade vissa svårigheter att hålla sig för skratt, men kamratskapet höll även för denna påfrestning och vi fick alla lyckönskningar med oss från dem inför vår resa.

S

ista natten hemma sov jag i pyjamas och även om den var i mjukaste bomull så kändes den som rena tagelskjortan jämfört med de skira nattlinnen jag sovit i sedan jag kom till Sundsvall. Det blev därför ingen vidare nattsömn, även om en hel del kunde tillskrivas den resfeber som också infunnits sig. Tidigt på morgonen tog vi oss ut till Midlanda för att ta morgonplanet ner till Arlanda och sedan vidare mot London. Vid incheckningen fick vi reda på att vi inte behövde hantera annat än vårt handbagage på Arlanda. Väskorna var nu märkta till London så vi behövde inte bekymra oss mer.

Efter alla avskedsprocedurer gick vi mot säkerhetskontrollen och efter ytterligare en omgång kramar försvann vi från deras åsyn och vi kände verkligen att ett nytt äventyr börjat. Lätt exalterade över vår nyvunna frihet traskade vi runt i terminalen i väntan på att gaten skulle öppnas och vi skulle få gå ombord på planet. Vi båda kände av nervositeten och ett visst behov gjorde sig påmint. Vi insåg det lämpliga att klara av det redan nu och styrde därför stegen mot toaletterna. Precis som jag var på väg att stega in i damrummet stoppade Tilda mig och diskret pekade på dörren intill. Med en suck styrde jag stegen dit och vi försvann in på varsitt håll.

Lite otåligt väntade jag sedan utanför och undrade varför Tilda tog så lång tid på sig att bli färdig, men för fridens skull sa jag inget utan log glatt mot henne när hon kom ut och såg så där nyponfräsch ut. Samtidigt ropades vårt flyg ut och vi fogade in oss i kön till planet. Resan ner till Arlanda gick både snabbt och enkelt och snart gick vi från terminal 4 över till terminal 5 via Sky City. Väl uppe i Sky City ryckte Tilda i mig och drog iväg mig mot toaletterna. Jag kände inget behov av ett toalettbesök igen, men Tilda insisterade och drog envist i mig. Väl framme så skickade hon inte in mig på herrarnas utan efter en snabb blick in på damtoaletten drog hon in mig och fram till båset som var uppmärkt med en skötrumssymbol. Väl där inne uppmanade hon mig att strippa samtidigt som hon öppnade sin väska och började plocka upp diverse saker på skötbordet.

Med förvåning i blicken gjorde jag som jag blivit tillsagd samtidigt som jag såg hur Tilda plockade fram alla mina vanliga kläder och tillbehör. När jag kom lite mer till sans och insåg vad som var på gång blev jag både upprymd av glädje men också orolig inför fortsättningen. Tilda såg uppenbarligen min tveksamhet för hon fortsatte

- Du måste skynda dig annars missar vi planet

- Men, vi har ju pratat om det här och det största problemet var ju mitt namn på biljetten och i passet. Det här kommer ju inte att fungera.

- Jodå. Efter att jag såg din bedrövade min och din eländiga gestalt när du bytte tillbaka till Tore så satte jag igång lite efterforskningar. Det var inte alls svårt att hitta information på nätet utan jag hittade ett antal berättelser om hur transvestiter ofta reste som tjejer, trots att både biljett och pass visade något annat. Om jag förstod saken rätt så var det viktigaste att uppgifterna i pass och biljett överensstämde. Resten verkade det som om man inte brydde sig.

- Menar du det?

- Ja, jag står inte här och ljuger, men se så, skynda dig nu annars hinner vi inte.

Tilda behövde inte upprepa sig utan med ett brett leende på läpparna skiftade jag i rekordfart om till Toves gestalt och ett välbefinnande for igenom min kropp när såväl proteser som behå formade min kropp. Även om jag vid det här laget var lika duktig som Tilda på sminkning så fick hon utföra det mesta medan jag lackade mina naglar. Med mina fingrar spretande avslutade vi uppdraget att åter ge liv till Tove och Tilda tog sig an all packning för att undvika olyckor med mina nylackade naglar.

Det var med en skön känsla jag steg ut i Sky City igen och hörde klappret från bägge våra högklackade skor mot stengolvet. Sänkte jag blicken något så var det en ljuvlig syn som mötte mig med den fladdrande sommarkjolen mot mina brunbrända bara ben och det knallröda nagellacket på mina tår. Att folk vände sig om när vi skred fram genom terminalen brydde vi oss inte om. Det var, numer, vanligt förekommande var vi än dök upp för återigen såg vi ut som enäggstvillingar och vem som njöt mest behöver väl knappast ifrågasättas. Någon ny incheckning behövde vi inte göra, utan vi kunde gå direkt till säkerhetskontrollen.

Med lite spagetti i benen gick jag före Tilda och givetvis så pep den där eländiga metalldetektorn. En uniformsklädd kvinna i 30-årsåldern log leende mot mig och bad mig sträcka ut armarna. Med en annan typ av detektor avsökte hon min kropp och bad mig också vända mig om för att göra samma sökning även på ryggen. Allt föreföll dock helt OK för hon tackade för sig och önskade mig en trevlig resa. När Tilda också måste kontrolleras en extra gång hoppade hon liksom till och var tvungen att vända sig om för att konstatera att vi verkligen var två. Med ett brett leende utförde hon sin undersökning som även denna utföll till belåtenhet innan hon önskade oss båda en trevlig resa. Vi neg lätt och tackade henne innan vi skred vidare in i avgångshallen.

Det fanns så mycket spännande att se på innanför spärrarna. Många eleganta butiker och även om vi genast såg att prisnivån inte var den rätta för våra plånböcker så var det helt OK att titta och njuta. Efter en stund tröttnade vi dock, inte minst för att vi konstaterade att allt inte var guld av det som glimmade. Sortimentet i butikerna var inte alls så märkvärdigt som det såg ut vid första anblicken och vi kunde dessutom konstatera att massor av saker som de storstilat annonserade som årets erbjudande var klart dyrare än vad vi kunde köpa samma saker ute på stan för. Vi drog oss därför bort mot vår gate för att samla oss inför resan över till London.

Med våra pass och boardingkorten instuckna i passen slog vi oss ner en bit från utgånget till planet. Genom de gigantiska fönstren kunde vi se ut på plattan och följa hur planet ställdes i ordning inför färden. Små bilar for fram och tillbaka och vi kunde inte förstå hur allt hängde ihop och hur man kunde veta att allt var gjort och klart när planet väl backade ut och rullade iväg till startbanan. Men uppenbarligen var det någon som höll i trådarna, för bilarna minskade i antal och plötsligt ropade en röst ut att det nu var dags att stiga ombord. Först så ville man att alla familjer med barn skulle komma fram, samt de som skulle resa med businessclass och de hade raderna fram till nr 8 på sina biljetter.

Först reagerade vi inte, men sedan föll min blick på boardingkortet och med tydliga siffror stod siffran 4 för vilken rad vi skulle sitta på. Jag visade ivrigt min upptäckt för Tilda som konstaterade detsamma och med ett leende på läpparna tog vi upp vårt handbagage och stegade fram till gaten. Kvinnan som tog emot våra pass och boardingkort var precis på väg att säga något att det inte riktigt var vår tur att stiga på när också hennes blick föll på radnumret. Genast ändrade hon sig och hälsade oss välkomna efter en summarisk blick i passen. Än en gång neg vi lätt och fick ett varmt leende i retur innan vi fortsatte ner mot planet. Samma sak upprepades när vi togs emot av kabinpersonalen som först pekade åt oss att fortsätta längre bak men när vi envisades med att vilja ta de bägge platserna på rad 4 i besittning kastade de ett snabbt öga på våra kort och blev genast mycket mer samarbetsvilliga. Vårt handbagage tog de hand om och de önskade oss välkomna ombord och berättade snabbt att vi skulle få närmare detaljer om resan så snart alla var ombord.

Det var också riktigt roligt att studera alla som kom ombord efter oss. Många av dem hajade till och vi insåg att det säkert var av dubbel anledning. Dels var det säkert inte ofta man såg, ytligt betraktat, två enäggstvillingar, och säkert än mindre vanligt att de satt i första klass och var så unga som vi ändå var. Vi försökte dock leva upp till vår nyvunna status och se så där världsvana ut, som vi absolut inte var, och njuta av situationen. Samtidigt så flög våra tankar snabbt i förväg till vår far där borta i London och undrade hur fortsättningen skulle bli. Det här var något ingen av oss observerat tidigare när biljetterna kom och med tanke på den ytterst generösa födelsedagspresenten så började vi förstå att pengar tydligen inte saknades för honom.

Våra tankar avbröts med att dörren till planet stängdes och det var dags att rulla mot startbanan. Vi hade vår egen flygvärdinna här framme och hon gick runt till alla sina passagerare och hörde sig för att allt var som det skulle. De som ville fick också ett lättare tilltugg för att ha något att tugga på om tryckförändringen blev för jobbig när vi steg upp genom atmosfären. Även om vi inte trodde att det skulle bli något problem tog vi tacksamt emot godiset. Det gällde ju att få valuta för pengarna, även om det inte var vi som betalade.

Så fort vi kommit upp till vår marschhöjd blev vi informerade att det först skulle bli ett glas champagne innan maten och att det sedan skulle serveras en trerätters meny som vi kunde läsa om på det blad vi fått oss tilldelade. Innan vi hann ta del av innehållet kom vår flygvärdinna fram till oss och satte sig på huk för att lättare kunna prata. Vi blev lätt oroliga att det nu var något galet och lyssnade därför spänt på vad hon skulle säga

- Om jag förstår saken rätt så är ni båda16 år, eller hur? Tyvärr så kan vi inte servera er någon champagne och inte heller något vin till maten. Jag har tyvärr inte så mycket annat att erbjuda än läsk, men istället för den uteblivna champagnen och vinet skall jag prata med pursern om vi inte kan kompensera er på något annat sätt. Är det OK?

Vi nickade glatt vårt accepterande av hennes erbjudande trots att vi varken visste vad hon tänkte kompensera oss med eller vem den där ”pursern” var för någon. Istället var vi närmast glada för att det inte varit något allvarligare och intag av alkohol hade ändå inte funnits med bland våra förväntningar. Medan de andra passagerarna fick sin champagne ägnade vi oss åt att bläddra i tidningar vi fått och se ner över Sverige som låg som en kartbok nedanför oss. Då geografi var ett av våra bättre ämnen kunde vi identifiera ett antal platser även om det var ganska svårt om inte staden låg intill något riktigt typiskt, som en sjö eller så. Innan middagen serverades hade vi redan nått ut över Nordsjön och även om det nu bara var blått hav under oss fanns mycket att se. Båtar syntes överallt och av döma av vågskummet efter dem så såg det ut som om de åkte kors och tvärs över havet. Även några oljeplattformar såg vi innan vi blev upptagna av maten som serverades.

Vi fick också tillfälle till att träna på vår mer än ringrostiga engelska då damen på andra sidan gången ofta vände sig mot oss och avfyrade ett batteri med frågor till ”those lovely young ladies” som hon oupphörligt upprepade. Hon var dock mycket trevlig för övrigt så vi log och försökte besvara alla hennes frågor på bästa sätt. Mot slutet av resan tyckte vi att det kändes riktigt lätt att finna orden och även om uttalet fortfarande var under all kritik så hade vi ändå vågat besvara hennes frågor och hon såg mer än nöjd ut med svaren. En stund innan landningen kom flygvärdinnan åter till oss och än en gång hukade sig ner.

- Jag är än en gång ledsen att ni inte kunde få allt som egentligen ingår i biljetten, men vi har våra regler om alkohol. Som en liten kompensation hoppas att vi att ni skall tycka att det här är OK. Jag har blandat lite med färgerna så är det något ni inte gillar så säg bara till.

Vi tackade och tog samtidigt emot varsin liten påse. Innan vi hunnit titta på innehållet reste hon sig och vände sig till en annan passagerare som påkallade hennes uppmärksamhet. Istället fick vi själva botanisera i påsen och vi riktigt hajade till över deras innehåll. Upp ur påsen plockade vi varsitt läppstift, matchande nagellack, en ask med olika ögonskuggor samt en mascara. Allt från välkända märken som vi knappt ens vågat titta på ute i butikerna pga deras höga pris. När vi tittade närmare på färgerna så gillade vi också hennes val utan några som helst invändningar och när hon nästa gång passerade oss framförde vi våra tack med de bredaste leende vi kunde prestera. Hon log glatt tillbaka och förklarade att nöjet var helt på hennes sida. Det hade varit så trevligt ha med oss att göra och hon hoppades vi skulle få en trevlig vistelse i London som nu närmade sig i snabb takt.

N

är vi väl landat i London och taxat fram till vår gate så öppnades dörren och en prydligt klädd engelska klev ombord och efter några snabba ord med vår flygvärdinna stegade hon fram till oss

- Hi ladies! I’m Caroline and I’m here to take you to our VIP-lounge. Please follow me.

Vi hade inte förstått hälften av vad hon sagt men ändå insett att hon skulle ta med oss någonstans. Vi blev givetvis oroliga att mitt försök att resa som Tove nu avslöjats och att vi diskret skulle föras iväg för att snarast möjligt utsättas för ett förhör av tredje graden och eftersom bevisen var så uppenbarliga att jag seglat under falsk flagg och Tilda var medskyldig till detta så skulle vi snart hamna bakom lås och bom i någon mörk fängelsehåla. Trots dessa framtidsutsikter så log vi mot flygvärdinnan när hon överlämnade vårt handbagage till oss och önskade oss välkomna åter.

Genom ändlösa gångar fördes vi förbi både den ena och den andra låsta dörren tills vi kom in i en stor öppen lokal med sober inredning. Det luktade gott och fräscht och dämpad musik hördes ur högtalarna. Inte ett ljud hörde för övrigt utanljudet från de människor som satt tillbakalutade i djupa skinnfåtöljer dämpades ordentligt av den tjocka heltäckande mattan. Det var i alla fall trevliga lokaler, konstaterade vi, som de förde oss till innan förhöret. Samtidigt som vi tittade oss omkring reste sig en man upp en bit bort och närmade sig med lite tveksamma steg. Vår ledsagare gick honom till mötes och när de åter kom inom hörhåll för oss hörde vi henne säga.

- Mister Langdon, here is the two passenger you are waiting for. All your luggage’s are on its way here so just make you feel like at home until it arrived. If there is anything you miss, don’t hesitate to ask the people in the reception for help. Nice to meet you all and have a nice day.

Innan vi hann reagera så vände hon på klacken och lämnade oss. Först då insåg vi att vi nu, för första gången i vårt medvetna liv, stod framför vår far och samtidigt förstod att vi inte alls blivit ivägförda någonstans pga mitt klädbyte. Tvärtom så hade vi behandlats som speciellt viktiga personer och alla dessa fakta snurrade runt i våra huvuden och inte riktigt hjälpte oss att hantera situationen på allra bästa sätt. Vi såg också på fars min att han såg lite undrande ut men sedan sprack ett leende upp och han tilltalade oss

- Oh Jag trodde jag var far till en son och en dotter, men det jag ser framför mig är  två vackra unga flickor. Vem är vem och varför? Undrade han samtidigt som han log med hela ansiktet.

- Vad du ser är vad du får! svarade vi båda spontant och i mun på varandra, och eftersom vi stod på varsin sida om honom, tog vi ett steg framåt och gav honom en kyss på vardera kinden. Han såg lite tagen ut men hans leende avslöjade att han inte ogillade vårt tilltag. Som storasyster tog Tilda ledningen och förklarade

- Jag är Tilda, och min mor heter Greta, så det betyder att jag är flicka av födsel och ohejdad vana... ...

- .... Och jag är Tore, och min mor heter Gerda och det betyder att jag är man och det gör mig till transvestiten i denna familj. När jag är klädd så här jag lyssnar till namnet Tove.

- Oh intressant. Du ser mycket bra ut, liksom din kusin och jag kan också se likheterna med era mödrar. Nu kan jag återigen förstå varför jag blev kär för ett antal år sedan. Och jag är verkligen stolt över att vara far till två så härliga personer och som tydligen är mycket självständiga. Men ursäkta mig, jag är så tagen av bilden av er två, att jag tror att jag inte ens har välkomnat er på ett riktigt sätt. Jag är ju i alla fall far till er båda.

Han tog först ett steg tillbaka, tittade på var och en av oss från topp till tå innan han först tog mig i sin famn och gav mig en kram jag kommer att minnas resten av mitt liv. Det var en trevlig kram med mycket känslor i och jag kunde även ana en liten tår i ögat. Mina ögon var våta och jag vände mig bort för att torka bort tårarna utan att skada min makeup och lät Brian krama Tilda utan att ha mig stirrande på dem. Efteråt tog han oss båda under armarna och harklade sig

- Det är verkligen trevligt att ha er här. Jag är glad att ni accepterade min inbjudan så vi får en chans att lära känna varandra. Jag känner att det gått alldeles för lång tid innan detta möte blivit av, men jag hoppas och tror att det inte är för sent för oss att hitta fram till någon form av relation mellan far och barn. Ursäkta! Ni är inga barn längre men mitt senaste minne av er två är när ni var små knattar och kröp runt mina fötter. Mycket vatten har passerat under broarna sedan dess och jag är nyfiken att höra er historia ....

- .... Och vi din ... ..

- .... Så varför tar vi inte ert bagage, som jag förmodar kommer just nu, och gör oss redo att lämna det här stället.

- Har vi tillräckligt med tid så jag kan besöka damrummet, frågade Tilda

- Naturligtvis, och ursäkta min dålig stil. Jag borde ha frågat. Ni har all tid i världen. Jag väntar här.

Jag följde med Tilda och vi vandrade iväg i den riktningen skyltarna visade. Vi var verkligen i behov av att uträtta våra behov så utan ett ord ockuperade vi varsitt bås och lättade på trycket. Spänningen inom oss gick samma väg och när vi var klara och mötte varandra framför de enorma och imponerande speglarna bara fnittrade vi och hade svårt att kontrollera oss själva. Efter några sekunder kunde vi tala igen och i några få ord sammanfatta vad som hänt de senaste minuterna. Vi konstaterade det overkliga att vi faktiskt var på en VIP-lounge och inte, som vi fruktade, i en dov och fuktig fängelsehåla djupt nere i källaren. Visst hade vi vetat att vår far har blivit en välkänd person här i England men inte så känd. Vi bättrade snabbt på vår makeup och gick sedan ut till vår gemensamma far som lugnt stod och väntade på oss. Än en gång hälsade han oss med en kram och så började han leda oss ut ur väntrummet samtidigt som han fortsatte

- Jag var rädd att det var en saga och att ni skulle försvinna igen och låta mig stå här i min dröm, men såvitt jag kan se är det ingen dröm utan ren och skär verklighet. Mina barn är här och jag är stolt far till två unga vackra damer, åtminstone är det vad mina ögon säger mig just nu. Ta inte detta på fel sätt, men du är fortfarande skyldig mig en förklaring till hur Tore blev Tove. Jag har inget emot och har inga problem med detta, jag är faktiskt ganska van att se folk byta sitt synliga kön från tid till annan. I min bransch så är det inget problem, men jag är fortfarande ”curious” eller "nyfiken" som jag tror att det heter på svenska.

- Jag lovar. Du får alla svar som jag kan ge dig. Kanske du kan ge mig någon kunskap också i delar som jag inte förstår.

Mannen med vårt bagage visade oss den korta vägen till en liten ingång. Utanför stod en svart limousin väntande och föraren kom omedelbart till vår hjälp och öppnade bakdörren för oss. Med en stödjande hand hjälpte han oss båda in och vi fick genast lite bekymmer var vi skulle sitta i det rymliga utrymmet. Slutligen tog vi plats vid fönstret på varsin sida och det fanns ändå gott om utrymme för vår far om han ville sitta mellan oss. Han gjorde så och bara sekunder senare var bilen lastad och vi kunde köra iväg. På väg in till London guidade han oss och berättade om omgivningarna som vi åkte igenom.

Ä

ven om vi visste väldigt lite om London så kunde vi se att landskapet förändrades från förort till mer stadsliknande område. Vi kunde känna igen stilen på gator och byggnader från alla filmer och tv-serier vi hade sett genom åren. På avstånd såg vi en stor arena och pappa berättade att det var Stamford Bridge, platsen för hans favoritlag Chelsea och om vi var intresserade så kunde han gärna ta med oss dit. Premier League skulle snart börja och Chelsea var ett av favoritlagen i år till totalsegern. Vi kunde varken säga ja eller nej, men sa att vi var intresserade att se och uppleva olika saker under vår vistelse. Uppenbarligen var han nöjd med vårt svar, eftersom han klappade våra knän på ett vänligt sätt och log mot oss.

Tydligen kom vi närmare vårt mål och hans guidning blev mer detaljerad. Vi var nu i Kensington och på gatan där han bodde, men han sa till föraren att ta en liten omväg så att han kunde visa oss trakten. Det var bara några kvarter från Kensington Gardens och inte så många kvarter från Notting Hill som vi hört talas om från den berömda filmen med samma namn. Vi kunde tydligt se att detta var ett välsituerat område och återigen slog det oss att vår pappa tydligen hade en väl så god inkomst.

Vi noterade att bilen nu återvänt till gatan där pappa bodde och när limousinen stannade var jag redo att öppna dörren men pappa stoppade mig och sa till oss att vänta. Ögonblicket senare öppnade föraren dörren och med hjälp av hans hand lyckades jag ta ett graciöst steg ut och rätta till några rynkor på min klänning. Sekunden senare gjorde Tilda detsamma och med nyfikna ögon och fascination i blicken tittade vi oss omkring. När pappa anslöt sig till oss lade han händerna på våra axlar och pekade ut huset där han bodde. Han förde oss lätt fram till entrén och lämnade föraren bakom oss med vårt bagage.

Hallen vi kom in i var enorm och mer som en stor hotellfoajé än en privat lägenhetsingång. Vi försökte ta in allt det vi såg men det var för mycket att bearbeta så vi hade bara att acceptera och njuta. I slutet av hallen fanns ett litet skrivbord där en fint klädd man runt trettio hälsade oss välkomna och skyndade fram till hissen och öppnade den för oss. Vi tackade honom med ett leende och på vår väg upp förklarade pappa att han ägde "the penthouse". Vi visste inte exakt vad det innebar, men nickade instämmande och hoppades att allt annat som vi inte förstod skulle få sitt svar i sinom tid.

Hissen stannade och dörren öppnades. I stället för att komma till en ny hall klev vi direkt in i lägenheten och vi hörde små steg snabbt komma springande emot oss. Runt ett hörn kom en flicka på ca 4-5 år och bara stannade till en kort sekund när hon fick syn på oss innan hon gav vår far en kram och satte sig tillrätta i hans starka armar. I samma ögonblick kom en kvinna runt hörnet och kom med ett stort leende emot oss. Vi kunde inte undgå hennes frågande blick men Brian bara presenterade oss för henne som Tove och Tilda och sa till henne att allt skulle förklaras senare. Han introducerade också oss för sin hustru Margret och hans yngsta dotter Melissa. Hon vinkade till oss innan hon gav sin far en kram och blygt vände bort huvudet

Under tiden gav Margret oss båda en vänskaplig välkomstkram och berättade att detta var ett stort ögonblick för både henne och Brian. Breven till våra födelsedagar hade skickats iväg, mer som en skyldighet än ett hopp om att få ett svar, och vår snabba respons hade glatt dem båda mycket. Hon hade känt till oss i flera år och många gånger försökt övertala honom att göra sig mer synlig för oss. Denna gång hade han följt hennes råd, och nu vi var här. Utan att fråga tog hon med oss på en liten tur runt lägenheten och medan Brian ursäktade sig och sa att han skulle se till att vårt bagage kom upp, släppte han Melissa och lämnade oss. Melissa skyndade fram till sin mor och tog hennes hand, men hennes ögon lämnade inte oss för ett ögonblick.

Det första Margret visade oss var vardagsrummet som var ungefär lika stort som hela lägenheten i Stockholm. Hela väggen mot väst var praktiskt taget ett enda fönster från golv till tak och det var en fantastisk utsikt över de andra byggnaderna. Hon öppnade ett fönster och bad oss att stiga ut. Vi kom ut på ett trädäck och hon berättade att parken framför oss var Holland Park och att vi kunde se ett litet hörn av Kensington Garden. Vi tog inte till oss detta helt och hållet för kunde precis konstatera att det i andra hörnet av terrassen fanns en liten men ändå riktig swimmingpool. Våra hakor föll ner till knäna och Melissa sa sina första ord

- Jag gillar att simma. Jag kan simma från ena sidan till den andra.

- Kan du? svarade Tilda och fortsatte. Jag hoppas att du kan visa oss det en dag.

- Mamma sa att vi kunde ta ett bad senare. Vill ni bada med mig?

- Jag tror att de kommer vilja det, Melissa, men för tillfället så går vi bara runt och visar dem hur vi bor. Kanske kan du visa ditt rum medan jag hjälper din pappa?

- Oh ja! Kom med mig.

Hennes blyghet blåste bort och hon tog min hand och drog in mig följt av både Tilda och Margret. Inne på sitt rum visade hon oss alla sina dockor och mjukdjur och deras respektive namn. Hon visade oss hur vi skulle leka med dem och på en minut var vi djupt inne i en lek där många av dem kom med flyg från Sverige och precis landat här ute på hennes veranda. Ett par minuter senare märkte vi att Brian stod bakom Margret i dörren och medan han smekte hennes mage med händerna log de båda glatt åt oss på golvet.

- Jag ser att ni kommer väldigt bra med överens med varandra. Jag hoppas att ni inte misstycker att jag avbryter er, men jag har en fråga om logi, inledde Margret.

- Nej, inte alls. Vi har bara lite kul med Melissa.

- Hon är så härlig, svarade jag och gav henne en liten kram som hon gärna återgäldade.

- Var snälla och kom med mig då så kan jag visa er.

Vi gick längs en lång korridor och vid bortre ändan stannade hon och visade oss ett par rum

- Först hade vi inga andra tankar än ni borde ha två separata rum, men nu när jag träffat er är jag tvungen att fråga. Antingen kan ni ha dessa två mindre sovrum eller kan ni sova tillsammans i det där rummet som både är större och som också har en direkt tillgång till uteplatsen och poolen. Valet är ert.

- Inga problem alls. Vi sover gärna i samma rum. Det har vi gjort hittills i hela våra liv så det är inga problem alls.

- Ni menar att ni bott i samma rum hela tiden?

- Alltid och oavsett hur vi varit klädda.

- Ni är ett fantastiskt par. Ingen kommer att tro mig, men jag förstår att ni talar sanning. Jag säger till Brian att han kan sätta in era väskor här. Gör er hemmastadda under tiden. Jag går och förbereder något att äta. Är det OK med några smörgåsar och en kopp te? Om ni inte har något emot att vi tar det lite enkelt nu på eftermiddagen och sedan äter middag i kväll.

- Det låter bra för oss.

- Bra. Det finns en telefon inne i ert rum om ni vill ringa era mammor och säga att ni kommit fram. Använd den när ni vill.

Hon väntade inte på vårt svar, utan vände sig om och lämnade oss. Melissa tvekade en stund innan hon bestämde sig för att stanna hos oss. Hon såg lite förvirrad ut när vi plockade upp telefonen och började prata svenska. Vi sa till båda våra mödrar att allt var OK och att vi nu var säkert på plats i London. Vi berättade också att Tore fortfarande var i Stockholm och att Tove hade tagit hans plats. Vi kunde nästan höra hur de skakade på huvudet men de blev glada att när vi berättade vad som hänt hittills. Även om samtalet var gratis för oss så ville vi inte tänja på gränsen för deras gästfrihet så vi sa bara vad som var nödvändigt innan vi la på och sedan passade på att börja packa upp våra saker. Vår nya syster Melissa var mycket hjälpsam och visade oss gärna var vi kunde förvara våra saker.

Vi hade kommit till vår underkläder när Margret kom och berättade att teet var redo ute på terrassen. Melissa tog täten och använde vår utgång till uteplatsen och drog iväg med oss till bordet. ”The afternoon tea” var inte "bara några smörgåsar" utan praktiskt taget en hel måltid. Kanske hade Brian kommit tillbaka till England med vissa influenser från Sverige eftersom, vad vi kunde se, inte saknades något från det vi var brukade ha på våra bord. Så vi gjorde heder av det som presenterades och en stund senare och massor av småprat mellan oss var det bara smulor kvar.

- Åh, ni var verkligen hungriga, sa pappa, jag måste nog prata med era mödrar om hur de sköter sig. Det ser ut som det var er första måltid någonsin.

- Brian! Kom det från Margret. Retas inte med dem. Det är bättre att unga flickor äter ordentligt än att de försöker svälta sig själva. Jag är glad och stolt över er och den aptit ni visar. Även Melissa var hungrig.

- Mamma! Kan jag ta ett bad nu? Och jag vill ha Tove och Tilda med mig.

Margret såg lite oroligt mot oss, men vi sa till henne att det är var inga problem för oss om vi inte hade något annat på vårt schema. Det fanns ingenting förrän på kvällen så det var helt upp till oss att avgöra. Det kan även vara bra att ta ett avslappnande bad och kanske en liten tupplur här ute efteråt. Trots att det var en kort resa tar det på krafterna och dagen är inte över än. Melissa sprang iväg så fort hon kunde men Tilda och jag stannade och hjälpte Margret att rensa bordet och ta allting tillbaka till köket. Hon var mycket tacksam och visade oss var allting hade sin plats och även visade oss var vi kunde hitta andra saker. Hon talade om för oss att vi gärna fick rota i hennes skåp om vi var hungriga eller så.

Hon berättade också att de normalt åt frukost och lunch tillsammans. Brian jobbat ofta hemifrån men eftersom han hade en liten Studio i källaren i huset så kom han alltid upp för att äta lunch. Även om hon tyckte om att laga mat så åt de ofta middagen på restaurang. Minst 3-4 gånger i veckan åt de säkert utanför hemmet. Hon frågade om vi var intresserade av matlagning och vi berättade att vi nog skulle kunna fixa en middag men det var ett område som vi kunde öka vårt kunnande på en hel del. Generöst ställde hon sitt kök stod till vårt förfogande om vi ville testa våra kunskaper någon dag.

Samtidigt kom Melissa springande (kunde hon någonsin gå?) och var redo för sitt bad. Hon såg argt på oss när hon såg att vi inte var färdiga och hennes besvikna blick fick oss att ursäkta oss själva och snabbt trippa till vårt rum för att byta om. Vi valde våra mest anständiga bikinis och med en handduk virade runt kroppen anslöt vi till de andra tre. Melissa väntade otåligt då hon inte tilläts att bada ensam. Både Brian och Margret tittade upp och nyfikenheten i deras blickar var svår att dölja. Jag låtsades inte förstå anledningen till nyfikenheten utan på samma gång som Melissa fick sitt OK att hoppa i poolen så löste jag upp min handduk och lät den droppa ned på en av solstolarna. Deras ögon följde mig när jag så värdigt det gick klev ner längs stegen i poolen och anslöt mig till Melissa.

D

et var inga problem att simma med Melissa. Hon klarade sig mycket bra och hon visade oss allt hon kunde göra. Hon kunde dyka, simma och hoppa så Margret måste be henne att ta det lite lugnt. Hon försökte åtminstone att lyssna men ett par minuter senare var det ungefär samma intensiva lek igen. Med ett skratt reste Margret på sig och försvann men kom strax tillbaka i en mycket vacker och mer avslöjande bikini än våra. Hon log mot oss och sa åt Brian att passa på och ta ett bad med alla sina damer. Han tvekade bara för ett ögonblick innan han också försvann. Han tog lite längre tid att bli klar, men vi kunde se att det var en stolt man som förenade sig med oss.

Det blev lite trångt i poolen, men det kändes verkligen som att vi alla var en familj och därför var det inga problem att vara så nära varandra. Melissa var som ett plåster på mig och Tilda och när hon klängde på oss lyckades hon ofta få våra behåband att halka ner på våra armar. Det blev uppenbart för alla att detta inte var första gången för mig i bikini och samtidigt stod det klart för mig att bytet vi gjort på Arlanda var ett korrekt val och att denna situation hade varit utesluten för mig i bara badbyxor. Jag kunde se att Tilda också hade kommit till samma slutsats och såg så lycklig ut. Jag vet inte orsaken, men både Margret och Brian, för att inte tala om Melissa, verkade också vara väldigt glada. Det hände ofta att de tre bara passerade oss och samtidigt gav oss en liten kram eller bara en vänlig smekning någonstans på kroppen.

När Margret förklarar för Melissa att det var dags att gå upp accepterade hon det utan protester. De båda satte sig tillrätta vid solstolarna och lät solen torka dem medan Brian visade oss några saker i poolen. Den hade en inbyggd jetstråle vilket gjorde den till en mycket större pool. Du kunde lätt ändra hastigheten så att strömmen fick samma hastighet som du simmade och på det viset få dig att simma på samma ställe hela tiden. Han lät oss försöka och jag kan intyga att det var precis lika som om du hade simmat i en stor pool. Utan vår kännedom ändrade Brian hastigheten gradvis så att vi båda måste simma snabbare och snabbare tills vi inte orkade mer utan vi gled bakåt i poolen. Margret märkte det hela och förklarar med ett leende på läpparna

- Du är en stygg pojke, Brian. Se på dina döttrar! De är helt utmattade. Du måste kunna kontrollera dig själv och uppträda som den mogna man du anser dig vara.

- Det gör inget, svarade vi flämtande, men han kommer att vara tvungen att se upp. Vi kommer att minnas detta och redo att ge igen så fort tillfället ges. Samtidigt gav vi honom en hjärtlig kram när vi passerade honom på vår väg upp.

Brian tog tillfället i akt att motionera lite själv nu när han var ensam i poolen. Han såg verkligen atletisk ut när han simmade med kraftiga tag för att för att hålla jämn takt med farten han satt upp på jetströmmen. Margret såg på honom och sedan viskade till oss

- Den farten är för snabb för honom. Han vill imponera på er båda. Ert besök betyder mycket för honom. Förresten. Ni ser fantastisk fina ut båda två. Jag kunde inte slita blicken från er. Ni är verkligen den sanna bilden vi fått av hur unga och eleganta kvinnor från Sverige sägs vara. Han är en lycklig man som har så fina barn.

Vi båda rodnade och hon bara log och kramade våra händer. Vi kunde se att hon var lycklig och att vårt besök fått en mycket bra början. Brian höll just på att avsluta sitt motionspass och han försökte dölja hur ansträngande det varit när han passerade oss och sträckte ut sig i en av solstolarna. Margret blinkade till oss och vände sig sedan om och gav honom en blöt puss mitt på munnen

- Du är verkligen min hjälte? Nice workout! Gör det varje morgon och denna lilla mage kommer snart att försvinna. Jag tycker att våra svenska släktingar har gott inflytande på dig.

Han svarade inte utan slog sina starka armar runt Margret och tvingade ner henne mot honom. Hon kämpade inte emot utan uppmuntrade honom istället mer då hon villigt lät sin kropp slingra sig runt hans. De vänslades lite och visade varandra ömhet, men var noga med att inte överdriva. Vi försökte ge dem lite privatliv genom att vända oss mot Melissa och började prata med henne. Hon gav inte hennes föräldrar en enda blick så antingen var hon van med deras beteende eller så var hon mer intresserad av oss.

Vi fick några timmar med massor av avkoppling blandat med lite småprat Det var ett bra sätt att lära känna varandra och diskutera gemensamma saker liksom mer personliga känslor. De var intresserade av att höra oss berätta om våra liv och vi om deras. Kvällen kom och det var nödvändigt att tänka på middag. Vi var lite osäkra på vilken typ av kläder som förväntades så när vi frågade bad Margret att få se vad för kläder vi hade och hjälpa oss med vårt val. Vi tog tacksamt emot hennes hjälp och fann att det var lika bra att ta en dusch innan Margret skulle ansluta till oss. Brian berättade att han och Melissa ville ta ytterligare ett dopp innan de skulle byta om. Melissa behövde inte höra det två gånger och var redan på väg ner i poolen innan vi ens fått en chans att ta oss samman och gå in.

När vi kom till vårt rum insåg vi att vi hade vårt eget badrum med både dusch och badkar. Det fanns också ett inbyggt sminkbord med stora speglar och bra belysning. Det var en dröm för två tonåringar intresserade av makeup. Utan någon tvekan lät Tilda sin bikini falla och ockuperade duschen och jag fick vänta på min tur. Under tiden valde jag ut mina underkläder och gjorde en koll om det fanns något hårstrå som inte borde finnas på min kropp så när Tilda var redo bytte vi plats med varandra. Efter min dusch torkade jag mig och gick ut i vårt rum. Vi båda var bara i behå och trosor när vi hörde en knackning på dörren

- Hej! Är det OK att jag kommer in?

- Det är OK, välkommen in

Margret gjorde sin entré och hon var klädd i en lätt morgonrock som visade mer än den dolde. Under hade hon också bara har bh och trosor, men vi gissade att de inte var köpta på H&M, eftersom de såg riktigt lyxiga ut och hade en perfekt passform. Hon gjorde också en koll på oss och gav oss komplimanger för våra figurer innan vi tillsammans började utforska vår garderob. Hon var mycket imponerad över vad hon såg och även om det var billiga märken så gillade hon vår stil och smak. Med hennes hjälp valde vi ut de kläder vi hade använt på midsommaraftonen och hon gjorde sig ingen brådska ut när valet var klart utan assisterade oss tills vi var klara.

- Jag är tvungen att säga detta. Jag kan inte tro att du är en kille. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att du är en typisk kvinnlig tonåring. Din hållning, din stil och allt som det man ser berättar samma sak. Du måste ha gjort detta under en mycket lång tid?

- Ja, det har jag. Jag har varit klädd som en flicka sedan mitten av juni. Det blir väl ungefär två månader.

- Två månader! Du skojar. Det måste vara mer. Du kan inte bli en sådan mogen kvinna på bara två månader.

- Det har du rätt i, men tänk på att hon har bott i en helt kvinnlig miljö i hela sitt liv. Även om hon aldrig visade några tecken på att hon ville klä sig som en kvinna så tror åtminstone jag att det har påverkat henne, inflikade Tilda

- Du kan ha rätt. Förresten tycker jag att ni är riktigt rara personer båda två och jag älskar er båda. Jag tror att vi kommer att ha riktigt trevligt tillsammans. Jag antar att ni gillar shopping och det gör jag också, så se upp London. Jag gillar er smak på kläder så om inte ni misstycker så slår vi gärna följe in till mig så ni får hjälpa mig att välja ut min klänning för kvällen.

Vi gjorde som hon bad och tillsammans gick vi över hallen och in i hennes omklädningsrum. Det var större än vårt sovrum hemma och hennes kläder hängde i perfekta rader. En vägg var reserverad för hennes skor och hon visade med handen att det var okej att prova dem om vi ville.

- Jag tror vi har samma storlek så om det finns något, förutom underkläder, som ni vill låna så varsågoda.

Vi tackade henne och samtidigt som vi letade efter något åt henne studerade vi alla hennes kläder för att ha en aning om vad vi eventuellt kunde låna. Det var som att vara i en godisbutik och vi hade stora problem att hitta ett bra val bland alla möjligheter. Hon bara stod där medan vi sökte igenom hennes kläder. Kanske var hon intresserad av att se vad vi kom fram till jämfört med vad hon själv skulle ha valt.

Vi hittade till slut en klänning som vi trodde skulle vara precis rätt. Det var en åtsittande tub-klänning med bara axlar så när vi sträckte ut den till henne tog hon först inte emot den utan lät helt sonika sin morgonrock falla till golvet och sedan följde hennes behå samma väg innan hon tog klänningen och lät den glida ner längs hennes vackra kropp. Hon vände sig mot mig och bad om hjälp att dra upp dragkedjan. Medan hon såg på sig själv i spegeln och rättade till klänningen lite hade Tilda hittat det enda rätta valet av skor och räckte över ett par 4'' stilett sandaler till henne. Hon bekräftade valet och sedan hade vi en kort diskussion om smycken innan hon sist av allt lät sin favoritparfym fullborda klädseln.

Vi gick tillsammans ut i matsalen där Brian och Melissa väntade. Vid vår entré reste Brian sig och visslade gillande. Han tog sin hustru i armarna och gav henne en djup kyss och även om hon var fyra tum längre denna stund var hon ändå tvungen att stå på tå för att nå upp till honom. Sedan tittade han på oss och vi kunde se att han gillade vad han såg. Också Melissa var söt i sin klänning och vi gav henne massor av komplimanger. Innan vi lämnade huset gav Brian oss en liten drink och än en gång hälsade oss välkomna till London och hoppades att vi skulle ha en trevlig tid tillsammans. Om resten av vår vistelse bara blev en bråkdel av allt som hittills hänt så skulle han bli mer än nöjd.

Vi tackade honom och Margret för deras gästfrihet och enades om att det hade varit en bra start. Vi sa alla "skål" och när våra glas var tömda gjorde vi damer en sista kontroll av våra makeuper och tog hissen ner till lobbyn. Föraren väntade och med hans hjälp var vi snart på väg. Vi fick höra att vi skulle till en restaurang nära floden Themsen. Limousinen kunde inte åka hela vägen fram så vi fick gå en bit. Chauffören släppte av oss och vi började gå längs floden.

Det var en varm och trevlig kväll och vi njöt av varje steg vi tog. Vi trodde att vi drömde och kunde inte förstå att vi verkligen gick i London med vår far och hans familj. Jag var tvungen att nypa mig i armen och när jag insåg att jag fortfarande var i London tog jag några steg fram till honom och lade min arm i hans. Tilda ville inte missa tillfället heller, och tog hans andra arm. Margret såg allt och log mot oss samtidigt som hon tog Melissas hand.

Restaurangen välkomnade oss och innan vi satte oss till bords meddelade Margret Brian att vi måste pudra våra näsor. Hon tog täten och ögonblicket senare stod vi alla framför spegeln och lade på ytterligare ett lager läppstift på läpparna och korrigerade vissa hårstrån som hade blåst undan i vinden. Med ett brett leende sa hon att Brian måste vara den lyckligaste människan på jorden för tillfället och det är nu han har sin chans att visa världen hur lycklig han är. Känn er fria att göra era egna val i kväll. Titta inte på priserna, var bara glada och trevliga så är Brian också lycklig. Med dessa ord i våra öron gick vi tillbaka till honom och Melissa och en servitör tog oss ner till vårt bord.

Vi försökte följa Margrets råd att inte titta på priserna, men vi lyckades inte. De var enorma. Men med hjälp av de andra komponerade vi ihop en god måltid. Jag vet inte hur många rätter vi åt, men det tog ett tag. Men inga problem! Allt smakade väldigt bra och vi kunde bara njuta av att vara där. Det var en väldigt mysig restaurang med stillsam levande musik från en enmans orkester som spelade allt från U2 till Mozart. Och vårt samtal under middagen var så enkelt och utan prestige så varför skulle vi inte trivas.

Ett av många ämnen under middagen var vad vi förväntade oss av detta besök. Brian berättade att han försökt göra sig fri, men han hade inte lyckats till 100%. Under morgondagen måste han arbeta, men det var i hans studio i samma byggnad så han skulle finnas i närheten. Det var förberedelser inför en spelning uppe i Birmingham på lördag och även en ny platta som var på gång. Han skulle bli väldigt glad om vi ville följa med honom till Birmingham och vi var inte sena att tacka ja. Margret å sin sida berättade att hon också hade tagit semester från sitt jobb som Art Director. Hon arbetade på det kontoret som hjälpte Brian med hans PR. Det var där de träffades och förälskade sig i varandra för några år sedan. Nu fanns det ett antal personer som bara sysslade med Brians verksamhet och hon var inte längre ansvarig för den delen.

Margret hann inte avsluta sin berättelse innan Melissa instämde och berättade att hon vill visa oss sitt dagis. Naturligtvis gillade vi hennes idé och hon log nöjt tillbaka mot oss. Vi hade inte något att tillägga, då vi inte visste så mycket om London, men berättade för dem att vi gärna ville se några av de mer berömda platserna och shoppa och så. Men mest av allt vill vi vara med dem och ta igen allt vi tappat under alla år som gått. Vi hade ingen avsikt att låta vår far fortfarande vara okänd för oss och han verkade vara redo att möta den utmaningen.

Några timmar och många skratt senare kände vi oss redo att avsluta middagen. Medan vi damer gick och pudrade våra näsor ringde Brian till vår chaufför och bestämde var han skulle hämta oss. Vi tyckte alla att det skulle vara skönt att ta en promenad i den härliga sommarnatten längs Themsen innan vi åkte hemåt. Det var mycket folk ute och de antingen flanerade runt eller bara stod och småpratade längs promenadvägen. Precis när vi nådde den utsedda platsen svängde vår limo in vid kanten och föraren klev ur och hjälpte oss in i bilen. På vägen hem tog han en omväg över West End och alla teatrar där. Det var spännande att se folklivet utanför och vi verkligen kände hur privilegierade vi var att få vara en del av allt detta. Vi kom tryggt hem och eftersom det hade varit en lång dag sa vi alla god natt till varandra och gick till våra rum. Ingen av oss behövde en vaggvisa för att somna för mindre än en minut efter att vi lagt oss tillrätta sov vi sött.

O

m jag tänker börja motionera regelbundet så är det lika bra att starta omedelbart, tänkte jag, så när jag vaknade nästa morgon satte jag på mig min bikini och gick ut på altanen för att ta ett bad. Jag blev lite förvånad när jag såg att min far redan var i poolen och med starka och effektiva armtag simmade mot jetströmmen. Genast noterar han min närvaro och utan att avsluta sitt pass uppmanade han mig att hoppa i och simma med honom. Jag gjorde det och försökte hitta en rytm i takt med far. Efter några halvdana simtag hittade jag rätt tempo och vi kunde ganska lätt simma tillsammans, sida vid sida. Jag vet inte hur länge, men plötsligt gav han upp och när jag gjorde samma sak stannade han jetströmmen och vi bara lät det varma vattnet mjuka upp våra muskler.

- Du är en god simmare, inledde pappa

- Tack, men jag tror inte jag är så bra, men jag gillar att simma.

- Det är ett bra sätt att träna. Jag ska försöka göra det varje morgon, året runt.

- Det är fantastiskt hur mycket jetströmmen betyder. Jag trodde inte det var möjligt att kunna simma så här i en så pass liten bassäng.

- Ja, gör det skillnad. På tal om skillnader. Du förvånade mig mycket när jag träffade dig igår, och jag måste säga dig att du uppför dig verkligen helt naturligt. Jag har försökt att se om du skulle falla ur din kvinnliga roll någon gång, men jag har inte sett det. Jag är verkligen imponerad och du ska veta att du inte är den första transvestit jag har sett eller mött.

- Tack! Jag vet egentligen inte hur jag gör. Jag försöker bara att agera normalt och göra så som Tilda gör.

- Hon är en bra lärare, ingen tvekan om det. Ni två är som genetiska tvillingar. Men jag tror att du betyder mycket för henne också.

- Jag hoppas du har rätt.

- Jag hörde från Margret att du började att klä sig som kvinna i sommar

- Ja, det är sant, men Tilda och jag har lekt mycket med kläder under vår barndom så jag var inte obekant med kvinnliga kläder.

- Vem har inte det! Jag gjorde likadant med min systers kläder men det var ingen sensation för mig.

- Jag kan inte säga att det var en sensation för mig heller. Mer som en bekräftelse på att jag också kunde bära samma kläder som min bästa vän Tilda och hon kunde bära mina.

- Vad hände som kom att ändra allting?

- Jag är inte säker. Min mamma säger att hon inte heller förstår vad som hände men hon kom fram till att jag saknade möjligheterna att byta kläder med Tilda mer än jag ville erkänna så hon och Greta beslutade att hjälpa mig lite på traven. De gav mig tjej kläder till min födelsedag.

- Och du hade inte något att invända?

- Till min egen förvåning så hade jag inte det. Först kunde jag inte tro att kläderna var avsedda för mig, utan jag bara väntade att Greta skulle säga att det var ett misstag och allt var Tilda's. Men någon sådan kommentar kom aldrig och på något sätt så kändes det hela väldigt bra inom mig.

- Det låter för mig som att det är mer bakom detta än att bara byta kläder. Vad tror du?

- Den frågan har jag också funderat över. Jag och Tilda har diskuterat det mycket, men hittills har vi inte kommit till något bra svar. Men jag håller med om att det är mer bakom än bara byta kläder. Jag har, som du kan se, antagit en totalt kvinnlig livsstil, men inuti mig så räknar jag fortfarande mig som en man.

- Ja, det var en bra beskrivning. Har du någon mer fundering?

- En idé som vi diskuterar ofta är att eftersom vårt samhälle är skilt i två segment, manliga och kvinnliga, är det svårt för en person som jag att vara något mellan dessa två delar. Jag är tvungen att välja något av dem och skall jag accepteras så måste jag vara övertygande i min roll. Om samhället skulle vara mer förlåtande för andra beteenden antar jag att skulle kunnna bära kvinnliga kläder även som man. Sedan skulle jag också vilja leka mer med mitt hår och mina färdigheter med smink har verkligen förbättrats under de senaste veckorna.

- Du är perfekt enligt min åsikt. Intressanta tankar du har. Har du varit klädd som en man sedan du började gå i kvinnokläder?

- Bara en gång! Det var på vägen hit. Vi kunde inte se någon annan möjlighet för mig än att vara man, så det var därför jag påbörjade resan som Tore, men Tilda hade andra planer och när vi kom till Arlanda sa hon åt mig att byta tillbaka igen. Jag hade också tänkt på det en eller två gånger eftersom vissa märken på min kropp inte borde finnas på en kille.

- Jag har noterat det du just säger. Dom gör dig mycket feminin så jag kan förstå din fundering. Vill du fortsätta som kvinna?

- Jag gillar verkligen att vara Tove, men jag kan inte fatta något beslut ännu. Jag måste veta mer om mina inre känslor. Jag är också intresserad att veta hur mina släktingar tänker och reagerar och det innefattar även dig.

- Bra tänkt, men så här långt oroar det mig inte. Jag tror att det viktigaste är ditt välbefinnande. Men det hedrar dig att du också tänker på oss. Nu hör jag att någon rör på sig därinne. Kanske är det dags för oss att avsluta det här samtalet nu. Men tack för samtalet och jag är säker på att vi kommer tillbaka till det senare, men oroa dig inte. Varken jag eller Margret misstycker att du klär dig som kvinna. Det är ditt val och vi stöder dig fullt ut.

- Tack

Jag gav pappa en stor puss på kinden och jag kunde se att han rodnade. Vi klev ur poolen och samtidigt kom Margret ut och berättade att frukosten var klar. Jag bytte om snabbt och anslöt till de andra på terrassen. Under frukosten frågade pappa oss om vi var intresserade av att se hans studio och naturligtvis ville gärna göra det. Så vi avslutade frukost utan stress och sedan gjorde oss redo för resan ner till källaren.

Ett par personer var redan där, och efter en kort presentation lät pappa Jimmy, en ung kille som var en av ljudteknikerna, att guida oss genom studion medan pappa pratade med några andra killar. Jimmy visade oss studion och vi var förvånade över att den inte var större. Jimmy förklara att de sällan har något behov av större, eftersom det oftast bara var ett fåtal där inne samtidigt. De bandade varje instrument för sig och sedan mixades allt ihop. Om bara en minut så skulle vi få se hur det fungerade eftersom de var beredda att spela in ett gitarrsolo.

Vi följde med honom ut i kontrollrummet och pappa hälsade oss välkomna och berättade praktiskt taget detsamma som Jimmy just gjort. När allt var förberett för en inspelning tog vi plats i bakgrunden och följde intresserat inspelningen och genom högtalarna kunde vi höra både gitarren ensam och hur den blandades med tidigare inspelningar. De var inte nöjda med något så ännu en inspelning gjordes. Ett par inspelningar senare kunde vi melodin och började nynna svagt där vi stod. Det var en ganska enkel melodi, men den hade en hel del känsla i sig det och vi fann den riktigt trevlig. Efter ungefär en timme tog de en paus och både Jimmy och pappa frågade vad vi tyckte om melodin och hantverket att göra en sång.

- Det är fantastiskt hur mycket arbete som ligger bakom. Jag trodde att det bara var att skriva en låt och sedan spela in den.

- Ja, det kan man tro. Sedan skall ni veta att vi kan ändra mycket under och efter inspelningen, så att det kan låta helt annorlunda. Jag håller med, det är magi.

- Så ni gillar låten? frågade pappa

- Väldigt mycket! Den har en fin rytm och det var lätt att falla in och sjunga med.

- Jag kunde höra det och det var mycket stimulerande att höra era röster i bakgrunden. Det lät bra i mina öron.

- Jag gillade det också, sa Jimmy. Har ni någonsin hört er själva och era röster?

- Nej, svarade vi båda.

- Just nu finns det inget på gång. Varför hoppar inte ni två inte in i studion så kan jag göra en snabb inspelning?

- Ja! Det är en fantastisk idé, Jimmy. Gör det!

Efter lite fnissande och viss tvekan accepterade vi hans erbjudande. Han följde oss in i studion och ordnade med hörlurar och mikrofoner för oss båda. Han lämnade sedan oss och sekunden senare hörde vi honom genom hörlurarna. Han förklarade vad han tänkte göra och att vi bara skulle känna oss fria att sjunga ut. Vi klarade våra strupar och när musiken började gjorde vi bara vad vi tidigare hade gjort i kontrollrummet. Låten klingade ut och vi gjorde oss redo att ansluta sig till dem i kontrollrummet när pappa bad oss att göra det en gång till. Han sa att vi inte skulle vara rädda för att skada mikrofonerna utan slappna av bara sjunga ut så högt vi ville. Vi tittade på varandra och med ett leende tecknade vi OK och gjorde oss redo.

Ett par minuter senare anslöt vi oss till pappa och han gav oss båda en kram. Han berättade att han var imponerad över våra röster och att det lät riktigt bra. Jimmy rullade bandet tillbaka till start och för första gången lät han oss höra våra röster. Om vi kunnat skulle vi ha försvunnit från jordens yta i samma ögonblick eftersom vi båda tyckte att det lät hemskt och vi kunde inte känna igen oss själva. Men ingen reagerade på samma sätt utan i stället för att kasta ut oss kom fler personer in i rummet och började lyssna på uppspelningen under tystnad.

När den kom till slutet gjorde Jimmy en snabb omstart och lade nu våra röster tillsammans med tidigare inspelningar. Det lät helt annorlunda och nu kunde även vi två njuta av det. Musiken slutade och till vår förvåning började alla applådera. Våra ansikten gick i rött men pappa bara struntade i det och berättade att vi hade gjort ett bra jobb och tillsammans med de andra förberedde nästa fas i inspelningen.

Vi stannade till lunch men avböjde erbjudandet från några av de andra att ansluta sig till dem för en måltid. Istället tog pappa oss upp till lägenheten till en väntande Melissa och hennes mamma. Efter en lätt måltid frågade Melissa om vi ville leka med henne i eftermiddag. Hennes ögon var så bedjande att vi inte kunde säga nej och pappa berättade att det var helt OK. Så fyra damer i familjen förberedde sig för en solig eftermiddag och gick ut. Melissa tog täten och vi gick till Kensington Gardens och Hyde Park. Vi strosade runt och lekte mycket. Hon hade med sig en liten boll och vi vet inte hur många olika lekar hon visade oss. I många av lekarna användes ord som vi inte kände till sedan tidigare så det var en bra lärdom för oss att tänka och agera på ett främmande språk.

Ett par glassar vardera under eftermiddagen var en annan sak som passade oss alla som förfriskningar innan vi vände hemåt. Det hade varit en trevlig eftermiddag och vi kunde se att Margret var nöjd med att vi och Melissa så lätt kunde umgås. Vi å vår sida njöt av både Melissa's och Margrets sällskap och vi hade en massa tjejsnack. Margret ställde en del frågor, men vi tyckte aldrig att hon var för nyfiken. Istället tyckte vi att hennes frågor var mycket relevanta och hon betonade också att hon ville lära sig mer om oss och om Sverige. Så vi gjorde vårt bästa för att ge henne alla svar och i gengäld fick vi en massa information om både henne, Melissa och vår far.

Jag kände mig väldigt bekväm i min roll i deras sällskap och var mycket nöjd med att varken Margret eller Melissa hade några problem med mig klädd som kvinna. Det kom därför inte som en överraskning när Margret frågade oss om vi ville följa med och lämna Melissa på hennes dagis i morgon. Hon var där tre dagar i veckan och även om Margret hade semester just nu så ville Melissa träffa sina vänner. I själva verket hade hon frågat Margret i morse om hennes två storasystrar kunde följa henne så hon kunde visa oss sitt dagis. Melissa kramade oss både hårt när vi berättade för henne att vi skulle följa med henne.

Under förberedelserna inför middagen upptäckte Margret att en del saker saknades och frågade mig om jag kunde springa ner till affären i nästa kvarter och köpa det som behövdes. Jag hade sett var den låg på vår promenad tidigare så jag kunde inte se några problem. Melissa ville följa med och Margret hade inga invändningar så hand i hand tog vi vår inköpslista och gick iväg.

Det var en mycket bra att Melissa var med mig eftersom hon var väl hemmastadd i affären och guidade mig genom alla dess gångar. På nolltid hade vi hittat allt vi ville ha och ställde oss i kön till kassan. Melissa pratade ständigt och en annan dam i kön log mot mig och sade att det var en väldigt gulligt barn jag hade. Jag hade ingen chans att säga att det faktiskt var min syster innan det var vår tur att betala vårt inköp och gav damen ett vänligt leende innan vi traskade iväg. Minst två tum längre och med en stolt och rak rygg lämnade jag affären med Melissa fortfarande i min hand.

Väl hemma igen så hjälpte vi Tilda och Margret att färdigställa middagen tills pappa kom hem. Hans fyra kvinnor stod på led för att hälsa honom välkommen hem, och han såg mycket nöjd ut och gav oss alla varsin kram. Hans hustru fick också en djup kyss och vi började nu få in vanan att, lite diskret, titta bort och ge dem lite privatliv. Vid middagen var det en kaskad av frågor som diskuterades och att alla var nöjda med dagen var en underdrift. Pappa berättade för Margret om vår sångdebut på morgonen och sa att det inte var uteslutet att de skulle använda vårt bidrag i den slutliga versionen. Vi kunde faktiskt inte avgöra om han skämtade eller inte men rodnade ändå lite och visste inte vad vi skulle säga.

Innan det var läggdags för Melissa tog vi ett bad i poolen och sedan, på hennes begäran, hjälpte vi henne att få sig sin pyjamas och läsa en saga för henne. Efter att vi avslutat berättelsen kysste hon oss båda och bara vände på huvudet och somnade med sin nalle tätt i sin famn. Vi släckte lampan och gick ut till Margret och Brian i vardagsrummet. De satt och gosade tillsammans i soffan och bara log emot oss när vi kom och satte oss på var sin sida om dem.

- Ni är för härliga ni två! Tack för att ni bryr er om Melissa så mycket och tar hand om henne. Jag hoppas ni inte misstycker. Säg bara till om hon binder upp er för mycket.

- Inga problem. Hon är så söt och det är så trevligt att ha en lillasyster att ta hand om.

- Och hon är väldigt glad för att ha er som syskon ....

- .... och för mig att vara er far. Det är så trevligt att ha en stor familj.

- Jag håller med. Även om jag antar att jag borde vara någon slags mamma för er, så känns det mer som om ni är mina väninnor. Jag hoppas att ni inte har något emot att en gammal tant som jag kallar er för mina väninnor.

- Inte alls. Det är istället en stor ära för oss att vara dina väninnor.

- Förresten, har ni några önskemål för morgondagen. Vi följer Melissa och sedan är vi fria till sent på eftermiddagen. Det är ert val.

Vi diskuterade olika möjligheter, men kom inte till något resultat. Det enda vi visste var att vi inte skulle göra något som Melissa kunde tänka sig att delta i. Det kunde vi göra när hon var med oss. Pappa berättade också att allt var klart för Birmingham på lördag. Hotellet var bokat och vi skulle resa upp dit med tåg. Det tog bara 1,5 timme och skulle vara en trevlig resa.

- Förresten, har ni flickor några festklänningar med er?

- Festklänningar?

- Ja! Det blir en liten mottagning efter spelningen och den brukar vara ganska formell så jag tror att det skulle vara bra för er att ha några fina klänningar.

- Kanske kan vi låna någon av dina? frågade jag Margret

- Klart ni kan, men jag tror att ni skulle känna er mer bekväma i en klänning som är er egen. Jag föreslår att vi, efter att vi lämnat Melissa, gör det som troligen är en flickas bästa hobby - shopping. Vad säger ni?

- Åh det skulle vara trevligt. Jag har sett några fina klänningar på H&M och jag har hört att de har en butik här i London.

- Det har de, men jag tänkte mig att vi inte börjar där i alla fall.

- Det var bara ett förslag. Jag antar att det finns andra butiker som har klänningar som passar oss.

- Jag är säker på att Margret kan hjälpa er att hitta något passande. By the way ... ..

Vi fortsatte att prata om allt och ingenting i nästan 3 timmar innan vi alla tyckte det var dags att försöka sova lite och gick iväg till våra sovrum.

M

elissa var full av energi nästa morgon och ganska så otålig innan det var dags att gå iväg. Hon sprang iväg och vi var tvungna att ta stora kliv för att hänga med i hennes takt. Bara några kvarter bort, nära Holland Park, låg hennes dagis. Den hade en liten trädgård och det sprang runt ett antal barn på insidan av staketet. En dam i 50-årsåldern kom emot oss och hälsade oss välkomna. Melissa gav henne en kram och omedelbart berättade att vi var hennes två svenska systrar. Damen tittade på oss och presenterade sig själv. Vi hörde knappt hennes namn innan Melissa drog oss vidare för att visa oss lokalerna och lämnade Margret ensam med kvinnan.

Det var en trevlig och mysig lokal med gott om plats för barnen att leka, både inom och utanför byggnaden. Melissa visade oss allt och även toaletterna som var mindre än vanliga. Vi kopplade genast ihop upplevelserna från vår egen barndom och våra förskolor hemma och berättade för Melissa lite om hur vi haft det. Hon hade lite svårt att förstå att vi också hade gått på dagis men accepterade det ändå till slut. Det var lite sorgligt att lämna henne men vi hade ett fullt schema för dagen så vi kramade om henne och lovade att vi skulle vara här och hämta henne på eftermiddagen.

Utanför på gatan stoppade Margret en taxi och efter att ha väntat på att föraren skulle öppna dörrarna, vilket han gjorde utan att lämna sin förarstol, satte vi oss tillrätta och körde iväg in mot centrum. Vi passerade Harrods stora varuhus och Margret berättade att de hade ett enormt utbud av festklänningar, men hon hade en speciell butik i tanke. Om vi inte hittade något där så kunde vi återvända till Harrods och göra en räd bland deras klänningar. Vi tänkte, tyst för oss själva, att det var en bra idé att Margret valde något annat än Harrods då vi hade hört att Harrods var en mycket exklusiv affär. På vår väg till Margrets utsedda butik reste vi genom centrala London och hon pekade ut flera kända byggnader och platser. Om inget annat hände var planen att vi skulle ta en tur i morgon och ta Melissa med oss eftersom hon var ledig från dagis då.

Taxin stannade på en liten gata, men vi kunde inte se några affärer alls. Men det verkade som Margret var nöjd med adressen eftersom hon överlämnade en bunt sedlar till honom och vägrade att acceptera någon växel. Han tackade oss och i samma stund, öppnade dörren från förarplatsen. Han lämnade oss och vi tittade något förvirrat på Margret innan hon tog täten och lugnt gick över gatan. I samma ögonblick upptäckte vi en liten skylt på väggen och Margret tvekade inte utan gick genom dörren och in i en gränd. En ganska stor innegård öppnades och i hörnet såg vi något som liknade en affär. Margret klev in och väl inne välkomnades vi av en dam i 35-årsåldern. Tydligen kände Margret och damen varandra eftersom de kramade om varandra innan Margret presenterade oss. Redan när vi mötte hennes blick förstod vi att hon redan hade börjat bilda sig en uppfattning om våra mått och storlekar innan hon sträckte fram sin hand och presenterade sig.

- Mitt namn är Isabelle och jag är ägare till denna butik. Jag hörde av Margret att ni är i behov av festklänningar. Har ni tänkt er något särskilt?

Vi såg oss omkring för att se om det fanns några klänningar som vi kunde se på men kunde inte se några. Istället var rummet inrett mycket sofistikerat i en klart kvinnlig stil. Spetsar överallt och en soffa och två stolar runt ett stort bord. På bordet var det en hel del tidningar utlagda men ingenstans kunde vi se några klänningar att titta på.

- Jag vet inte. Har ni något att visa oss?

- Självklart. Sätt er ner så ska jag visa er.

Vi tog plats runt bordet och Isabelle började bläddra igenom tidningarna och när hon hittade något som vi reagerade på lät hon den ligga uppslagen och började med en annan tidning. Ett par minuter senare hade vi en hel rad olika plagg att titta på och hon började vägleda oss igenom dem. Minuten senare var vi alla engagerade i en intressant diskussion vad vi ville bära och varför. En efter en av klänningarna på bilderna sorterades bort och när det var bara ett fåtal kvar gick hon bort och tog med sig en bunt med tyger och även en annan kvinna i hennes egen ålder.

- Det här är Dorothy och hon hjälper till nu när vi närmar att hitta något lämpligt för denna lördag. Förresten, ni är tvillingar, inte sant?

Vi tittade på Margret och hon nickade lite som ett tecken på att det var vårt val att berätta vad vi ville. Efter en blick mellan mig och Tilda svarade vi.

- I själva verket - ja!

Även om vi kunde ha sagt henne sanningen förstod vi av uttrycket i Margrets ansikte att vi gjort ett enkelt och bra val på Isabelles fråga. Isabelle såg nöjd ut och fortsatte.

- Ibland vill tvillingar se ut som en kopia av varandra, men om jag förstår er rätt så är det inte vad ni vill?

- Korrekt. Vi gillar att se vara egna individer men ändå med något som kopplar ihop oss.

- Det är bra. Jag vet exakt vad ni menar.

Hon började visa oss vilken modell hon hade i åtanke och tyget hon hade för avsikt att använda. Det var en axelbandslös modell med formsytt midjeparti och sedan en vid kjol i många lager. Den hade en känsla av femtiotal, men skillnaden var alla olika lager i kjolen. På femtiotalet var det bara ett lager, men istället en vid och spetsprydd underkjol. Nu var tanken att ha ett enfärgat lager underst och sedan minst två lager ovanpå i ett tunt mönstrat material som samspelade så att du bara kunde ana var ett lager började och det andra slutade. Hennes tanke var att vi kunde ha olika grundfärger underst och sedan de yttre lagren lika. Hon tyckte det skulle se fantastiskt ut på våra unga kroppar och Margret höll med.

Vi hade heller inga invändningar så hon meddelade oss att de behövde ta våra mått. Hon visade oss till två provrum och bad oss ta av allt utom behå och trosor. Vi följde hennes uppmaning och det dröjde inte länge innan Isabelle kunde börja ta alla nödvändiga mått. Mitt behå band föll ner medan hon höll på och intresserat noterade hon min solbränna och de spår den lämnat efter sig. Omedelbart kontrollerade hon med Dorothy och hon bekräftade att även Tilda hade samma ränder. När allt var klart sa hon till oss att klä på oss igen och sedan ansluta till dem.

Under tiden hade Margret gjort sitt val av klänning och Isabelle gav henne en nick och berättade att det var ett utmärkt val och kompletterade våra klänningar på ett bra sätt. Sedan vände sig Isabelle till oss och berättade

- Ni har verkligen en fin solbränna båda två, men jag tror inte att vi ska markera den så tydligt. Jag har två idéer om hur vi kan lösa det problemet. Först är en enkel bolero, men jag antar att det kommer att bli för varmt och dessutom så döljer vi också era verkligt fina axlar. Min andra tanke är att vi gör två band med fina spetsar i matchande färg. Dessutom kan dessa band även täcka ett behåband om ni föredrar att ha sådana på er. Vad tycker ni?

- Det andra alternativet låter bra för mig.

- Mig med.

- OK! Jag tror att jag har allt som behövs. Skulle det vara OK för er att komma hit på fredag för en provning? Jag tror inte att vi behöver mer än en provning. Ni har så fina figurer, båda två, så jag kan inte se några problem. Blir klockan ett bra?

- Det blir bra. Har du något förslag på underkläder och skor? frågade Margret.

- Visst! En fin uppsättning av behå och trosor i antingen vitt eller ljust rosa skulle vara det bästa. Kanske en behå och topp i ett stycke. Jag skulle också föreslå strumpor och strumpebandshållare. Det blir så mycket snyggare än strumpbyxor. Sandaler naturligtvis med hög klack och öppen tå. Jag kan ge er prover på grundfärgerna, så ni kan välja rätt. Om ni inte hittar rätt färg så välj vitt, men inte rent vitt. Det samma med handväskorna.

- Tack Isabelle och Dorothy. Vi ses på fredag.

Vi lämnade dem och Margret tog oss på en kort promenad till en restaurang inte långt bort. När vi satt och väntade på maten började vi prata med Margret med en bekymrad stämma

- Margret. Vi är tvungna att fråga. Dessa klänningar kommer att kosta oss en förmögenhet. Vi har inte råd med det

- Jag förstår det men för er far blir det mycket trevligt när han ser oss och han blir mer än villig att betala räkningen. Det är så livet är när man både har pengar och vackra kvinnor att spendera dem på. Han kommer inte att protestera. Tro mig. Detta är vad han förväntar sig och jag är inte den som klagar. Och vi är inte klara ännu. Nu är vi tvungna att hitta rätt underkläder. Men först mat. Jag är utsvulten.

En timme senare var vi på väg igen och nu tog Margret oss till Harrods. Hon visste flera mindre butiker för underkläder, men hon tyckte att Harrods sortiment borde vara mer än nog för oss att välja bland. Hon hade rätt. Mer omfattande varuhus kan du inte hitta i Sverige. Endast underklädesavdelningen var större än alla varuhus i Sundsvall enligt vårt förmenande. Men Margret var inte den som backade för det utan förde oss till en del där hon trodde att vi kunde hitta det vi letade efter. Med en experts ögon sorterade hon ut några val för oss att prova och skickade oss till provrummen. Vi lyckades få en av de större så vi kunde prova tillsammans och lättare kunde få ett utlåtande.

Medan vi provade de första hörde vi Margret i rummet bredvid så vi kunde prata med varandra under provningen. Vi hade ett litet problem med strumpebandshållarna som var en ny bekantskap för både mig och Tilda så vi fick be Margret om hjälp. Utan tvekan kom hon in i vår hytt i en riktigt förförisk kombination. Hon visade oss hur hon hade gjort med hennes strumpeband och vi upprepade det med våra. Under tiden frågade hon oss vad vi tyckte om hennes kreation och vi kunde bara bekräfta att den var helt underbar. Hon log brett och kommenterade sedan våra kreationer.

- Jag vet inte om jag kan låta er se ut så där. När en kille ser er i dom kommer han att bli fullständigt galen. Jag tror att det vore bättre om jag går ut och plockar upp några riktigt rejäla behåar och trosor i bomull till er.

- Du skulle bara våga! log vi tillbaka.

Trots vår tillfredsställelse så provade vi ytterligare ett antal kombinationer och till slut kunde vi välja ut två uppsättningar vardera. Varje uppsättning visade vi för varandra och försökte göra noggranna kommentarer om dem. Vi hittade också en korsettbehå som kanske inte skulle vara den bästa för klänningarna, men fortfarande väldigt användbar enligt Margret. Hon tyckte också att vi skulle leta reda på några nattlinnen för detta tillfälle och vi hade inga invändningar.

Skoavdelningen var också en upplevelse nu vi kände oss fria att prova. Vi ville inte missa någon möjlighet att testa och vi kunde se oss dansa runt i alla skor vi provade. Vi hade det riktigt trevligt, alla tre, och njöt av varje sekund. Jag tror att även Harrods var ganska nöjda med vårt besök och den samling av kreditkortskvitton vi lämnat bakom oss. Vi var i sjunde himlen och var ivriga att komma hem och visa Brian allt vad vi hade köpt.

- Nej, nej flickor! Aldrig visa vad du köpt för en man. Hans stund kommer när du klär upp dig för honom och det är då du ska visa honom din uppskattning. Det är också den tidpunkt då ni upptäcker att det är kvinnan som har fullständig kontroll över mannen.

Trogen hennes uppmaning smög vi bara in och stoppade undan våra inköp. Det var sent på eftermiddagen och Margret hade lite bråttom att få maten klar så hon frågade om vi kunde ta en promenad och hämta hem Melissa. Vi hade naturligtvis inte några invändningar utan gick iväg. Vi fick också en lista på saker att handla i affären. Till vår tillfredsställelse hade vi inga problem att hitta tillbaka till Melissa's dagis och mottagandet vi fick var enastående. Hon var så upphetsad och glad över vår ankomst och ville berätta allt för oss i en mening så det var nästan omöjligt för oss att hänga med vad hon försökte berätta.

Samma kvinna som vi träffade i morse stod ett par meter bakom och såg på oss med en moderlig blick. När Melissa lugnade ner sig lite blev det möjligt för henne att inleda en konversation

- Hon gillar verkligen er. Vi har knappt hört något annat från henne i dag än om hennes svenska systrar. Har ni haft en trevlig dag på stan?

- Oh, ja! Väldigt trevligt..

- Jag antar att ni kommer att få en härlig dag i morgon också. Melissa har ritat ner allt hon vill visa er på den här teckningen. Jag tror att hon fick med dem alla här så det är bara för er att promenera längs den blå linjen och ni kommer att se allt som är värt att se i London. Jag tror att hon kommer att göra en karriär som guide någon dag.

Vi tittade på hennes teckning och det var verkligen en massa olika ställen i London utritade på den. Såvitt vi kunde se hade hon även har lagt dem i god inbördes ordning och linjen vi skulle följa mellan dem var mycket tydlig och smart ritad. Melissa var verkligen stolt över sin teckning och vi la försiktigt ner den i vår kasse. Hand i hand lämnade vi dagiset och gick direkt till livsmedelsbutiken. Återigen tog Melissa täten och på nolltid var vi hemma igen. Vi försökte erbjuda Margret vår hjälp med middagen men hon tyckte att den bästa hjälp hon kunde få var om vi kunde ta ett bad med Melissa och sedan få på henne några rena kläder. Middagen skulle vara klar på mindre än en timme.

Hon behövde inte be oss två gånger och Tilda tog hand om Melissa medan jag bytte om till bikini. Minuter senare hoppade vi båda i poolen och börja busa runt innan Tilda anslöt sig. Några minuter senare dök Brian upp, men den här gången följde han inte vårt exempel utan hämtade istället en kamera och tog massor av bilder på sina barn i poolen. Tiden rann snabbt iväg och nu var det min tur att ta hand om Melissa. Efter att ha placerat henne i duschen hann jag rota i hennes garderob och välja ut en fin uppsättning kläder. Tydligen hade jag gjort ett bra val eftersom både Melissa och senare Margret var helt nöjda med mitt val. Tilda kom och bytte av mig så jag kunde gå och ta min dusch innan middagen.

Melissa tog täten nästa dag och berättade för oss vart vi skulle gå. Hon guidade oss genom London Eye, över Millennium Bridge, Westminster Abbey, Parlamentet, Trafalgar Square, Piccadilly Circus, Buckingham Palace, The Tower, Madame Tussauds och många andra kända platser. Hon hade god kännedom om många av platserna och det var intressant att höra ett barns version varför dessa platser var så intressanta. Så vi fick en härlig dag i stan med massor av motion. Hennes energi sinade aldrig och hon var en bra värdinna. Hon introducerade oss också till en brittisk specialitet, fish and chips, och det typiska eftermiddagste’et i ett mycket trevligt café nära Trafalgar Square. Det enda hon behövde hjälp med var när vi tog tunnelbanan mellan vissa attraktioner. Hon kände till de olikhon a linjerna, och många av stationerna, men kunde inte alltid hitta vägen genom alla tunnlar som band samman de olika linjerna, men vem gör det.

Det var fyra glada men trötta tjejer som kom hem sent på eftermiddagen och Margret hade ingen inspiration alls vilken mat hon skulle göra till i kväll. Tilda och jag bytte några ögonkast med varandra och föreslog att vi kunde fixa middagen. Margret tog oss genast på ordet och visade oss att hennes kök var vårt. Vi gjorde en snabb koll i kylen vad som fanns och strax hade vi klart för oss vad vi skulle bjuda på. En förvånad Brian anlände en timme senare och fann sin fru och yngsta dotter simmades runt i poolen och ändå var det en välbekant doft av mat från köket. Nyfiken som bara den gick han in igen och fann oss båda stå vid spisen och förberedde dagens middag. Om det skedde medvetet eller om det bara satt i förlängda märgen vet vi inte, men han kom upp bakom oss, slog sina armar runt om Tilda först och sedan mig och kysste våra nakna halsar innan han tog en närmare titt på spisen och inandades lukten. Uppenbarligen nöjd med doften gav han oss en vänlig klapp i baken och utan ett ord lämnade oss.

En stund senare meddelade vi att maten var klar och tre hungriga och förväntansfulla medlemmar av denna familj tog plats vid bordet. Vi var också nervösa om vår matlagning skulle accepteras. Vi hade ingen anledning att oroa oss för alla åt med god aptit och snart var vår spaghetti BOLOGNAISE bara ett minne blott. Tacksamheten mot oss visade inga gränser och vi kände oss nästan generade över uppmärksamheten. Samtidigt var vi glada att vi tog tillfället i akt och hjälpte Margret. Det var bara ett litet bidrag från vår sida och något som vi ville göra.

Vi tog också hand om det tråkiga arbetet med att diska upp efter middagen och medan vi gjorde det ringde telefonen. Brian tog det först men lämnade över telefonen till Margret. Hon gick undan och vi fortsatte med vårt arbete och det tog minst 15 minuter efter att vi var klara innan Margret anslöt sig till oss på uteplatsen.

- Jag är ledsen men jag måste jobba i morgon. En kund har bytt alla tidigare planer och kommer att göra en kampanj på ett helt annat sätt än vad vi hade beslutat och deadlinen är redan passerad Jag är så ledsen. Jag hade andra planer för oss. Jag trodde att vi skulle kunna besöka London Zoo i morgon, men det är bara att glömma nu.

- Men T & T, som Melissa hade börjat kalla oss, och jag kan gå ihop. Jag kan uppföra mig.

- Älskling, jag vet att du kan uppföra dig, men det är för mycket begärt att Tove och Tilda ska vara din barnflicka.

- Men jag vill åka till zoo med T & T.

- Vi har inget emot att ta Melissa med oss om dit.

- Är det säkert?

- Ja! Sa vi båda i mun på varandra.

- Ja, då får det väl bli så! avgjorde Brian

- Ni är .... Jag kan inte säga hur mycket jag uppskattar detta. En sten faller från mitt hjärta.

M

argret hade redan hunnit iväg när vi vaknade nästa morgon. Brian var kvar hemma men han hade bråttom så vi tog över. Jag gjorde i ordning frukosten medan Tilda gick in till Melissa och väckte henne. Allt kring dagens händelser hade planerats i går så det var bara att följa schemat. Vi hade tittat på kartor och de har gett oss goda råd var vi kunde äta och vad vi kunde göra om vädret förändrades. Prognosen hade lovat en trevlig och varm dag, men det kunde hända att ett åskväder passerade under eftermiddagen.

Innan vi lämnade smög vi in till Brian i studion och sa att vi var färdiga att ge oss iväg. Han gav oss alla varsin kram och önskade att vi skulle få en trevlig dag. Utanför gick vi till busshållplatsen och vi behövde inte vänta länge innan en typisk tvåvånings London buss anlände. Naturligtvis ville Melissa sitta på övervåningen och längst fram och vi hade inget att invända. Därifrån hade vi en fin utsikt och Tilda och jag kunde lätt följa vägen på kartan. Två byten senare stod vi utanför London Zoo och tre ivriga flickor gick till entrén och betalade avgiften. Väl inne var Melissa tvungen att gå på toaletten och vi tog chansen att lätta på trycket alla tre.

Inte ett enda djur missade vi under vår dag i djurparken. Vi strosade runt i ett långsamt tempo och bara njöt. När vi var trötta på att promenera i solen försökte vi hitta en plats i skuggan och tog en paus. Ofta tog vi en läsk eller en glass och hela tiden med Melissas härliga tjattrande och frågor som ställdes till oss. Hon testade verkligen våra kunskaper i engelska och vi började tom att tänka på engelska.

Timmarna gick snabbt och vi trivdes jättebra med hennes sällskap och tydligen gällde samma sak för henne, eftersom hon allt som oftast gav oss kramar. När vi tyckte att vi hade sett allt i djurparken tog vi en promenad genom Regents Park och kom till en sjö med massor av båtar som sakta gled omkring. Det såg så mysigt ut så vi kunde inte låta bli utan hyrde en egen båt och spenderade en timme på sjön. Melissa satt i fören och sken ikapp med solen.

Det var sedan dags att återvända hem och bara minuter efter att vi anlänt hem, slog åskvädret till med full kraft över London. Den tidigare så klarblå himmeln var nu mörkaste svart och temperaturen höll på att sjunka snabbt. Men på sitt sätt var det mysigt att sitta inne och se regnet slå mot fönstren och höra åskan dundra och se alla blixtar runt om oss. Melissa blev dock lite rädd så hon kröp upp mellan oss i soffan och höll hårt i våra händer. Som vanligt med åskväder så gick det fort över men det var fortfarande lite kyligt så vi bestämde oss för att stanna inne.

Tydligen skulle inte Margret komma hem i tid för att hinna förbereda middagen, så vi gjorde ånyo en koll i köket vad som var möjligt att tillaga. Både vädret och den veckodag det var, torsdag, ledde oss snabbt till slutsatsen att vi borde göra ärtsoppa och pannkakor. Vi kunde inte hitta någon ärtsoppa så en svampsoppa var det närmaste vi kunde få till. Under tiden jag gjorde soppan förberedde Melissa och Tilda pannkakssmeten. De verkade ha kul tillsammans och till Melissas glädje lät Tilda henne göra det mesta.

Att säga att middagen var en succé är en underdrift. Brian blev helt till sig och började berätta att ärtsoppa och pannkaka var en av hans favoriträtter när han bodde i Stockholm. Först var han mot soppa med senap i, men hans svenska kompisar övertalade honom att prova och då blev han såld på rätten. Det var också en mycket billig måltid för en fattig musiker så det blev ofta han åt det. Men nu för tiden så hade varken han eller Margret tid att göra denna måltid så det var flera år sedan han ätit den senast. Den blev inte mindre uppmärksammad när Melissa berättade att hon hade gjort smeten och även gräddat en del av pannkakorna. Margret hann tyvärr inte kom hem så hon kunde se lyckan i Melissas ögon, men vi hade tagit massor av bilder på husets nya kock som hon kunde visa sin mor.

På fredag morgon erbjöd vi oss att följa Melissa till hennes dagis och Margret tog tacksamt emot erbjudandet. Vi hade inga problem med att lämna henne och ganska snart var vi tillbaka i lägenheten. Däremot tog vi en annan väg hem så vi lärde känna omgivningarna lite bättre. Det var verkligen ett trevligt och lugnt område och vi såg många fina byggnader och några tjusiga butiker. Åskvädret från dagen innan var nu historia, men det luktade fräscht från allt regn och luften kändes fri från föroreningar. Tillbaka i lägenheten tog vi ett par lediga timmar i poolen med Margret innan vi var tvungna att göra oss redo för återbesöket i Isabelles affär.

Vi hade förberett oss med en ny och nätt uppsättning underkläder som liknade de vi avsåg att använda i morgon. Utanpå tog vi bara enkla men trevliga klänningar och la de utvalda skorna, handväskan och ett par enkla strumpor i en kasse. När vi anlände till Isabelle's shop mötte hon oss och gav oss alla en välkomnande kram. Det som skiljde sig från vårt första besök var att i rummet fanns det nu tre provdockor klädda i helt underbara kreationer. Våra hakor bara föll i backen och både Margret och Isabelle tittade på oss på ett moderligt sätt. Isabelle gav oss ett tecken att det var okej för oss att ta en närmare titt och med viss tvekan tog vi några steg framåt och börjar ta en närmare titt på klänningarna som uppenbarligen var de vi skulle bära i morgon.

Det fullkomligt lyste ung kvinnlighet kring klänningarna och samtidigt så både liknade de varandra men också var helt olika. De kompletterade också Margrets klänning så det var ingen tvekan om att vi var tillsammans, men ändå ingen som konkurrerade med någon annan. Margrets klänning var naturligtvis lite mer mogen och hade färre spetsar, men den var klart häftig. Under tiden vi njöt och kände på klänningarna bad Isabelle om lite hjälp och två flickor kom fram för att hjälpa oss. Vi gick till samma omklädningsrum som tidigare och efter en del förberedelser var jag redo att prova klänningen.

Uttrycket, passar som hand i handsken, var en underdrift. Klänningen föll ner över min kropp som en andra hud och jag kunde knappt känna klänningen men när jag såg mig själv i spegeln kunde jag inte annat än vara tillfreds. Klänningen accentuerade min kropp och gav mig en riktigt trevlig kvinnlig figur. Kjolen slutade strax ovanför knäna, men hade inte en rak linje undertill utan var avskuren diagonalt. De högklackade sandaletterna gav också vaderna en mycket trevlig form och jag strålade av lycka mot min påkläderska. Jag kunde knappast tro att det var jag i spegeln, men min assistent förde mig tillbaka till verkligheten när hon bad mig att kliva ut utanför omklädningsrummet och ta en kort promenad i rummet så att hon kunde se hur klänningen följde mina rörelser.

Strax var det tre damer som spatserade runt och visade upp sina klänningar. Att vi verkligen njöt kunde lätt läsas i våra ansikten och personalen var överlyckliga och deltog i vår glädje. Så vitt jag kunde se fanns det inget behov av justeringar på någon av oss men Isabelle och hennes personal diskuterade något. Det var något med Margrets klänning och de bad henne att ta av den och fick en lyxig morgonrock som skydd medan de gjorde någon justering. Tilda och jag ville inte ta av oss våra klänningar men vår assistent bad oss att ta av dom och med en lätt suck insåg vi att vår drömtillvaro, åtminstone för tillfället, var slut och vi bytte om till vår vanliga "tråkiga" utstyrsel.

De gjorde justeringen mycket snabbt och efter ytterligare provning var alla nöjda och Margret kunde byta om till sitt vanliga jag. Efter lite småprat var vi redo att gå men till vår förvåning fick vi inte med oss klänningarna utan i stället tog de hand om våra skor och väskor. Vi ville inte göra oss dumma och fråga utan följde deras begäran och tackade sedan Isabelle och hennes personal med en rejäl omgång av kramar. Tillbaka ute på gatan förklarade Margret för oss att skor och klänningar skulle anlända till hotellet i Birmingham så vi slapp ha problem att transportera dem och hålla dem snygga.

Vi hade inget annat inbokat för resten av dagen innan det var dags att hämta Melissa så Margret föreslog att vi bara strosade runt i inne i city. Vi fick också veta att Melissa inte skulle följa med till Birmingham utan skulle stanna hos Margrets mor under helgen. Hon bodde nära dem, i Notting Hill, och vi skulle passera henne på väg till Euston-stationen nästa morgon. Vi tyckte det var tråkigt att inte ha Melissa med oss, men förstod samtidigt att hon skulle ha roligare med mormor än att vara med oss på konserten och festen efteråt.

När vi promenerade runt i staden passerade vi den stora leksaksaffären, Hamleys och vi hade fortfarande tillräckligt mycket barn inom oss för att insisterade på ett besök därinne. Till vår förvåning fanns det en mycket stor skyltning med dockor ur Astrid Lindgrens många böcker och vi blev väldigt stolta över vårt arv men samtidigt undrande vi varför det var så stort här och på bästa platsen i affären. Nästan samtidigt såg vi att man firade att det var 100 år sedan Astrid Lindgren föddes och det var lite av en chock att se att denna händelse var så mycket större här i London än vad vi sett i Sverige. En docka föreställande Pippi Långstrump blev snabbt vår favorit och vi kunde inte motstå frestelsen utan köpte den och bad att få den inslagen i presentpapper.

Det vackra vädret inbjöd till fortsatt promenad och trots att det var trångt så vandrade vi upp längs Regent Street och sedan västerut på den andra stora shoppinggatan Oxford Street. Vi gjorde naturligtvis många stopp och handlade en del, men framför allt var det spännande att bara vara där och känna storstadsatmosfären. Slutligen nådde vi fram till Marble Arch och vi gick ner i tunnelbanan och tog tåget till Holland Park för att hämta Melissa. Hon var överlycklig att se oss och hon var mycket nyfiken på allt vi handlat. Vi höll henne dock på sträckbänken tills vi var hemma och hade ätit middag.

D

et blev en hektisk förmiddag. Upp tidigt och som vanligt när fem personer ska göra sig klara samtidigt så blir det lite kaotiskt. Vi irrade runt varandra och var mer ineffektiva än effektiva. Men på något sätt lyckades vi bli klara och på utsatt tid satt vi i limousinen för den korta resan till Margrets mamma. Vi hade inte tid att träffa henne så det var bara Margret och Melissa som gick in. I Melissas armar vilade hennes nya docka, Pippi Långstrump som redan blivit en av hennes älsklingar. Hon hade direkt tagit denna docka till sitt hjärta och knappt hade tid för oss resten av kvällen igår. I stället har hon visat dockan runt i hemmet och presenterat henne för alla andra dockor.

Det tog inte Margret lång tid innan hon anslöt till oss igen och limousinen kunde styra mot Euston Station. Vi borde inte blivit förvånade, men vi gjorde stora ögon när Brian styrde oss mot första klass vagnen och sökte upp våra platser. Vi fick massor av utrymme och direkt kom en yngre kvinna och hjälpte oss att känna oss som hemma. Strax lämnade tåget stationen och Tilda och jag var mer nyfikna att titta ut och se omgivningarna än det dignande frukostbordet med bl.a scones och marmelad som kvinnan serverade oss.

Resan till Birmingham gick snabbt och vi kom fram enligt tidtabellen. Brian fixade fram en taxi och efter en kort färd var vi framme vid hotellet, SAS Radison. En hel svit var bokad för oss och vi installerade oss innan vi gick ner till restaurangen för en trevlig lunch. Vi tog gott om tid på oss då vi visste att nästa ordentlig måltid inte skulle bli förrän sent på kvällen. Efter lunch ursäktade sig Brian och sade att han var tvungen att gå och träffa sina kompisar och repetera inför kvällen. Han gav oss var och en kyss och vi skickade med våra lyckönskningar. Om inget speciellt hände så skulle vi inte träffa honom förrän konserten var över.

Vi hade fortfarande några timmar att spendera innan vi var tvungna att göra oss redo så Margret tog täten och visade oss runt i Birmingham till fots. Våra tankar blev dock mer och mer koncentrerade på kvällen och spänningen började ta sin tribut så efter ett tag bestämde vi oss för att återvända till hotellet och ta en tupplur innan vi skulle starta. Under resan till Birmingham hade vi fått höra att vi tre var inbokade på hotellets skönhetssalong under seneftermiddagen och det var något nytt för oss så tuppluren var nog precis det vi behövde för att lugna ner oss.

Vi sov lite mer än en timme och efter en stund i soffan med lite eftermiddagste som room service lämnat till oss tyckte vi att det skulle var dags att börja våra förberedelser. Tilda och jag beslöt att ta ett varmt bad tillsammans för att spara tid och kunna hjälpa varandra. Badet var väl rustat med allt vi behövde och snart satt vi båda i badkaret med ett härligt doftande och avslappnande bubbelbad. Vi hade inte all tid i världen så vi slappade några minuter och fnissade lite när vi tänkte på vår situation. Vem kunde ha förutsett detta?

Efter badet tog vi en snabb dusch innan vi, i all vår nakenhet, gick ut i vårt sovrum. I rummet bredvid stod Margret i samma tillstånd och genom den öppna dörren log vi glatt till varandra. Utan att tveka gick Margret mot oss och ställde sig i dörren utan att försöka skyla sig.

- Ursäkta mig om jag är framfusig, men jag måste säga att ni verkligen är ett sött par. Mer systerliga än ni två kan inte ens riktiga tvillingar vara. Och du, Tove, för dig som en kvinna mycket väl. Även nu, när du är naken, ser jag en kvinna framför mig. Du har till och med bröst som ser så naturliga ut. Verkligen fantastiskt hur bra de kan göra dessa proteser idag. Det är väl proteser, eller hur?

- Ja det är det! Bekräftade jag

- Och ränderna din solbrända kropp lämnat efter sig är så söta och gör illusionen komplett. Ni båda har verkligen en fin solbränna. Jag önskar jag hade er hy. Jag blir bara röd av solen och samma gäller för Melissa. Förresten, säg bara till om ni behöver hjälp, men annars behöver ni bara klä på er underkläderna och dra på er era morgonrockar när ni är klara. Vi ska sedan bara ta hissen ner till skönhetssalongen.

- Men var är våra klänningar?

- De är redan i nere i skönhetssalongen. Jag fick det bekräftat när vi kom så vi ska bara ta oss ner dit.

En dam i en rosa arbetsrock mötte oss och hälsade oss välkomna. Hon bad oss att sitta ner och strax kom det två  kosmetologer ut från ett rum och anslöt sig till oss. Den första damen började fråga oss om våra önskemål och funderingar inför kvällen och även parade ihop varje klänning med dess ägarinna så att de hade bilden klar inför fortsättningen. Efter ett par minuter påstod hon att hon var fullständigt klar över hur vi ville ha det och försökte även att verbalisera det för oss. Det lät bra så vi blev hänvisade till olika stolar och behandlingen kunde börja. De arbetade mycket effektivt och på nolltid var vårt hår upprullat och försett med papiljotter och de kunde fortsätta med våra naglar medan våra huvuden omslöts av varsin torkhuv.